Exakt

Åtminstone i Stockholmsområdet har det dykt upp affischer från fackförbundet Sekos nya kampanj. Äntligen ett fackförbund som både kan ta strid mot privatiseringsidiotin och kommunicera det intelligent!

Recension

En glad recension från Nittonde stolen.

På LO Skånes årsmöte

I fredags talade jag på LO:s Skånedistrikts årsmöte om Trondheimsmodellen och fick varma applåder. Rättare sagt – först var det helt tyst, och jag började fundera på om jag var helt ute och cyklade. Men det verkade snarare tvärtom.

- Det här var ju precis det vi letat efter, sa någon efter föredraget.

Jag har nu många gånger mött samma reaktion, just från fackligt håll. Trondheimsmodellen är inte bara ett upplyftande exempel i allmänhet, utan något som är synnerligen anpassat till våra nordiska förhållanden med starka fackföreningar. Den ger facket en möjlighet att göra precis det arbete som behövs, den återskapar dess roll som naturligt centrum för mobilisering, och opinionsbildning, utan att för den skull vare sig ta ifrån de politiska partierna sina uppgifter eller ge upp den facklig-politiska samverkan. Men allt vilar förstås på fackets egen förmåga. Modeller skapar ingen förändring i sig.

Det som hände i slutändan var att årsmötet gav styrelsen i uppdrag att sätta ihop ett handlingsprogram fram till juni. För min del var det knappt med tid, eftersom jag sedan långt tidigare var inbokad i Linköping på eftermiddagen och tyvärr missade jag den efterföljande paneldiskussionen, men den lär ha präglats av entusiasm och en offensiv anda. Det var tur att jag hann vara med på festen kvällen innan, annars hade jag inte hunnit prata med någon överhuvudtaget. Tack för en trevlig fest, LO Skåne – och på återseende!

Välkommen Weithz!

Flammans kulturskribent Jesper Weithz har tagit sig ut i bloggosfären. Eftersom allt han skriver sitter som ett fiskben, bör ni lägga in den bland Favoriter. Kalla det inte bara för comeback. Han har varit här i åratal.

Vänner, kamrater - nu börjar det

Igår antog LO-distriktet i Stockholms Län en riktigt bra, offensiv och tydlig plattform kring välfärdspolitiken. Gissningsvis kommer ingen av de större medierna - i sin normala avsaknad av känsla för verkliga förändringar - rapportera om detta, men detta är viktigt. Denna plattform innebär att fackföreningsrörelsen, Sveriges största sociala rörelse, börjar ta sitt ansvar i kampen för välfärden.

"Fackföreningsrörelsen ska gå i täten för organiserat motstånd mot den svenska borgerlighetens nedmontering av vår välfärd."

Till skillnad från vad som ibland varit fallet tidigare förstår också LO nu nödvändigheten av att knyta bredare allianser: "Facket ska nu ta steget att bygga nya politiska allianser, samarbeta med och knyta kontakter med andra organisationer/nätverk som miljörörelser, vänsterpartister, ungdomar och aktivister från nya sociala rörelser."

Det betyder inte att den facklig-politiska samverkan med socialdemokraterna bryts upp, men att dörrarna öppnas för betydligt fler än tidigare. Siktet är också klart inställt på att inte bara byta regering - utan byta politik.

Jag bevistade det seminarium som föregick årsmötet igår, och det var en väldigt trevlig tillställning. Huvudtalare var Asbjörn Wahl, från norska For velferdsstaten. Efter honom kom en panel med en öppen diskussion om hela arbetarrörelsen tillkortakommanden mot den borgerliga offensiven hittills.

Asbjörn Wahl var också befriande tydlig på att det tar lång tid att verkligen ändra den politiska dagordningen. Ingen bör heller vänta sig några mirakel eller snabba kast. Ändå tycker jag dagen då skutan börjar vända är värd att notera.

Nu är det dags att kavla upp ärmarna, mina vänner. Nu börjar vi vända matchen.

Mer om SKL-rapporten

Här, min ledare om SKL-rapporten som kommer i Flamman på torsdag. Och en artikel i GP, med tillhörande debatt.

En smärre opinionsbomb

...slog idag ned i centrala delar av makthavar-Sverige. Det svenska folket vill ha högre skatter för bättre välfärd. Alltså håller de varken med den sittande regeringen, de många experter som i många år har sagt att det är nödvändigt skära i välfärden, eller för den delen, den ständigt pågående kampanjen från Timbro, Svenskt näringsliv och Skattebetalarna för att sänka skatterna. Så kan det gå - mer om det i Flamman på torsdag.

Klen reaktion från borgerligheten

Gårdagens kritiska artikel om Levande historia har som väntat inte fallit borgerliga ledarsidor på läppen. Det sätt de avfärdar den på är mer än i överkant nonchalant. SvD:s tyngsta argument är att Jan Björklunds påstående att ingen protesterade när nazismen skulle granskas. Det är barockt. Från starten har det funnits en stark kritik av den kampanjen. Åsa Linderborg själv har i omgångar skrivit om projektet sedan 1999.

Men det andra argumentet "flera som skrivit på uppropet är kommunister" är mer än ett cirkelresonemang. Plötsligt spelar det inte heller någon roll att uppropet har en rad personer som inte hör hemma på vänsterkanten. Det viktiga är att "flera som skrivit på uppropet är kommunister". Jag undrar stilla hur många dokument i historien som skulle kunna avfärdas på det sättet.

Björklund och SvD retirerar till en primitiv antidemokratisk mekanism. Hela tiden har ju Levande historia och andra liknande "upplysningskampanjer" försvarat med påståendet att ingen rimligen kan vara emot att Pol Pots och Stalins historiska gärningar granskas. Att Jan Björklund nu anser att man inte skall kunna kritisera statlig historieskrivning om man är kommunist bekräftar vad hela kampanjen handlar om: att minska utrymmet för vem som får uttala sig i debatten.

Dagens - eller månadens viktigaste

253 akademiska forskare kritiserar Levande Historias kampanj om kommunismens brott. Och - kors i taket - det kommer in på DN Debatt.

Jag tillhör dem som var emot myndigheten från början. Det var alltid mer nedsläckning är upplysning över Levande historia. Och en starkt politiserad prägel, anpassad till tidens strömningar. Med det försåtliga uppdraget att upplysa om folkmord, detta synnerligen böjliga ord som enbart tillämpas på besegrade makters illdåd. Med start i nazismen - något som nuförtiden anses symbolisera en metafysisk "ondska", snarare än vad det var - den borgerliga reaktionens brutala lösning på Tysklands ekonomiska och geopolitiska kris. Missa inte heller Håkan Blomqvist sågning av denna typ av historieskrivning på Aftonbladet Kultur.

Det var dock inte förrän jag gick in på Levande historias egen hemsida som jag noterade hur mycket myndigheten själv arbetar för att ge historielektionerna ett nutida politiskt innehåll. Se exempelvis diskussionen om hur erkännandet av Förintelsen är inkörsporten till EU-projektet , och möjligheten att slå fast "europeiska värden".

Det var också närmast i chock jag förstod att Levande Historias egen devis ("För att förstå dagens situation är det viktigt att känna till historien") inte på något sätt var uttryck för humor, utan oavsiktligt återger principen för maktens manipulativa användning av historien i George Orwells 1984:

"Den som kontrollerar historien, kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden kontrollerar historien."