I P1 Morgon om det röd-gröna regeringsprojektet

Här.

Venezuela: En mer normal situation

”Chávez går mot storvinst” – eller ”Vinst för oppositionen”.
Gårdagens regionalval i Venezuela tolkas mycket olika på morgonkvisten. Och ingen har helt fel, så vitt jag kan se. Här en färsk artikel från venezuelanalysis:

Oppositionen vann oljestaten Zulia – nödvändig om man vill följa den separatistiska strategin från Bolivia. Men deras största seger var kring huvudstaden Caracas, där de vann både själva staden (Districto Capital) och delstaten Mirandas. I det förra regionala valet vann oppositionen bara två av 22 delstater.

Chávez-lägret bevisade att deras nystartade partiprojekt, PSUV, klarade av att föra en stark valkampanj och att den bolivarianska revolutionen konsolideras. (Ett spännande sätt att följa valet var genom lokala PSUV-aktivisters ögon i Tamara Pearsons blog.

Fler registrerade väljare och fler vid valurnorna än vid något tidigare regionalval (där valdeltagandet, som i alla andra länder är lägre än i parlaments- och presidentval) och är också goda nyheter för Chávez anhängare, som förlorade folkomröstningen 2007 på röstskolk.

Folkomröstningen var ju det första val i Venezuela som inte ifrågasattes starkt av den inhemska högern och internationell media – eftersom Chávez förlorade. Efter den tycks respekten för Venezuelas demokratiska system ha ökat, och det är förstås bra. Den polariserade situationen i landet har pressat fram ett automatiserat valsystem som har vunnit ett starkt förtroende. På många sätt tycks detta regionalval föra landet i riktning mot normalisering – dels genom att flera val avgjorts mellan kandidater i Chávezlägret, dels genom att högern inte sökt total konfrontation med landets framsteg. James Petras analyserar denna fundamentala förändring i landets klimat.

Missnöje med hög kriminalitet anges av många som en anledning till att den annars populäre Aristóbulo Izturiz (PSUV) förlorade i Caracas. Det är ställt utom tvivel att det finns ett missnöje med kriminalitet och korruption i Venezuela – regeringen har satsat på långsiktigt verkande reformer inom utbildning, sjukvård och infrastruktur, men inte lyckats svara på den stora ökning av våldskriminalitet som drabbar framförallt huvudstaden. Nu får vi se om oppositionen, som utlovat krafttag lyckas bättre med den svåra uppgiften. Men vi får också applådera resultatet: När de politiska partierna får springa efter sina medborgare fungerar demokratin som den ska.

En svart dag för demokratin

På bilden ovan finns irländare som kämpade - och vann - folkomröstningen om Lissabonfördraget. Sveriges riksdag röstar idag igenom Lissabonfördraget, underkänner därmed Irlands folkomrötsning och de två andra folkomröstningar som sagt nej till fördraget. Det är en demokratisk skandal från början till slut. Och det är fullständigt patetiskt att Sveriges Europaminister Cecilia Malmström på SvD:s Brännpunkt igår påstår att "Det finns ett starkt folkligt stöd för en sådan utveckling." samtidigt som EU gjort allt i sin makt för att undvika och undergräva folkligt inflytande. Det finns ingenting som talar för att fördraget skulle gå igenom i Sverige - och det vet förstås Malmström om.

Här min ledare i veckans Flamman:

Välkommen till superstaten

Allt talar för att riksdagen i dag godkänner Lissabonfördraget. Från början till slut har det varit en sorglig och antidemokratisk process

Om du frågar några slumpmässigt utvalda medborgare på gatan har få någon aning om att Sverige i dag avsäger sig sin alliansfrihet, att EU:s lagar står över Sveriges eller att kärnan i den svenska modellen, kollektivavtalssystemet inte längre är garanterat.
Möjligen visste de inte ens vad Lissabonfördraget var innan det var för sent att reagera.
Det är inte konstigt. Det fördrag som Sveriges riksdag i dag planerar godkänna har i princip inte diskuterats i Sverige. Nej, det beror inte på ointresse – på insändarsidorna runt om i landet skriver arga och chockade medborgare om Lissabonfördraget.

Men i riksmedia är det tyst. Nu skall man komma ihåg att inte spelat någon roll om det funnits en offentlig diskussion – frågan har inte ställts till allmänheten, utan till deras valda politiker. Och svenska politiker har inte någon gång under den långa resans gång tagit tillfället att påverka fördraget eller velat diskutera vad fördraget innebär.
Faktum är att vi har hört en hel del om Lissabonfördraget – på den tiden när det kallades för EU:s nya konstitution. Det är i stort sett samma innehåll som faktiskt diskuterades offentligt i Frankrike och Nederländerna år 2005. Problemet var att nej-sidan vann folkomröstningarna efter den diskussionen. Därför har det viktigaste för anhängarna till fördraget varit att undvika folkomröstning och debatt.

