Blir det förändring med Barack Obama?

Det är svårt att undgå Barack Obama dessa dagar. Det råder Obama-mani. Och det är kanske inte så konstigt - det verkade helt otroligt bara för ett halvår sedan att en svart fd. "community organizer" skulle kunna vinna ett val mot en vit fd. militär. Nu är det dags att fråga sig om Obama verkligen betyder förändring för USA. Min prognos är, kortfattat att han faktiskt kan erbjuda det inrikespolitiskt - framförallt på grund av att demokraterna åter insett fackföreningarnas roll. Obamas utrikesprogram, däremot kommer bli svårt att genomföra. För det första är en seger över al Qaida är inte den promenad Obama föreställer sig - det kommer troligen leda till en konflikt med Pakistan. För det andra har USA aldrig lyckats föra "den goda grannens politik" konsekvent eller speciellt länge. Även om George W Bushs aggressiva politik snabbt minskat USA:s reella inflytande, riskerar Obamas strategi leda till att han personifierar USA:s tillbakadragande som stormakt. Och även om det förstås vore det bästa som kan hända, är det inte rimligt att tro att det militärindustriella komplexet tillåter en sådan utveckling. Läs hela ledaren här.

Thomas Frank i Flamman

Veckans Flamman handlar mycket om det amerikanska presidentvalet. Vi har en intervju med den kanske skarpaste vänsterrösten i USA, Thomas Frank. Frank skrev klassikern "What´s the matter with Kansas?", som borde vara obligatorisk litteratur för alla socialister. Nu han han just kommit ut med en ny bok, "The Wrecking Crew", som handlar om hur konservativa styr USA. Det är en genomgående privatiseringskritik - Frank konstaterar att privatiseringar inte bara leder till ökade kostnader för skattebetalarna, utan till några av de största praktmisslyckanden USA skådat. Vänta er inte att Frank dyker upp i den svenska medieankdammen - den förra boken passerade helt obemärkt, trots att den förklarar amerikansk inrikespolitik bättre än något annat. Vi fick en halvtimmes intervju per telefon med Thomas Frank i Washington. Läs den här.

Sverige - socialiststat?

Var med i Nordegren i P1 i förrgår för att utröna om Sverige egentligen är socialistiskt.

I Godmorgon världen-panelen

Senaste panelen i Godmorgon, Världen! Handlade om Alliansens eventuella nytändning, det rödgröna bråket, samt finanskrisen. Lyssna!

Adios, Palin

Det här är för bra för att vara sant. Sarah Palin, castad som hela USA:s Hockey Mom köptes kläder för 1,1 miljon svenska kronor EFTER nomineringen som vicepresidentkandidat. Mitt under brinnande finanskris. Av skattepengar. Om inte detta tar död på Republikanernas kulturkrigsstrategi kan inget göra det.

Om Flamman i 123 saker

För er som råkat missa det: Igår sände SVT:s 123 saker ett litet inslag om sprängningen av Norrskensflamman 1940. Se det!

Om det rödgröna samarbetet på SVT Opinion

Idag åker Mona Sahlin och de två språkrören från miljöpartiet ut på turné för sitt politiska projekt. Dagen till ära har jag skrivit en artikel på SVT Opinion. Det är också en preliminär analys av vilken regering som skulle komma till stånd om projektet verkligen skulle gå i mål:

Det absolut viktigaste om man bygger en sådan regering, det är att se till att de som man regerar med också skall strunta i SINA värderingar och medlemmar. Hur skulle det annars se ut? Skulle sossarna först köra över större delen av sin väljarkår i EU-frågan och sedan låta miljöpartiet få tycka som de vill?

Skulle sossarna först tvinga bort sina medlemmars önskemål om ekonomisk utjämning och sedan låta vänsterpartiet agitera som Ernst Wigfoss? Nej, nej och åter nej.

Miljöpartiet och vänsterpartiet måste också ändra sig. Slita ut sina hjärtefrågor, dra upp sina rötter och köra över sina medlemmar.

Nu är det ju inte riktigt säkert att det blir så. Mona Sahlin gick ut med sin politiska allians och deklarerade att den skulle gälla i tolv år. Men det gick inte tolv timmar innan reträtten var i full gång. I vilket fall: läs artikeln!

