Lars Ohly var bra och tydlig när det gällde den politiska inriktningen i Ekots lördagsintervju. Grundresonemangen är riktiga: anpassning högerut är inte vägen för att vinna val, det är genom att sätta fokus på effektiva och gemensamma välfärdslösningar som vänstern kan återvinna initiativet. Ohly var överhuvudtaget bra, och de svagheter som intervjun avslöjande är inte primärt hans, utan vänsterpartiets.
Intervjun började med en attack på skatteflanken: här blir det tydligt att vänsterpartiet helst inte vill tala skatter (utan istället välfärd). Men det måste partiet kunna göra: annars blir det en given angreppspunkt från höger. Ännu värre: kanske till och med från s och mp.
Det behövs några enkla begrepp som kan förklara vad det handlar om. Inte bara ökad progressivitet – för luddigt och inte alls nödvändigtvis attraktivt för de som tjänar på politiken – snarar något på samma nivå av konkretion som Reinfeldts tusenlapp. Vänsterpartiet bör också kunna prata om det slöseri som privatiseringarna innebär. Att moderaterna kan skära på Komvux för att ”det saknas pengar” samtidigt som de mer än villigt slänger miljoner i aktieutdelningar efter privattandläkare och börsnoterade sjukvårdsföretag är trots allt för bra för att missa att kritisera.
Likaledes bör vänsterpartiet kunna komma upp med lite förslag på alternativ till privatiseringar, som fortfarande framstår som någon naturgiven form av förnyelse.
Nästa problem är att förklara förhållningssättet till s och mp och resonemangen kring politiskt inflytande. Ärligt talat: vänsterpartiet kan mycket väl få sex procent i nästa val också. Alla positiva förändringar som sker i vänsterpartiet behöver inte alls omsättas i gigantiska opinionsvinster inom tre år. De blir då bara fånigt att bemöta den uppochnedvända idé om politisk påverkan som medier har genom att hänga upp sin idé om påverkan på högre opinionssiffror. (Detta är ju ett problem i sig i den politiska debatten – dramafabriken tycks bara fatta sig på opinionssiffror, personlig succé och symbolfrågor. Det är dock när politiska aktörer själva börjar tro på dramaturgin som den verkliga katastrofen börjar.)
Det är överhuvudtaget svårt att få opinionssiffrorna att bli ett starkt argument. Vänsterpartiers öde är i 9 fall av 10 att vinna röster genom socialdemokratiska vänsterväljare under perioder när socialdemokratin går åt höger, för att därefter snabbt förlora samma röster till det stora partiet om det gör en rättning vänster. Norska SV är bara det senaste exemplet – deras opinionsresa 2001-2005 är nästan identisk med vänsterpartiets 1998-2004 (skulle vara roligt att höra Vägval-vänstergänget analysera det!).
Historiskt har vänsterpartiets påverkan oftast inte alls hängt på höga opinionssiffror (under hela 1900-talet låg de mestadels under dagens nivå), utan genom att partiet formulerat idéer som sedan socialdemokratin förverkligat i mer eller mindre förändrat skick. Detta påverkanssätt delar vänsterpartiet med miljöpartiet, som på senare år dock på sätt och vis passerat vänsterpartiet i racet om inflytande. Mp:s framgångar i genren beror på lika delar förmåga att driva idédebatt, och som instrument för Göran Persson för att balansera kraven från LO och vänsterpartiet.
Ett vänsterparti som går in i idédebatten med positiva förslag och inte bara kritik kan göra mycket för att bryta med Reinfeldtpolitiken. Om det belönas med höga opinionssiffror är en annan sak. Det enda sättet att i längden växa för vänsterpartier är att bli något mer än ett protestparti för vänstersossar, att bli ett parti som lockar människor i sig, ett parti som i sig själv är ett politiskt alternativ.
lördag 29 september 2007
fredag 28 september 2007
Som det borde vara
För alla som är intresserade av den vidare utvecklingen i Trondheim kan jag rapportera att plattformen för nästa fyraårsperiod presenterats. Några godbitar:
”AP, SV, SP og MDG sier nei privatisering av kommunale bedrifter og tjenester. Vi tror en positiv holdning til de ansatte er en bedre strategi for å oppnå gode kommunale tjenester, enn trusler om konkurranseutsetting og privatisering.”
Detta är ju ingen riktig nyhet – det var i stort sett den helomvändning som uppnåddes under den förra perioden. Nu går man vidare med att utmana beställar-utförarmodellen.