Allt sedan processen startade har konstitutionen/fördraget varit skyddad mot folklig påverkan. Processen att skriva en konstitution startade 2002 och avslutades med ett konvent året därpå bestående av 207 representanter. En av dem var finnen Esko Seppänen som i sin rapport från konventet noterar att det inte höll ens en minimal demokratisk standard - endast talare från de stora EU-länderna fick ordet i slutdiskussionen och beslut fattades av presidiet, trots att 5.000 ändringsförslag fanns. Efter att följande EU-toppmöte i Dublin 2004 löst frågor om maktbalansen mellan länderna startade folkomröstningsprocessen.

Den första folkomröstningen om konstitutionen skedde i Spanien 2005. Trots lågt valdeltagande och erkänt låg kunskapsnivå – 90 procent uppgav enligt regeringens undersökningar att de inte visste mycket om innehållet – hälsades omröstningen som en viktig sak av EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso.
– Detta mycket klara ”ja” har Spanien gett till ett Europa som rör sig framåt och som gör skillnad. (”Spain voters approve EU charter”, BBC 20/2 2005).
Lika varmt hälsades folkomröstningen i Luxemburg, också ett ja. Men sedan blev det nej – i Frankrike, Nederländerna och Irland. Nu började EU-topparna tala om problemet med att väljarna inte visste vad de tog ställning till, trots att valdeltagande där varit högre och trots att det framför allt i Frankrike skett en veritabel folkbildningskampanj – undersökningar visade att de som röstade på nej-sidan kunde mer om konstitutionen än ja-sidan.

Efter nej-en fick frågan ligga på is, ända till juni 2007 när Angela Merkel under Tysklands ordförandeskap lyckades ”återuppliva” den döda konstitutionen – i form av ett ”nytt fördrag”. I realiteten var 96 procent av innehållet identiskt med den konstitution som redan fallit enligt de som räknat efter. Men med ett nytt namn kunde processen börja om igen.
Om bara fördragsprocessen i sig hade varit ickedemokratisk hade vi nu kunnat lägga det bakom oss och gå vidare. Men det fördrag som kommer på plats permanentar det demokratilösa undantagstillstånd som rått medan EU-apparaten med tillgängliga medel tryckt ned folklig opinion.

Det är först med Lissabonfördraget som EU hittat en lösning som minimerar risken för bakslag i folkomröstningar: man skriver in en flexibilitet som gör att EU kan gå över till majoritetsbeslut när det tidigare krävdes enhällighet. Tidigare har också EU tvingats förhandla med de nationella parlamenten när folkomröstningar har gått EU emot.
Nu ges EU uttrycklig rätt att köra över nationella parlament. EU har redan struntat i tre folkomröstningar som borde ha gjort Lissabonfördraget omöjligt att genomföra. Men när fördraget är på plats får EU också formell rätt att tvinga Sverige att strunta i EMU-folkomröstningen – om den utnyttjas är helt upp till EU.
När vi stiger in i Lissabonfördragets regelvärld försvinner alltså möjligheter vi haft tidigare – vi och andra som skriver under lämnar ifrån oss stora delar av vår suveränitet. Denna historiskt unika process har varit svår att driva igenom. För att inte riskera hela projektet har EU fått acceptera undantag. De länder som värnar om sina hjärtefrågor har förhandlat fram undantag från EU-lagarna.

Men Sverige har inga undantag. Trots att det finns många områden där EU:s politik går direkt emot vad den svenska riksdagen fattat och trots att den svenska befolkningen tillhör de mest kritiska mot EU:s inriktning. Den stora paradoxen är att Sveriges EU-positiva politiker, som alltid talar om hur viktigt det är ”att vara med och påverka” inte har påverkat det minsta.
De borgerliga partierna har av naturliga skäl varit mycket positiva till den marknadsliberala EU-politiken och har inte funnit skäl att avvika speciellt mycket.