Working for the working class vote

Det kommer inget nummer av Flamman idag, eftersom vi stängde redaktionen och hade utbildning förra veckan. (Legnemark: köp ingen kebab! Du blir bara besviken!) Därför tänkte jag tipsa om en artikel helt i Flammans anda, ett helt strålande reportage ur New York Times om hur Barack Obama mobiliserar arbetarklassen till valurnorna. Den är särskilt trevlig att läsa eftersom Obama förstått det som vänstern i Europa varit så usel på i årtionden: man måste ha närvaro. Detta är regel nummer ett i Obamas bok:

“First,” Obama said, “you have to show up".

Obama förstår också behovet av att låsa upp kulturella knutar och skapa hållfasta politiska alternativ. Faktum är att Obamakampanjen, trots att det bara är en valkampanj, påminner en hel del om det holländska Socialistiska Partiet, som vänsterpartiet tittat en hel del på.

Det intressanta är att det håller på att ändra hela det perverterade mönstret av s.k. "kulturellt krig" i amerikansk politik. Horder av väljare som förut kanske mest identifierat sig som abortmotståndare, kristna, vapenälskare (och alltså republikaner) kommer ut ur garderoben som arbetande människor. Märk väl, att medan hela den politiska debatten i Sverige handlar om "medelklassen" - kan en rubrik i New York Times handla om arbetarklassen. Kanske kan Mona Sahlin också lära sig något av det.

Om finanskrisen i P3

Jag var med i Kvällspasset, P3 i kväll och diskuterade orsakerna till och möjliga lösningar på finanskrisen. Min poäng var att vi när vi bildade Attac hade väldigt rätt i att en avreglerad finansmarknad med gigantiska summor till sitt förfogande skulle krascha. Vi kommer helt enkelt inte undan spekulationsbubblor och krascher innan vi lyckas få ett ekonomiskt system där pengar investeras långsiktigt, i produktion.

Jag påpekade i programmet att vi haft långa perioder utan stora börskrascher (1945-1975, är det senaste och mest slående exemplet), just därför att pengar styrdes bort från spekulation, med hjälp av mer progressiv beskattning, större statligt ägande, kontroll över kapital och valutaströmmar etc.. Att samhället blev mer jämlikt under hela denna period och att tillväxttakten var högre än idag kan också påpekas.

Förutsättningarna är annorlunda idag, men riktningen är densamma i Attac Europas uppsättning förslag, som kom idag.

Genomslaget i diskussionen för de resonemangen var mindre-än-bra. En kille ringde in och först meddelade att alla statligt anställda jobbar för långsamt (just det, han menar er, Sveriges lärare och sjuksköterskor!) och sedan gick över till att föreläsa om teorin om komparativa fördelar och vikten av att handla med morötter. Här fick jag, trots att jag inte representerar Attac, ändå försöka säga något om vad Attacs kritik av handelssystemet går ut på.

PS. Londons fd. borgmästare Ken Livingstone håller också med mig om att bankerna bör förstatligas. Han skriver inte om det bör ske för evig tid, men inte direkt motsatsen heller…

Risig partiledardebatt – men knapp seger för de röd-gröna partierna

Nu inleds, efter budgetförslagen en slags debattsäsong för riksdagspartierna. På Aftonbladet och flera andra sidor finns en debatt om vem som egentligen vann.

Kvällens debatt var laddad av både finanskris och krisen runt Sahlins utspel. Det tände till i båda frågorna – och det är nog sannolikt att den rödgröna sidan kammade hem debatten om finanskrisen. Reinfeldt var alldeles för upptagen med att spela landsfader för att inse att ett abstrakt försvar för arbetslinjen inte är speciellt gångbart denna vecka. Han var också för subtil för att få fram sina poänger och såg ut att ha övat sitt allvarsamma minspel mer än argumenten. Det bästa regeringssidan fick fram var att de redan hade genomfört vad oppositionen föreslår, och det är ett klassiskt tecken på poängförlust. Sahlin hade få kort – a-kassan och branschutbildningar - men utnyttjade dem väl. Och även om Lars Ohly som vanligt var för floskulös och överretorisk fick han ensam stå för kritiken mot marknaden en vecka när det för en gångs skull fanns ett läge för det.

