Jag skriver från kongressalen i mån av tid mellan alla intervjuer, paneler och föredrag.
För var och en som följer vänsterpartiets kongress är det uppenbart att det är den första kongress på tio år utan mycket hårda konflikter. Varenda annan v-kongress som jag har bevakat har utgångspunkten varit fraktionsstrider. De hade inte bara politiska grunder - det personliga blir ofta väldigt snabbt en del av sådana konflikter - men de politiska konflikterna var djupa när det gällde vänsterpartiets grundfrågor. Tudelningen av partiet var en given dramaturgi i nästan allt som skrevs om vänsterpartiet. Nu uppstår ett vakuum - det nya vänsterpartiet utan sin tudelning är svårare att beskriva utifrån, och dramaturgin återvänder lätt när medier försöker göra vänsterpartiets begripligt. Men denna kongress konflikter - sextimmarsdagen, klimatfrågan, rasismanalysen - är antingen frågor om teoretiska perspektiv (hur många skall de vara - en evig fråga inom den moderna vänstern, men knappast en antagonistisk motsättning) eller frågor om strategi (hur skall man påbörja en förkortning av normalarbetstiden). Möjligen kan fildelningsdebatten bli en annan: där är det faktiskt svårt att se hur fildelningslinjen skall kunna göra annat än att krascha med upphovsrättslinjen.
1 kommentar:
Och intressant är det att upptäcka hur många vänsterpartister verkar vara ärligt besvärade/besvikna över bristen på konflikt.
Skicka en kommentar