Socialdemokraterna å sin sida tycks gåtfullt nog aldrig riktigt tagit Lissabonfördraget på allvar. I kongressbesluten finns faktiskt en kritisk hållning och en önskan om ett mer mellanstatligt EU. Men när det är dags att ta konkret ställning till EU:s faktiska utveckling mot en superstat verkar det som om rädslan för att röra upp känslorna från folkomröstningen 1994 håller diskussionen borta.
Men borgerliga och socialdemokratiska politiker har det gemensamt att de absolut inte vill stöta sig med EU-systemet. Till viss del handlar det om en slags underdånighet – lilla Sverige ska inte skapa problem för den stora Europatanken. Men till viss del är det också av rationell rädsla. EU behandlar länder och politiker som avviker brutalt. Frankrike och Nederländerna hotades med att de skulle förlora makt efter nej-en i folkomröstningarna 2005.

Just nu utsätts Irland och Tjeckien för starka påtryckningar – Tjeckiens ja till fördraget anses viktigt för att förmå Irland att köra över sin befolkning. På så sätt pressar EU-systemet regeringar som är lyhörda gentemot sina väljare att lyssna mindre.
En representativ demokrati förutsätter offentlig debatt. Det förutsätter också att befolkningens åsikter återspeglas hos sina valda representanter. Och regler som ser till att beslut som fattas av befolkningsmajoriteter respekteras. Inget av detta återfinns i det EU som vi idag är medlemmar av från och med idag.

Strategin bakom Obamas seger

Här kommer också morgondagens ledare i Flamman:

Den progressiva rörelsens återkomst

Många kommer försöka göra poänger på Barack Obamas succé. Det är lite sorgligt att se socialdemokraterna, som själva har en mer avancerad politisk tradition att bygga på, ohämmat beundra de amerikanska demokraternas valkampanjer. Och det är direkt patetiskt att nu se moderaterna, som använt hjärnan bakom republikanerna, Karl Rove som rådgivare, hylla Obama. Men det är också synd att vänstern i Sverige inte är intresserad. Några av poängerna med Obamas seger är nämligen intressanta för oss.

Det var inte i den välmående mitten, utan genom mobiliseringen av tidigare ickeväljare Obama vann. Och det var inte genom slipade utspel, utan genom att lita till sin rörelses instinkter som Obama lyckade få den entusiasm som krävdes.

Ronald Reagans seger i presidentvalet 1980 var startskottet för en stark konservativ våg över USA. Det är ingen slump att Reagans seger föregicks av bildandet av två mäktiga organisationer, Christian Voice och Moral Majority. Högljudd, välorganiserad och röstbenägen har den kristna högern varit skapat ett klimat präglat av abortmotstånd, aggressiv nationalism och omkodad rasism som tjänat republikanska kandidater.

Demokraterna gick på defensiven. Demokratiska presidentkandidater satsade bara kampanjpengar i delstater där de kunde vinna, en strategi som resulterade i att de för varje val förlorade lite mer. Snart hade USA:s liberaler endast fotfäste i Högsta domstolen, vilken snart var belägrad av ilskna konservativa kampanjer. Demokraterna i sin tur kämpade frenetiskt emot i senaten, genom att använda sin rätt att förhala valen av fler konservativa domare.

En del av Obamas storhet är att han förstått att inget parlamentariskt finlir i världen kunde rädda demokraterna.”Istället för att förlita sig på senatens regler fanns det ett sätt att se till att domare hade våra värderingar – att vinna vid valurnan”, skriver Barack Obama i sin bok The Audicity of Hope (2006). Demokraterna måste gå på offensiven och vinna en stabil majoritet. En annan storhet, uppenbar i The Audicity of Hope, är förmågan att på ett lågmält men vägvinnande sätt staka ut en väg framåt. Den som i Obamas dialoger bara ser kompromisser och eftergifter gör ett misstag. Jakten på en kraft som kunde förändra landet är den röda tråd som går igenom hans egen historia och vägen till makten.

När den unge Barack Obama flyttade till Chicago var det ett högst medvetet val - för att staden hade den starkaste svarta gräsrotsorganiseringen i landet. Han lärde sig organisering i en grupp influerad av en person som borde vara nog så spännande för vänstern, Saul Alinsky. Alinsky, en social aktivist (det som kallas antingen community organizer eller social agitator) lärde ut nödvändigheten av att organisera människor för deras egenintressen, men också att det var lönlöst att arbeta för människor som inte själva är beredda att aktivera sig. Allt det har varit grundläggande för Obamas kampanj 2008, skriver The New Republic ("The Agitator" 9/3 2007), framförallt inställningen att förändring måste komma nedifrån.

Till skillnad från andra valrörelser byggde hans på att nå folk genom media, utan på att nå media genom folk. Det hade förstås aldrig gått utan en så karismatisk och skicklig centralfigur. Men Obama har också vårdat relationen med de människor som gav honom segern och lyssnat till vad som engagerade ”hans” folk. Istället för att kompromissa bort sig i Irakfrågan såg han kraften i antikrigsrörelsen. Istället för några vallöften lovade han ändra hela politiken i Washington.

