På LO Skånes årsmöte

I fredags talade jag på LO:s Skånedistrikts årsmöte om Trondheimsmodellen och fick varma applåder. Rättare sagt – först var det helt tyst, och jag började fundera på om jag var helt ute och cyklade. Men det verkade snarare tvärtom.

- Det här var ju precis det vi letat efter, sa någon efter föredraget.

Jag har nu många gånger mött samma reaktion, just från fackligt håll. Trondheimsmodellen är inte bara ett upplyftande exempel i allmänhet, utan något som är synnerligen anpassat till våra nordiska förhållanden med starka fackföreningar. Den ger facket en möjlighet att göra precis det arbete som behövs, den återskapar dess roll som naturligt centrum för mobilisering, och opinionsbildning, utan att för den skull vare sig ta ifrån de politiska partierna sina uppgifter eller ge upp den facklig-politiska samverkan. Men allt vilar förstås på fackets egen förmåga. Modeller skapar ingen förändring i sig.

Det som hände i slutändan var att årsmötet gav styrelsen i uppdrag att sätta ihop ett handlingsprogram fram till juni. För min del var det knappt med tid, eftersom jag sedan långt tidigare var inbokad i Linköping på eftermiddagen och tyvärr missade jag den efterföljande paneldiskussionen, men den lär ha präglats av entusiasm och en offensiv anda. Det var tur att jag hann vara med på festen kvällen innan, annars hade jag inte hunnit prata med någon överhuvudtaget. Tack för en trevlig fest, LO Skåne – och på återseende!