Malm krossade Åkesson

- Skall man ta debatten mot Sverigedemokraterna har man en skyldighet att vinna, skrev Jan Guillou för några år sedan. Skälet till Guillous kommentar var Lars Leijonborgs erbarmliga insats i sin debatt mot Sverigedemokraternas Sten Andersson.

Idag, i DN Kultur levde äntligen någon upp till kraven. Andreas Malm formligen pulvriserade Jimmy Åkessons snällargumentation om att SD enbart försvarar svenskheten.

När Åkesson citerar Khadaffi påpekar Malm korrekt att denne ses som ”en freak i merparten av den muslimska och arabiska världen”.

När Åkesson försöker utmåla sitt parti som motståndare mot islamism påpekar Malm att SD haft ett minimalt intresse för de problem som har skapats av diverse islamistiska projekt. ”I stället bedriver sverigedemokraterna en oupphörlig kritik av muslimernas fysiska närvaro i Europa, och Sverige i synnerhet” – alltså inte sällan av människor som flytt från religiös förföljelse och våld, som dagens Irak-flyktingar.

Sverigedemokraternas på ytan oskyldiga kritik av etniska problem syftar till - har redan effekten – att marginalisera muslimer. Det utgör det första steget i en etnisk rensning.

Men på ett sätt gör Malms argumentation också klart hur bra man måste vara för att slå ett parti som har kritik mot invandring som enda fråga. I ärlighetens namn är det inte minst därför som etablerade partier inte velat ta sig an SD. Lösningen är inte att undvika debatten, utan att bli bättre.

De antirasistiska partierna borde slåss om att hyra Andreas Malm som föredragshållare.

Recension i Aftonbladet idag

Mikael Nyberg recenserar Trondheimsmodellen i Aftonbladet idag. Jo, jag vet att boken kom ut för ett halvår sedan, men jag är glad ändå. Jag har ju varken skrivit om identitetspolitik eller vem som ligger med vem i kultureliten, utan om folkrörelsearbete.

Greider i veckans Arbetaren

Göran Greider hyllar Trondheimsmodellen i veckans Arbetaren. Eftersom texten, liksom recensionen inte ligger ute på nätet får jag lov att på egen hand citera ett stycke.

"Aron Etzler har skrivit en lättläst, medryckande och faktiskt också personligt hållen bok som fått ett ovanligt genomslag – inte i media, tyvärr, men bland alla dem som undrar över hur själva politikens agenda skulle kunna ändras. Ja, han har till och med bjudits in av LO:s ledning för att tala om boken. Och LO har bollen: det är den största sociala rörelsen i Sverige, den är på många sätt slumrande, den är anpasslig, ja ofta feg, men kanske kan denna tvåmiljonersrörelse rycka till inför en så bra Norgehistoria. "

Greider ser ut att bli bönhörd, åtminstone i LO-distriktet i Stockholm. Kommunalarbetaren skriver om det längst ned i den här artikeln.

I morgon åker jag till Helsingfors och talar inför det finska Vänsterförbundets parlamentariker.

Helsingborg

Förra torsdagen besökte jag Helsingborg, inbjuden av ABF. Väl framme var det första som hände att jag träffade på Jan Andersson, socialdemokratisk EU-parlamentariker. Som bad om ursäkt för sitt rätt hätska angrepp. De som i övrigt dök upp var mestadels sossar (även om också Kommunistiska partiet, alltså gamla Kpml(r) också kom dit!) och kvällens ämne blev kampen mot privatiseringar. Jan Andersson tog speciellt upp problemet med friskolor, som han menade var den mest skadliga privatiseringen av alla, och fick medhåll av många.

Slående vid nästan alla mina föredrag är att det finns en stark enighet bland människor till vänster att privatiseringsutvecklingen gått långt och att den haft dåliga konsekvenser. Samtidigt är det ofta som de församlade aldrig träffats över partigränser, än mindre arbetat tillsammans mot gemensamma mål. Vilket är en av den svenska vänsterns stora katastrofer. Partitaktik är en sak - så länge det finns olika partier kommer de ha strategier för att maximera just sina röster i valrörelser. Men om den logiken får gälla i varje viktig politisk fråga, får vi inget slagkraftig motståndare till den av näringslivet hopsvetsade svenska högern. Om alla skribenter som ondgör sig över huruvida det ena eller andra partiet borde ha ministerposter eller ej såg det betydligt större problemet att INGET av de tre partierna till vänster om mitten är kapabelt att vända på högerns övertag i samhällsdebatten skulle vi ha kommit en bit på vägen. Men det är helt bortom deras horisont.