En blandning av tur och skicklighet gjorde att Obama kunde erövra Demokratiska partiets stöd. Obama lyckades dels knyta an till några av partiets viktigaste personer, Tom Daschle, Nancy Pelosi och Harry Reid. Det var personer som Clintonfolket mer eller mindre lämnat bakom sig, vilket skulle straffa sig när Hillary Clinton ville få partiets stöd i primärvalet. Men Obama tog också till sig Howard Deans och Joe Trippis lyckade organisationsmodell från valet 2004 – att bygga partiet ”nedifrån och upp” samt idén att Demokraterna skulle försöka vinna röster i alla delstater, även i republikanska fästen (en så kallad 50 states strategy). Eftersom det också var en populär strategi bland partimedlemmar, bidrog det starkt till att Obama fick partiets stöd. Ur deras perspektiv var Obama en kandidat som inte bara röstmaximerade för sin egen seger – han gav dem resurser att försöka vinna lokalt. Till denna strategi bidrog också valet att försöka få mindre men fler donationer i sin kampanjkassa – istället för att gå till de traditionella pengastinna finansiärerna, vilket i praktiken hade begränsat pengasummorna och därmed tvingat demokraterna att satsa pengarna där de kunde ge maximal kortsiktig utdelning.

Howard Deans och Barack Obamas strategi var mycket mer långsiktig och offensiv. "Vi bygger en hållbar infrastruktur, som inte bara kommer hjälpa oss att vinna i november, utan kommer bygga upp den progressiva rörelsen i åratal framöver”, säger Obama till tidskriften The American Prospect (”It´s his Party”, 18/8 2008).”Med tanke på allt prat om post-partipolitisk 'enighet', har Barack Obama visat sig vara den mest partifokuserade presidentkandidaten i vår tid – kanske någonsin”, noterar tidningen.

USA har varit ett skräckslaget land. Först dagen före valet vågade till exempel Michael Moore skriva på sin hemsida att Barack Obama är den mest progressiva politikern i hela senaten – och några timmar senare fick han, förmodligen efter påtryckningar från Demokraterna– ändra sin utsaga, så att det inte skulle riskera valsegern! Men i slutändan vann hoppet över rädslan. Tack vare en fantastisk kandidat, hundratusentals entusiastiska kampanjarbetare och miljoner medborgare.

Aron Etzler

Vad händer efter Obamas seger?

Det kommer inget nummer av Flamman idag – det kommer i morgon fredag istället. Efter att ha genomlidit ett antal amerikanska val utan att kunna skriva om vem som vann, ändrade vi veckans pressläggningsdag från tisdag till onsdag.

För er som vill läsa något intressant om det amerikanska valet – kolla in Michael Moores känslosamma glädjeutbrott.

Och Mark Weisbrots nyktra men tydliga optimism:

Det som tar vid nu tycks vara en strid om huruvida demokraterna skall vara försiktiga eller offensiva.
Wall Street Journal gör, från sin ekonomiskt konservativa utgångspunkt en slags fiendelista.

Enligt New York Times förbereder demokraterna i kongressen en sväng vänsterut.

Efter Obamas seger vädrar vänstern – de som faktiskt ÄR socialister – morgonluft.
Här kan du följa några av initiativen:

http://bailoutmainstreet.com/
http://www.afterdowningstreet.org/node/36895

Slutet på åtta år med ett dumhuvud

Innan du börjar ta ut de politiska nederlagen i förskott eller oroa dig över att han kan bli skjuten: Ta några dagar för att glädja dig åt Barack Obamas seger. Det är sällan något så stort går bra. Och det är hälsosamt för progressiva människor att glädjas. Vårt alltför pessimistiska mindset gör oss illa i längden.

Jag gick till jobbet igår i chocktillstånd. Hur många gånger jag sett Obama på tv under valrörelsen slog det mig först efter valet att han verkligen är svart. Jag, som många andra har inte förstått hur det skulle kännas med en svart kille som USA:s president. Det första som hände var att jag gick in i en tobaksaffär med två personer i: ägaren från Mellanöstern, och en svart kille i Connexoverall. Jag köpte Aftonbladet och kände mig tvungen att dela med mig av min glädje, så jag sa:
- Det är fantastiskt! Vi är av med Bush!
- Ja, det har varit långa år, sa ägaren. Åtta år med ett dumhuvud.
Så småpratade vi lite om den nye killen, mr. Obama. Och det kändes som ingen av oss förväntade sig att USA plötsligt skulle börja uppföra sig i världen. Ingen av oss ville heller nämna hans hudfärg. Men vi log ikapp. På något sätt visste vi att han var en del av vår värld, medan mr. Bush varit från något helt annat ställe.