”På enkeltområder vil vi fortsette arbeidet med å se på hvordan bestiller/utførermodellen og 2-nivåmodellen fungerer. Vi ønsker ikke en organisasjon preget av en unødvendig kjøp- og salgskultur, men vil søke å erstatte byråkratiske ordninger med mer fokus på bedre tjenester for den enkelte innbygger.”
Den förra perioden präglades av Norges snabbaste dagis/förskoleutbyggnad, halvering av bostadslösheten och en rekordupprusning av skolorna. Nu blir det rejäl satsning på äldrevård, offensiv stadsplanering för en snabbare kollektivtrafik och utvidgning av sex-timmarsförsöken.
”AP, SV, SP og MDG sier nei privatisering av kommunale bedrifter og tjenester. Vi tror en positiv holdning til de ansatte er en bedre strategi for å oppnå gode kommunale tjenester, enn trusler om konkurranseutsetting og privatisering.”
Detta är ju ingen riktig nyhet – det var i stort sett den helomvändning som uppnåddes under den förra perioden. Nu går man vidare med att utmana beställar-utförarmodellen.
”På enkeltområder vil vi fortsette arbeidet med å se på hvordan bestiller/utførermodellen og 2-nivåmodellen fungerer. Vi ønsker ikke en organisasjon preget av en unødvendig kjøp- og salgskultur, men vil søke å erstatte byråkratiske ordninger med mer fokus på bedre tjenester for den enkelte innbygger.”
Den förra perioden präglades av Norges snabbaste dagis/förskoleutbyggnad, halvering av bostadslösheten och en rekordupprusning av skolorna. Nu blir det rejäl satsning på äldrevård, offensiv stadsplanering för en snabbare kollektivtrafik och utvidgning av sex-timmarsförsöken.
Bara en liten nyhet i Zurich, Sweden
Småbarnsföräldrar med barn i förskoleåldern förvärvsarbetar idag tio timmar mer än de gjorde för trettio år sedan, enligt en forskningsrapport från Göteborgs universitet. (Se även inslaget i gårdagens Rapport). Den bakomliggande faktorn är att kvinnorna kommit ut i arbetslivet: det är detta som ligger bakom mångas svårighet att få ihop det berömda livspusslet.
Den borgerliga alliansen lyckades profitera maximalt på detta problem under valet 2006, genom att leverera två klockrent konservativa lösningar, hushållsnära tjänster och vårdnadsbidrag. Den goda nyheten med dessa lösningar är att de inte kommer att fungera annat än i höginkomsttagargrupper.
Flamman har föreslagit en feministisk och rättvis lösning: arbetstidsförkortning för småbarnsföräldrar. Det är dessutom, till skillnad från både vårdnadsbidrag och hushållsnära tjänster i linje med vad många småbarnsföräldrar önskar sig. Sverige är trots allt inte Schweiz. Regeringen Reinfeldt kan trösta sig med att den inte är den enda som förväxlar våra länder.
Den borgerliga alliansen lyckades profitera maximalt på detta problem under valet 2006, genom att leverera två klockrent konservativa lösningar, hushållsnära tjänster och vårdnadsbidrag. Den goda nyheten med dessa lösningar är att de inte kommer att fungera annat än i höginkomsttagargrupper.
Flamman har föreslagit en feministisk och rättvis lösning: arbetstidsförkortning för småbarnsföräldrar. Det är dessutom, till skillnad från både vårdnadsbidrag och hushållsnära tjänster i linje med vad många småbarnsföräldrar önskar sig. Sverige är trots allt inte Schweiz. Regeringen Reinfeldt kan trösta sig med att den inte är den enda som förväxlar våra länder.
torsdag 27 september 2007
Det vete håken
Socialdemokrater kan idag glädja sig åt ännu en fantastiskt trevlig opinionsundersökning: 45 procent: nu är det Stora partiet tillbaka på 1970-talsnivåer! Vänsterpartister kan glädja sig åt att Sverige skulle kunna få en renodlad s-v-regering: 51 procent tillsammans, det låter som det kan bli dags för ett efterkrigsprogram! Samtliga medborgare i Sverige är dock väl införstådda med att en sådan regering inte skulle bli av, ens om det vore val idag. Det är nämligen varken 1970 eller 1946.
Det är helt klart att befolkningen i Sverige inte gillar moderatpolitik. Det kunde vi räkna ut redan före valet 2006. Men vill de se en s-v-regering när valdagen närmar sig? Nja, det vete håken. Det är väldigt lätt att glömma hur det såg ut för bara 18 månader sedan: en defensiv vänster mötte en borgerlighet som satte agendan för allt som diskuterades i mer än välvilliga medier.