Ohly kammade också hem poängerna kring s-mp-schabblet, både vad gäller utgiftstaket och vänsterpartiets inställning till regeringssamarbetet. Wetterstrand blev ordentligt fumlig och Sahlin såg närmast ut som om hon ville be om ursäkt. I kombination med att Ohly fick ovanligt mycket utrymme blev det hans bästa debatt hittills – han brukar vara bäst i mindre format som utfrågningen före valet 2006 visade. Men fortfarande kan mycket bli bättre: det är inte bra att flera gånger strunta i frågan och köra ett eget race, och det är inte roligt att Ohly aldrig lyckas desarmera det borgerliga hånet mot honom.

I skattepolitiken, som dominerade debatten blev förmodligen ingen mycket klokare. Partier till höger vill sänka skatter – partier till vänster vill satsa på välfärd: det framstår närmast som en fråga om tycke och smak. Och medan högern gjorde försök att påstå att deras politik ger mer välfärd, ville ingen på vänstersidan ge sig in på några resonemang om att deras politik ger fler jobb. Det var helt onödigt.

Varför fick regeringen stå oemotsagd i påståenden att deras politik handlar om att skapa jobb? Med de mest positiva gissningarna har jobbskatteavdraget gett 85 000 jobb i högkonjunktur. Det innebär att kostnaden per jobb är 800 000 kronor! Möjligen är det världens dyraste jobbplan.

Varför fick regeringen (utan någon form av bevisning) påstå att lägre skatter generellt ger fler jobb? Det finns absolut inget empiriskt belägg för att det skulle vara sant. Tror någon att arbetslösheten kommer minska i USA när Obama eller McCain genomfört sina skattesänkningar? Naturligtvis inte eftersom några andra faktorer – efterfrågan, industristruktur, storleken på den offentliga sektorn, medborgarnas och statens skuldsättning – spelar mycket större roll. Sverige har långa perioder haft världens högsta inkomstskatter och samtidigt låg arbetslöshet. Och allt sedan folkpartiets och socialdemokraternas skatteuppgörelse 1989 (som framförallt sänkte marginalskatten) har Sverige haft högre arbetslöshet än perioden före.

Varför fick regeringen utan mothugg presentera sin vårdmiljard som en satsning – medan de fryst bidragsnivåerna till landsting och kommuner, och därmed försämrat för utsättningarna för de som är ansvariga för vård och skola? Just nu tvingar det flera landsting sparka sjukvårdspersonal, vilket dessutom förvärrar den recession som kommer.

Det är tyvärr låg kvalitet på svensk politisk debatt. Det är jönsiga typer, suddigt manus och förutsägbar handling, inte helt olikt svensk 1980-talsfilm. Det blev kanske roande för en del att Sahlin denna vecka bjöd på klassisk förväxlingskomedi (dörrar öppnas, dörrar stängs) men i längden måste det bli skarpare.

Kvällens mest skändliga resonemang stod Fredrik Reinfeldt för, när han som svar på Ohlys frågor om privat barnvård säger sig veta ”vad sjukvårdspersonalen oroar sig för” – att vården inte är likvärdig. Reinfeldts parti har systematiskt genom årtionden gått ut på att slita sönder möjligheten till rättvis vård – vårdvalssystemet i Stockholm är den logiska slutpunkten på kriget mot jämlikheten inom den offentliga sektorn, men en utsvältning av vården och låga löner för sjukvårdspersonal har inte direkt ökat möjligheterna.

Det är helt enkelt outhärdligt att se moderaterna – tänk efter, MODERATERNA - framgångsrikt plocka poäng på vad sjuksköterskor tänker. Låt det inte hända.

Om Sahlins utspel i Studio ett

Kalabaliken efter Mona Sahlins tillkännagivande av en långsiktig strategisk allians med miljöpartiet fortsatte igår, när Marita Ulvskog gick ut med någon form av halvdan öppning till vänsterpartiet. Jag diskuterade detta i Studio Ett med Widar Andersson, som gillar Sahlins strategi. Lyssna!