Väl på jobbet började jag leta bilder till våra artiklar om Obama. Över hela världen har folk jublat, dansat på gatorna och gråtit lyckotårar över segern. Men jag fastnade för bilderna från Harlem och Brooklyn (bland annat den ovan, credit: Simon Abrams), där svarta ungdomar gör high five och festar i gathörnen. På ryggen på en t-shirt: ”Black man running and it ain´t from the police”.

Varje gång en svart person före valet tillfrågats om vad de tycker om Obama som president är svaret samma: jag trodde aldrig det skulle hända i min livstid. Det är en enorm sak för icke-vita människor i USA och resten av världen. Obama är resultatet av århundraden av kamp i USA. Jay-Z uttryckte det vackert: "Rosa Parks sat so that Martin Luther King could walk. Martin Luther King walked so that Obama could run. Obama's running so that we all can fly."

Om västvärldens demokratisyn inte hade varit så skruvad, hade många noterat att Obamas seger är en del i en rörelse bort från den traditionella vita dominansen av politiken, inte minst synlig i Latinamerika, där Hugo Chávez och Evo Morales valts trots att också de har fel hudfärg. Demokratin är långsamt på väg att bli representativ.

Blir det förändring med Barack Obama?

Det är svårt att undgå Barack Obama dessa dagar. Det råder Obama-mani. Och det är kanske inte så konstigt - det verkade helt otroligt bara för ett halvår sedan att en svart fd. "community organizer" skulle kunna vinna ett val mot en vit fd. militär. Nu är det dags att fråga sig om Obama verkligen betyder förändring för USA. Min prognos är, kortfattat att han faktiskt kan erbjuda det inrikespolitiskt - framförallt på grund av att demokraterna åter insett fackföreningarnas roll. Obamas utrikesprogram, däremot kommer bli svårt att genomföra. För det första är en seger över al Qaida är inte den promenad Obama föreställer sig - det kommer troligen leda till en konflikt med Pakistan. För det andra har USA aldrig lyckats föra "den goda grannens politik" konsekvent eller speciellt länge. Även om George W Bushs aggressiva politik snabbt minskat USA:s reella inflytande, riskerar Obamas strategi leda till att han personifierar USA:s tillbakadragande som stormakt. Och även om det förstås vore det bästa som kan hända, är det inte rimligt att tro att det militärindustriella komplexet tillåter en sådan utveckling. Läs hela ledaren här.

Thomas Frank i Flamman

Veckans Flamman handlar mycket om det amerikanska presidentvalet. Vi har en intervju med den kanske skarpaste vänsterrösten i USA, Thomas Frank. Frank skrev klassikern "What´s the matter with Kansas?", som borde vara obligatorisk litteratur för alla socialister. Nu han han just kommit ut med en ny bok, "The Wrecking Crew", som handlar om hur konservativa styr USA. Det är en genomgående privatiseringskritik - Frank konstaterar att privatiseringar inte bara leder till ökade kostnader för skattebetalarna, utan till några av de största praktmisslyckanden USA skådat. Vänta er inte att Frank dyker upp i den svenska medieankdammen - den förra boken passerade helt obemärkt, trots att den förklarar amerikansk inrikespolitik bättre än något annat. Vi fick en halvtimmes intervju per telefon med Thomas Frank i Washington. Läs den här.

Sverige - socialiststat?

Var med i Nordegren i P1 i förrgår för att utröna om Sverige egentligen är socialistiskt.

I Godmorgon världen-panelen

Senaste panelen i Godmorgon, Världen! Handlade om Alliansens eventuella nytändning, det rödgröna bråket, samt finanskrisen. Lyssna!

Adios, Palin

Det här är för bra för att vara sant. Sarah Palin, castad som hela USA:s Hockey Mom köptes kläder för 1,1 miljon svenska kronor EFTER nomineringen som vicepresidentkandidat. Mitt under brinnande finanskris. Av skattepengar. Om inte detta tar död på Republikanernas kulturkrigsstrategi kan inget göra det.

Om Flamman i 123 saker

För er som råkat missa det: Igår sände SVT:s 123 saker ett litet inslag om sprängningen av Norrskensflamman 1940. Se det!

