Johan Sjölander och Peter Hultqvist kommenterar SvD-artikeln. Båda anser att den process socialdemokraterna nu går igenom inte riskerar att kantra åt höger. Jag hoppas att de har rätt och att jag har fel. Med tanke på vad som hände på Malmökongressen - varför inte? Jag skulle gärna höra med om det i vilket fall.
Vad som kom ut av Nuder skatteutspel i Almedalen lät till största delen bra. Nuder har förmodligen rätt i att det, efter alla Reinfeldts ändringar måste till ett nytt skattesystem. Men att acceptera jobbavdraget och vilja utöka det är ingen lite fotnot, som man kan tro av DN-artikeln. Jag är tveksam till om de största skattesänkningarna i miljarder räknat – jobbavdraget – verkligen kan kompenseras genom höjd progressivitet. I så fall innebär det förstås mindre pengar till nödvändiga satsningar i den offentliga sektorn. Eller, vilket i och för sig vore väldigt önskvärt, en kraftig översyn av överutnyttjandet av våra skattemedel.
Att arbetsmarknadspolitiken – inte utan relation till ovannämnda problem – inte lyckades är helt klart. Men de signaler som har kommit ut i det fallet: att börja peta i om folk skall kunna bo kvar i glesbygden, eller ännu hårdare poängtera arbetslinjen ser åtminstone för mig ut som en anpassning till Reinfeldt.
Jag tror att det Örjan Nyström och Anders Nilsson konstaterade i sin s-valanalys har många poänger: den s.k. insider-outsiderproblematiken är ett svårt dilemma. Den skärpta internationella konkurrensen sätter Sverige under ett starkt tryck: lönsamhetskraven gör att tempot höjs och att människor som inte arbetar till 110 procent inte längre får plats i arbetslivet. Jag har tidigare skrivit om att det är otillräckligt med en regim som ser som sin uppgift att få arbetsmarknaden att flyta smidigt, mestadels med utbildning som huvudverktyg. För när den inte gör det med vanliga medel hamnar man till slut i läget som uppstod under 2006: krav på hårdare tag, större kontroll mot de arbetslösa. Sedan några år är denna lösning kompletterad med den märkliga idén om att småföretagandet på något sätt skall suga upp de sista i potten av arbetslösa. Jag är mycket tveksam till det: de flesta småföretagare jag ser omkring mig utför ett jobb på frilansbasis som tidigare fanns i större företag, med en trygg anställning. Och jag är inte säker på att vad Sverige behöver allra mest de närmaste åren är frisörer och pizzabagare.
Jag tycker – även om det naturligtvis sätter mig helt i frysboxen i all samhällsdebatt – att vänstersidan i Sverige snarare skall kunna tänka utifrån samhälleliga behov. Det finns en rad områden där marknaden inte självmant har löst problem. Och det gäller inte bara traditionella offentliga områden som vård och skola. Hela den miljöomställning som sker i alltför långsam takt idag skulle, med offentliga satsningar kunna gå mycket snabbare.
Det behövs både en diskussion om hur arbetslivet kan bli uthärdligt och en diskussion om att skapa framtidens arbeten. Och – jag hoppas jag har fel igen – det har jag inte sett till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej Aron. Intressant inlägg, och vi får väl konstater att vi är överrens om det centrala - vi hoppas båda två att jag har rätt! Men skämt åsido så tror jag att din parallell till Malmökongressen är väldigt träffande - det är någonstans där stämningsläget i (det socialdemokratiska) partiet befinner sig. Och ganska långt från 90-talets mer högerbetonade förnyelsevindar.
Jag tycker för övrigt också att Nyström/Nilsson pekar på några av de allra mest centrala frågeställnigarna när det gäller sysselsättningspolitiken. De berör själva nervtråden eller det som slagordsmässigt formulerades som "alla ska med". Har vänstern verkligen någon politik för det? Här tycker jag att diskussionen bara är i sin linda.
Men återigen, det var en intressant artikel. Det är nästan så att jag överväger att köpa boken också...
Det finns en hel del socialdemokrater, jag räknar mig själv till dem, som med stolhet kallar sig socialister. För att vi vill jämlikhet, såväl politisk som social och ekonomisk. Och för att vi inser att denna jämlikhet kräver samhälleligt, demokratiskt, inflytande. Annars kan vi aldrig lösa ekvationen att flera miljarder människor har rätt till högre material och social standard samtidigt som vi redan idag miss- och överförbrukar jordens resurser.
Så fram för ekonomisk demokrati! Nu!
En nationell version av Trondheimsmodellen erbjuder visserligen inte det, men är i alla fall en mycket bra början!
Och angående stämningesläget inom (s) så skulle jag säga att det står och väger; det kan bli riktigt bra eller så kan det bli riktigt illa.
Skicka en kommentar