Och nu till poängen: det fundamentala i detta läge har icke ändrats. Reinfeldt styr jobbdebatten. Björklund skoldebatten. Denna regering styr till och med klimatdebatten, hur osannolikt det än kan verka. Och mer än välvilliga medier köper problemformuleringarna.
Det är skönt att veta att den tysta majoriteten i Sverige ogillar moderatpolitik. Men om den inte omvandlas till en ljudlig vänstermajoritet vinner kanske Reinfeldt nästa val också.
Det är helt klart att befolkningen i Sverige inte gillar moderatpolitik. Det kunde vi räkna ut redan före valet 2006. Men vill de se en s-v-regering när valdagen närmar sig? Nja, det vete håken. Det är väldigt lätt att glömma hur det såg ut för bara 18 månader sedan: en defensiv vänster mötte en borgerlighet som satte agendan för allt som diskuterades i mer än välvilliga medier.
Och nu till poängen: det fundamentala i detta läge har icke ändrats. Reinfeldt styr jobbdebatten. Björklund skoldebatten. Denna regering styr till och med klimatdebatten, hur osannolikt det än kan verka. Och mer än välvilliga medier köper problemformuleringarna.
Det är skönt att veta att den tysta majoriteten i Sverige ogillar moderatpolitik. Men om den inte omvandlas till en ljudlig vänstermajoritet vinner kanske Reinfeldt nästa val också.
tisdag 25 september 2007
Transport avd 5 goes Trondheim
Besökte Transport avd. 5:s repskap igår och pratade i en halvtimme om Trondheimsmodellen och kampen för en ny kurs i Norge. I diskussionen efteråt kom, liksom under tidigare föredrag, frågan upp om någon svensk stad skulle kunna bli platsen för en liknande politisk vändning vänsterut (Eskilstuna, Norrköping, Göteborg, Södertälje – löd de spontana förslagen). Diskussionen avbröts när någon ropade: ”Vad fan – det spelar väl ingen roll var. Det är bara att sätta igång!”. Jag kom dit med 24 böcker – sålde allihop.
måndag 24 september 2007
EU-sympatier i Sverige
Idag publicerar SvD nyheten att EU-motståndet i Norge inte bara är massivt, utan också brett politiskt: bara Höyre-sympatisörer gillar EU. Det är, som någon bloggare skrev osannolikt att Norge någonsin går med i EU, och det är bra. Mer okänt är att EU-opinionen även i Sverige har haft ungefär samma politiska profil. Denna graf från Statistiska centralbyrån visar hur stor andel av varje partis sympatisörer som i i huvudsak är för det svenska medlemskapet i EU. Till förra året var det bara folkpartister och moderater som såg positivt på EU. Nu har kristdemokraterna tillkommit.
Debatt om SvD-artikeln
Johan Sjölander och Peter Hultqvist kommenterar SvD-artikeln. Båda anser att den process socialdemokraterna nu går igenom inte riskerar att kantra åt höger. Jag hoppas att de har rätt och att jag har fel. Med tanke på vad som hände på Malmökongressen - varför inte? Jag skulle gärna höra med om det i vilket fall.
Vad som kom ut av Nuder skatteutspel i Almedalen lät till största delen bra. Nuder har förmodligen rätt i att det, efter alla Reinfeldts ändringar måste till ett nytt skattesystem. Men att acceptera jobbavdraget och vilja utöka det är ingen lite fotnot, som man kan tro av DN-artikeln. Jag är tveksam till om de största skattesänkningarna i miljarder räknat – jobbavdraget – verkligen kan kompenseras genom höjd progressivitet. I så fall innebär det förstås mindre pengar till nödvändiga satsningar i den offentliga sektorn. Eller, vilket i och för sig vore väldigt önskvärt, en kraftig översyn av överutnyttjandet av våra skattemedel.
Att arbetsmarknadspolitiken – inte utan relation till ovannämnda problem – inte lyckades är helt klart. Men de signaler som har kommit ut i det fallet: att börja peta i om folk skall kunna bo kvar i glesbygden, eller ännu hårdare poängtera arbetslinjen ser åtminstone för mig ut som en anpassning till Reinfeldt.