Flamman - första intervjun i svensk press med Hugo Chávez

Veckans nummer av Flamman - under brinnande finanskris innehåller artiklar om vad som bör göras just nu för att lösa den ekonomiska krisen, men också vad som kan göras för att undvika framtida kriser. Det är säkert kontroversiellt, men den slutsats jag drar av oförmågan att reglera finansmarknaden är att regleringar allena inte fungerar. En stor del av de enorma mängder kapital som flyter omkring måste socialiseras. Och det logiska steget - säkert reformistiskt i vissas ögon är att banksektorn borde socialiseras. Det kan inte rimligen heller ske enbart för att rädda bankerna nu -då får skattebetalarna enbart ta risker och dra åt svångremmen - utan måste innebära ett gemensamt ägande också i goda tider. Detta handlar ledaren om. Sedan har vi en rolig och unik (endast i papperstidningen) sak: den första intervjun i svensk press med Hugo Chávez. En av världens mest åtråvärda intervjuobjekt och en mäktig spelare i den multipolära värld som växer fram. Har ni inte Flamman redan, beställ numret på pren@flamman.se.

Långfinger åt fackföreningsrörelsen

Det räckte inte med ett antal lappkast – i skolpolitiken, den ekonomiska politiken och i jobbfrågorna – som fick partiets vänster att skaka på huvudet. Förra veckan körde Mona Sahlin över LO i en av de mest centrala frågorna, arbetsrätten och Lissabonfördraget. Redan detta måste ha krävt hårda nypor från Mona Sahlin. Därefter lämnar Marita Ulvskog partisekreterarposten. När nu påfundet att Socialdemokraterna skall samarbeta med Miljöpartiet de närmaste 12 åren offentliggörs är det chockerande, kanske mest för att de närmaste tolv månaderna lär innebära en inre kris i socialdemokraterna. Går förändringen igenom, kommer socialdemokratin i Sverige att ändra karaktär – från ett med europeiska mått tydligt klassparti till att bli ett Blairistiskt modernitetsprojekt. Men det är långt ifrån säkert. Det är svårt att tro att det finns någon förankring djupare än den centrala partiledningen – och vad Sahlin då har åstadkommit är en intern härdsmälta som kan brista framför öppen ridå på nästa partikongress.

Kanske trodde hon att detta var nödvändigt inför den första partiledardebatten i Agenda på söndag och de efterföljande debatterna nästa vecka. Problemet är i så fall att de flesta redan genomskådat argumenten om vänsterpartiets motstånd mot utgiftstaket, som inte beredde några som helst problem under de åtta år de två partierna samarbetade.

Att utgiftstak skulle vara det allra viktigaste just denna vecka, som Sahlin sa på presskonferensen idag, får också en lite speciell klang med tanke på vad som sker i världen. Sahlin kanske kan undervisa Gordon Brown i nödvändigheten att hålla i skattepengarna och inte lägga 500 miljarder pund på krisande banker, som han just gjort. Brown, och de andra regeringarna borde förstås ha avsatt pengar redan för tre år sedan i enlighet med det svenska utgiftstakets regler.

Hade inte vi kritiker av avregleringarna bara alltför rätt?

Finanskrisen rullar nu över världen. Som en närmast övertydlig lektion i ABC-marxism. Det finns ingen kapitalism utan krig och kriser. I veckans Flamman finns två artiklar om konsekvenserna - en om de mer kortsiktiga och en intervju med Örjan Appelqvist om de mer långsiktiga. skriver jag en ledare om det faktum att vi som startade Attac har fått rätt i det mesta. Man kan dock tillägga att de som fått fel i det mesta fortfarande dominerar diskussionen om finanshaveriet.

I den amerikanska debatten får nu marknadsliberalerna sina fiskar varma. Men det finns förstås också avancerade försök att hålla masken från de nyliberaler som hävdat att avregleringar var grundstenen i byggandet av en evig tillväxt. De påstår - håll i er - att problemen på Wall Street är resultat av för mycket regleringar och statlig inblandning i amerikansk ekonomi alltsedan FD Roosevelts dagar. Om detta skriver Thomas Frank, som vanligt vassast av alla.

Missa förstår inte heller Michael Moores plan för att lösa Wall Street-krisen.