Om det rödgröna samarbetet på SVT Opinion

Idag åker Mona Sahlin och de två språkrören från miljöpartiet ut på turné för sitt politiska projekt. Dagen till ära har jag skrivit en artikel på SVT Opinion. Det är också en preliminär analys av vilken regering som skulle komma till stånd om projektet verkligen skulle gå i mål:

Det absolut viktigaste om man bygger en sådan regering, det är att se till att de som man regerar med också skall strunta i SINA värderingar och medlemmar. Hur skulle det annars se ut? Skulle sossarna först köra över större delen av sin väljarkår i EU-frågan och sedan låta miljöpartiet få tycka som de vill?

Skulle sossarna först tvinga bort sina medlemmars önskemål om ekonomisk utjämning och sedan låta vänsterpartiet agitera som Ernst Wigfoss? Nej, nej och åter nej.

Miljöpartiet och vänsterpartiet måste också ändra sig. Slita ut sina hjärtefrågor, dra upp sina rötter och köra över sina medlemmar.

Nu är det ju inte riktigt säkert att det blir så. Mona Sahlin gick ut med sin politiska allians och deklarerade att den skulle gälla i tolv år. Men det gick inte tolv timmar innan reträtten var i full gång. I vilket fall: läs artikeln!

Working for the working class vote

Det kommer inget nummer av Flamman idag, eftersom vi stängde redaktionen och hade utbildning förra veckan. (Legnemark: köp ingen kebab! Du blir bara besviken!) Därför tänkte jag tipsa om en artikel helt i Flammans anda, ett helt strålande reportage ur New York Times om hur Barack Obama mobiliserar arbetarklassen till valurnorna. Den är särskilt trevlig att läsa eftersom Obama förstått det som vänstern i Europa varit så usel på i årtionden: man måste ha närvaro. Detta är regel nummer ett i Obamas bok:

“First,” Obama said, “you have to show up".

Obama förstår också behovet av att låsa upp kulturella knutar och skapa hållfasta politiska alternativ. Faktum är att Obamakampanjen, trots att det bara är en valkampanj, påminner en hel del om det holländska Socialistiska Partiet, som vänsterpartiet tittat en hel del på.

Det intressanta är att det håller på att ändra hela det perverterade mönstret av s.k. "kulturellt krig" i amerikansk politik. Horder av väljare som förut kanske mest identifierat sig som abortmotståndare, kristna, vapenälskare (och alltså republikaner) kommer ut ur garderoben som arbetande människor. Märk väl, att medan hela den politiska debatten i Sverige handlar om "medelklassen" - kan en rubrik i New York Times handla om arbetarklassen. Kanske kan Mona Sahlin också lära sig något av det.

Om finanskrisen i P3

Jag var med i Kvällspasset, P3 i kväll och diskuterade orsakerna till och möjliga lösningar på finanskrisen. Min poäng var att vi när vi bildade Attac hade väldigt rätt i att en avreglerad finansmarknad med gigantiska summor till sitt förfogande skulle krascha. Vi kommer helt enkelt inte undan spekulationsbubblor och krascher innan vi lyckas få ett ekonomiskt system där pengar investeras långsiktigt, i produktion.

Jag påpekade i programmet att vi haft långa perioder utan stora börskrascher (1945-1975, är det senaste och mest slående exemplet), just därför att pengar styrdes bort från spekulation, med hjälp av mer progressiv beskattning, större statligt ägande, kontroll över kapital och valutaströmmar etc.. Att samhället blev mer jämlikt under hela denna period och att tillväxttakten var högre än idag kan också påpekas.

Förutsättningarna är annorlunda idag, men riktningen är densamma i Attac Europas uppsättning förslag, som kom idag.

Genomslaget i diskussionen för de resonemangen var mindre-än-bra. En kille ringde in och först meddelade att alla statligt anställda jobbar för långsamt (just det, han menar er, Sveriges lärare och sjuksköterskor!) och sedan gick över till att föreläsa om teorin om komparativa fördelar och vikten av att handla med morötter. Här fick jag, trots att jag inte representerar Attac, ändå försöka säga något om vad Attacs kritik av handelssystemet går ut på.

PS. Londons fd. borgmästare Ken Livingstone håller också med mig om att bankerna bör förstatligas. Han skriver inte om det bör ske för evig tid, men inte direkt motsatsen heller…

Risig partiledardebatt – men knapp seger för de röd-gröna partierna

Nu inleds, efter budgetförslagen en slags debattsäsong för riksdagspartierna. På Aftonbladet och flera andra sidor finns en debatt om vem som egentligen vann.

