Långfinger åt fackföreningsrörelsen

Det räckte inte med ett antal lappkast – i skolpolitiken, den ekonomiska politiken och i jobbfrågorna – som fick partiets vänster att skaka på huvudet. Förra veckan körde Mona Sahlin över LO i en av de mest centrala frågorna, arbetsrätten och Lissabonfördraget. Redan detta måste ha krävt hårda nypor från Mona Sahlin. Därefter lämnar Marita Ulvskog partisekreterarposten. När nu påfundet att Socialdemokraterna skall samarbeta med Miljöpartiet de närmaste 12 åren offentliggörs är det chockerande, kanske mest för att de närmaste tolv månaderna lär innebära en inre kris i socialdemokraterna. Går förändringen igenom, kommer socialdemokratin i Sverige att ändra karaktär – från ett med europeiska mått tydligt klassparti till att bli ett Blairistiskt modernitetsprojekt. Men det är långt ifrån säkert. Det är svårt att tro att det finns någon förankring djupare än den centrala partiledningen – och vad Sahlin då har åstadkommit är en intern härdsmälta som kan brista framför öppen ridå på nästa partikongress.

Kanske trodde hon att detta var nödvändigt inför den första partiledardebatten i Agenda på söndag och de efterföljande debatterna nästa vecka. Problemet är i så fall att de flesta redan genomskådat argumenten om vänsterpartiets motstånd mot utgiftstaket, som inte beredde några som helst problem under de åtta år de två partierna samarbetade.

Att utgiftstak skulle vara det allra viktigaste just denna vecka, som Sahlin sa på presskonferensen idag, får också en lite speciell klang med tanke på vad som sker i världen. Sahlin kanske kan undervisa Gordon Brown i nödvändigheten att hålla i skattepengarna och inte lägga 500 miljarder pund på krisande banker, som han just gjort. Brown, och de andra regeringarna borde förstås ha avsatt pengar redan för tre år sedan i enlighet med det svenska utgiftstakets regler.