Normalisering i Irak: av brutaliteten

Dagens Flamman innehåller tre artiklar om Irak inför 5-årsdagen av invasionen. Det är uppseendeväckande hur väl USA:s spin på ”the surge” har lyckats. Historien om hur mycket bättre det är i Irak just nu cirkulerar i samtliga medier. Att strategin också innebär fler civila dödsoffer, som Iraq Body Count påpekar har inte noterats. Jag kan inte tycka annat än att det är groteskt att år 2007, det dödligaste året i Irak förutom 2006 skall betraktas som en stor framgång. Som jag påpekar i ledaren är det fem gånger dödligare för civila än palestinska Gaza under förra årets konflikt.

Men det är en indikation på en mycket viktig mekanism i en grym värld: normaliseringen av våld och förtryck. Naiva kritiker av makten tror gärna att det finns en slags gräns för hur jävlig en konflikt i världen kan bli innan "någon reagerar". Tyvärr fungerar det snarast, som fallet Irak visar, tvärtom så länge det inte finns ett ständigt krav på lösning. När mer blod flyter på gatorna tas det efter ett tag som intäkt för att konflikten är olöslig och hopplös. Så ser det i alla fall ut så länge inte ett alternativ finns. I detta fall är det givet: USA måste lämna landet. Men eftersom det inte betraktas som en lösning, varken av våra statsledare eller tidningar, måste vi normalisera brutaliteten i landet och lära oss att rycka på axlarna.