Jag tror att det Örjan Nyström och Anders Nilsson konstaterade i sin s-valanalys har många poänger: den s.k. insider-outsiderproblematiken är ett svårt dilemma. Den skärpta internationella konkurrensen sätter Sverige under ett starkt tryck: lönsamhetskraven gör att tempot höjs och att människor som inte arbetar till 110 procent inte längre får plats i arbetslivet. Jag har tidigare skrivit om att det är otillräckligt med en regim som ser som sin uppgift att få arbetsmarknaden att flyta smidigt, mestadels med utbildning som huvudverktyg. För när den inte gör det med vanliga medel hamnar man till slut i läget som uppstod under 2006: krav på hårdare tag, större kontroll mot de arbetslösa. Sedan några år är denna lösning kompletterad med den märkliga idén om att småföretagandet på något sätt skall suga upp de sista i potten av arbetslösa. Jag är mycket tveksam till det: de flesta småföretagare jag ser omkring mig utför ett jobb på frilansbasis som tidigare fanns i större företag, med en trygg anställning. Och jag är inte säker på att vad Sverige behöver allra mest de närmaste åren är frisörer och pizzabagare.
Jag tycker – även om det naturligtvis sätter mig helt i frysboxen i all samhällsdebatt – att vänstersidan i Sverige snarare skall kunna tänka utifrån samhälleliga behov. Det finns en rad områden där marknaden inte självmant har löst problem. Och det gäller inte bara traditionella offentliga områden som vård och skola. Hela den miljöomställning som sker i alltför långsam takt idag skulle, med offentliga satsningar kunna gå mycket snabbare.
Det behövs både en diskussion om hur arbetslivet kan bli uthärdligt och en diskussion om att skapa framtidens arbeten. Och – jag hoppas jag har fel igen – det har jag inte sett till.
Vad som kom ut av Nuder skatteutspel i Almedalen lät till största delen bra. Nuder har förmodligen rätt i att det, efter alla Reinfeldts ändringar måste till ett nytt skattesystem. Men att acceptera jobbavdraget och vilja utöka det är ingen lite fotnot, som man kan tro av DN-artikeln. Jag är tveksam till om de största skattesänkningarna i miljarder räknat – jobbavdraget – verkligen kan kompenseras genom höjd progressivitet. I så fall innebär det förstås mindre pengar till nödvändiga satsningar i den offentliga sektorn. Eller, vilket i och för sig vore väldigt önskvärt, en kraftig översyn av överutnyttjandet av våra skattemedel.
Att arbetsmarknadspolitiken – inte utan relation till ovannämnda problem – inte lyckades är helt klart. Men de signaler som har kommit ut i det fallet: att börja peta i om folk skall kunna bo kvar i glesbygden, eller ännu hårdare poängtera arbetslinjen ser åtminstone för mig ut som en anpassning till Reinfeldt.
Jag tror att det Örjan Nyström och Anders Nilsson konstaterade i sin s-valanalys har många poänger: den s.k. insider-outsiderproblematiken är ett svårt dilemma. Den skärpta internationella konkurrensen sätter Sverige under ett starkt tryck: lönsamhetskraven gör att tempot höjs och att människor som inte arbetar till 110 procent inte längre får plats i arbetslivet. Jag har tidigare skrivit om att det är otillräckligt med en regim som ser som sin uppgift att få arbetsmarknaden att flyta smidigt, mestadels med utbildning som huvudverktyg. För när den inte gör det med vanliga medel hamnar man till slut i läget som uppstod under 2006: krav på hårdare tag, större kontroll mot de arbetslösa. Sedan några år är denna lösning kompletterad med den märkliga idén om att småföretagandet på något sätt skall suga upp de sista i potten av arbetslösa. Jag är mycket tveksam till det: de flesta småföretagare jag ser omkring mig utför ett jobb på frilansbasis som tidigare fanns i större företag, med en trygg anställning. Och jag är inte säker på att vad Sverige behöver allra mest de närmaste åren är frisörer och pizzabagare.
Jag tycker – även om det naturligtvis sätter mig helt i frysboxen i all samhällsdebatt – att vänstersidan i Sverige snarare skall kunna tänka utifrån samhälleliga behov. Det finns en rad områden där marknaden inte självmant har löst problem. Och det gäller inte bara traditionella offentliga områden som vård och skola. Hela den miljöomställning som sker i alltför långsam takt idag skulle, med offentliga satsningar kunna gå mycket snabbare.
Det behövs både en diskussion om hur arbetslivet kan bli uthärdligt och en diskussion om att skapa framtidens arbeten. Och – jag hoppas jag har fel igen – det har jag inte sett till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