Regering

Temat för dagens Flamman är vänsterpartiet och regeringssamverkan. Jag har, för ovanlighetens skulle skrivit två olika ledare, en för och en emot. Det har ju pågått ett litet drev, eller vad man skall kalla det, från Arbetarrörelsens tankesmedja och Dagens Arena runt vänsterpartiets hållning i regeringsfrågan. Det hade varit kul om de lagt ambitionen aningen högre i reseachen, men det är inte min sak. Min huvudpoäng är att regeringsfrågan är mycket svårare för vänsterpartiet än de vill göra den till. Och det har inte mycket att göra med olika typer av "identitetskriser" eller vilka andra förklenande omdömen man vill ta till, utan med realpolitiska förhållanden: det är svårt för ett litet parti att få genomslag och att behålla väljare i regeringsställning. Vilket historien visar. Man kan tillägga, att om det nu är så otroligt självklart att vänsterpartiet skall sitta i regering, så kunde Göran Persson förstås gjort något åt saken när vänsterpartiet hade 12 procent 1998 eller 8 procent 2002. Eller så skulle Mona Sahlin sluta kritisera vänsterpartiets EU-hållning. Det är milt uttryckt ett falskspel att påstå att vänsterpartiet alltid tagits emot med öppna armar.

Ingen blir klokare av att låtsas som om svåra saker är lätta. Det gäller även dem som tycker det är helt "självklart" att vänsterpartiet inte bör vara med i nästa regering. Därför skrev jag två, inte en ledare. Och fortsatt håller jag båda för sanna.

Trondheim strikes again

Nu skall staden bli Norges gröna fyrtorn också. Ett klimatpaket med höjda bensinpriser och satsningar på kollektivtrafik. Jo Stein Moen sammanfattar.

Malung

Från Visby tog jag mig till Malung, mötte Göran Greider på Borlänge station och åkte bil sista biten. I Malung hade de redan bestämt sig för att köra en slags variant av Trondheimsmodellen, så både Radio Dalarna och Dalarnas tidningar rapporterade om det.

Diskussionen före mötet handlade mycket om landsbygden och vad som sker när staten retirerar från sitt ansvar. Småstäder och glesbygd är mer beroende av att det finns en stark offentlig sektor. Jag fick intrycket att både Malung och Dala-Floda, som jag besökte senare ingaluna är ställen som hotar att överges när servicenivån sjunker, för folk kommer tillbaka senare i livet. Snarare får de som bor där en lägre standardnivå: de får liksom skylla sig själv om de vill bo utanför storstäderna. Den marknadsstyrda modellen är lika smal geografiskt som klassmässigt.

Mötet sedan blev bra: mycket folk, lite politiskt gnabb mellan arrangörerna (precis som i Visby var det sossar, LO och vänsterpartister som arrangerat) och mycket diskussion om vägen framåt. Göran Greider höll en inledning om den politiska maktlöshet som breder ut sig, och jag fyllde igen den med politisk optimism. Någon föreslog att vi skulle turnera landet runt som ett slags politiska tändhattar. Ja, jag antar att det faktiskt fungerade så i arbetarrörelsens barndom. Och jag är rätt säker på att det inte skulle saknas inbjudningar: det kommer in nya var och varannan dag, men nu tackar jag nej till i princip allt, eftersom tidningen blir för lidande.

Uppdatering: här också en artikel i tisdagen Dalademokraten.

Visby

I onsdags var jag inbjuden av vänsterpartiet, LO, ABF och socialdemokraterna i Visby för att tala om Trondheimsmodellen. Det blev ett bra möte med mycket folk och mycket diskussion kring partiernas svårigheter att få nya medlemmar (i stort sett är det samma problem oavsett om det är sossar eller vänsterpartister, oerhört parlamentariskt fokuserade partier som gör det svårt att få något ut av det politiska arbetet om man inte direkt vill sätta sig i någon nämnd) och nödvändigheten av att får upp frågan om brutaliseringen av arbetslivet (en debatt som vi inte än har haft i Sverige annat än på forskarnivå). Gotlands tidningar skrev helt riktigt om det, också som en tänkbar valvinnare.

Vi diskuterade mediesituationen en hel del också: På Gotland styr borgarna, men bara med ett mandats övervikt. Många på mötet menade att valet 2006 inte förlorades på grund av lokala misstag, utan på grund av den starka högervinden på riksnivå, och genom att det sedvanliga borgerliga övertaget i medierna inte längre möttes av organisering. Vilket jag tror är riktigt, och skrev om före valet.