Kvällens debatt var laddad av både finanskris och krisen runt Sahlins utspel. Det tände till i båda frågorna – och det är nog sannolikt att den rödgröna sidan kammade hem debatten om finanskrisen. Reinfeldt var alldeles för upptagen med att spela landsfader för att inse att ett abstrakt försvar för arbetslinjen inte är speciellt gångbart denna vecka. Han var också för subtil för att få fram sina poänger och såg ut att ha övat sitt allvarsamma minspel mer än argumenten. Det bästa regeringssidan fick fram var att de redan hade genomfört vad oppositionen föreslår, och det är ett klassiskt tecken på poängförlust. Sahlin hade få kort – a-kassan och branschutbildningar - men utnyttjade dem väl. Och även om Lars Ohly som vanligt var för floskulös och överretorisk fick han ensam stå för kritiken mot marknaden en vecka när det för en gångs skull fanns ett läge för det.

Ohly kammade också hem poängerna kring s-mp-schabblet, både vad gäller utgiftstaket och vänsterpartiets inställning till regeringssamarbetet. Wetterstrand blev ordentligt fumlig och Sahlin såg närmast ut som om hon ville be om ursäkt. I kombination med att Ohly fick ovanligt mycket utrymme blev det hans bästa debatt hittills – han brukar vara bäst i mindre format som utfrågningen före valet 2006 visade. Men fortfarande kan mycket bli bättre: det är inte bra att flera gånger strunta i frågan och köra ett eget race, och det är inte roligt att Ohly aldrig lyckas desarmera det borgerliga hånet mot honom.

I skattepolitiken, som dominerade debatten blev förmodligen ingen mycket klokare. Partier till höger vill sänka skatter – partier till vänster vill satsa på välfärd: det framstår närmast som en fråga om tycke och smak. Och medan högern gjorde försök att påstå att deras politik ger mer välfärd, ville ingen på vänstersidan ge sig in på några resonemang om att deras politik ger fler jobb. Det var helt onödigt.

Varför fick regeringen stå oemotsagd i påståenden att deras politik handlar om att skapa jobb? Med de mest positiva gissningarna har jobbskatteavdraget gett 85 000 jobb i högkonjunktur. Det innebär att kostnaden per jobb är 800 000 kronor! Möjligen är det världens dyraste jobbplan.

Varför fick regeringen (utan någon form av bevisning) påstå att lägre skatter generellt ger fler jobb? Det finns absolut inget empiriskt belägg för att det skulle vara sant. Tror någon att arbetslösheten kommer minska i USA när Obama eller McCain genomfört sina skattesänkningar? Naturligtvis inte eftersom några andra faktorer – efterfrågan, industristruktur, storleken på den offentliga sektorn, medborgarnas och statens skuldsättning – spelar mycket större roll. Sverige har långa perioder haft världens högsta inkomstskatter och samtidigt låg arbetslöshet. Och allt sedan folkpartiets och socialdemokraternas skatteuppgörelse 1989 (som framförallt sänkte marginalskatten) har Sverige haft högre arbetslöshet än perioden före.

Varför fick regeringen utan mothugg presentera sin vårdmiljard som en satsning – medan de fryst bidragsnivåerna till landsting och kommuner, och därmed försämrat för utsättningarna för de som är ansvariga för vård och skola? Just nu tvingar det flera landsting sparka sjukvårdspersonal, vilket dessutom förvärrar den recession som kommer.

Det är tyvärr låg kvalitet på svensk politisk debatt. Det är jönsiga typer, suddigt manus och förutsägbar handling, inte helt olikt svensk 1980-talsfilm. Det blev kanske roande för en del att Sahlin denna vecka bjöd på klassisk förväxlingskomedi (dörrar öppnas, dörrar stängs) men i längden måste det bli skarpare.

Kvällens mest skändliga resonemang stod Fredrik Reinfeldt för, när han som svar på Ohlys frågor om privat barnvård säger sig veta ”vad sjukvårdspersonalen oroar sig för” – att vården inte är likvärdig. Reinfeldts parti har systematiskt genom årtionden gått ut på att slita sönder möjligheten till rättvis vård – vårdvalssystemet i Stockholm är den logiska slutpunkten på kriget mot jämlikheten inom den offentliga sektorn, men en utsvältning av vården och låga löner för sjukvårdspersonal har inte direkt ökat möjligheterna.

Det är helt enkelt outhärdligt att se moderaterna – tänk efter, MODERATERNA - framgångsrikt plocka poäng på vad sjuksköterskor tänker. Låt det inte hända.

Om Sahlins utspel i Studio ett

Kalabaliken efter Mona Sahlins tillkännagivande av en långsiktig strategisk allians med miljöpartiet fortsatte igår, när Marita Ulvskog gick ut med någon form av halvdan öppning till vänsterpartiet. Jag diskuterade detta i Studio Ett med Widar Andersson, som gillar Sahlins strategi. Lyssna!

Flamman - första intervjun i svensk press med Hugo Chávez

Veckans nummer av Flamman - under brinnande finanskris innehåller artiklar om vad som bör göras just nu för att lösa den ekonomiska krisen, men också vad som kan göras för att undvika framtida kriser. Det är säkert kontroversiellt, men den slutsats jag drar av oförmågan att reglera finansmarknaden är att regleringar allena inte fungerar. En stor del av de enorma mängder kapital som flyter omkring måste socialiseras. Och det logiska steget - säkert reformistiskt i vissas ögon är att banksektorn borde socialiseras. Det kan inte rimligen heller ske enbart för att rädda bankerna nu -då får skattebetalarna enbart ta risker och dra åt svångremmen - utan måste innebära ett gemensamt ägande också i goda tider. Detta handlar ledaren om. Sedan har vi en rolig och unik (endast i papperstidningen) sak: den första intervjun i svensk press med Hugo Chávez. En av världens mest åtråvärda intervjuobjekt och en mäktig spelare i den multipolära värld som växer fram. Har ni inte Flamman redan, beställ numret på pren@flamman.se.

Långfinger åt fackföreningsrörelsen

Det räckte inte med ett antal lappkast – i skolpolitiken, den ekonomiska politiken och i jobbfrågorna – som fick partiets vänster att skaka på huvudet. Förra veckan körde Mona Sahlin över LO i en av de mest centrala frågorna, arbetsrätten och Lissabonfördraget. Redan detta måste ha krävt hårda nypor från Mona Sahlin. Därefter lämnar Marita Ulvskog partisekreterarposten. När nu påfundet att Socialdemokraterna skall samarbeta med Miljöpartiet de närmaste 12 åren offentliggörs är det chockerande, kanske mest för att de närmaste tolv månaderna lär innebära en inre kris i socialdemokraterna. Går förändringen igenom, kommer socialdemokratin i Sverige att ändra karaktär – från ett med europeiska mått tydligt klassparti till att bli ett Blairistiskt modernitetsprojekt. Men det är långt ifrån säkert. Det är svårt att tro att det finns någon förankring djupare än den centrala partiledningen – och vad Sahlin då har åstadkommit är en intern härdsmälta som kan brista framför öppen ridå på nästa partikongress.

Kanske trodde hon att detta var nödvändigt inför den första partiledardebatten i Agenda på söndag och de efterföljande debatterna nästa vecka. Problemet är i så fall att de flesta redan genomskådat argumenten om vänsterpartiets motstånd mot utgiftstaket, som inte beredde några som helst problem under de åtta år de två partierna samarbetade.

Att utgiftstak skulle vara det allra viktigaste just denna vecka, som Sahlin sa på presskonferensen idag, får också en lite speciell klang med tanke på vad som sker i världen. Sahlin kanske kan undervisa Gordon Brown i nödvändigheten att hålla i skattepengarna och inte lägga 500 miljarder pund på krisande banker, som han just gjort. Brown, och de andra regeringarna borde förstås ha avsatt pengar redan för tre år sedan i enlighet med det svenska utgiftstakets regler.

Hade inte vi kritiker av avregleringarna bara alltför rätt?

Finanskrisen rullar nu över världen. Som en närmast övertydlig lektion i ABC-marxism. Det finns ingen kapitalism utan krig och kriser. I veckans Flamman finns två artiklar om konsekvenserna - en om de mer kortsiktiga och en intervju med Örjan Appelqvist om de mer långsiktiga. skriver jag en ledare om det faktum att vi som startade Attac har fått rätt i det mesta. Man kan dock tillägga att de som fått fel i det mesta fortfarande dominerar diskussionen om finanshaveriet.

I den amerikanska debatten får nu marknadsliberalerna sina fiskar varma. Men det finns förstås också avancerade försök att hålla masken från de nyliberaler som hävdat att avregleringar var grundstenen i byggandet av en evig tillväxt. De påstår - håll i er - att problemen på Wall Street är resultat av för mycket regleringar och statlig inblandning i amerikansk ekonomi alltsedan FD Roosevelts dagar. Om detta skriver Thomas Frank, som vanligt vassast av alla.

Missa förstår inte heller Michael Moores plan för att lösa Wall Street-krisen.