Om FRA och Irland i Godmorgon, världen!

För en gångs skull var jag och Carl Rudbeck överens om nästan allt i gårdagens panel. Utom den lilla detaljen att övervakningshysterin har något att göra med kriget mot terrorismen. Rekommenderar läsning av lightboken "Välkommen till övervakningssamhället" av Kristoffer Gunnertz för den som inte tror att sambanden finns. Debutanten Anna Dahlberg från Expressen klarade sig f.ö. väldigt bra.

FRA-debatten: Bara för att du ser vånda upphör inte bedrägeriet.

Jag var en av de många som följde den spännande FRA-debatten, och blev rätt äcklad över den teater som Federley och Tolgfors ställde till med.

Jag förstår precis hur åldermännen i alliansen resonerat: här har vi en ung och rebellisk stjärna som vi inte kan köra över rakt av utan att förstöra. Hur kan vi rädda hans ansikte och ändå inte behöva dra tillbaka förslaget och se mindre regeringsdugliga ut? Låt honom vara den aktiva parten och lägga ett ändringsyrkande (observerat - en linje som vi garanterat inte mosar, vilket borde göra dem som ser Tolgfors som förloraren i dramat aningen misstänksam) och låt honom med högtravande retorik och känslor ersätta sin tidigare övertygelse om lagens skadlighet. Jag kan också förstå att Federleys känslor i talarstolen var motstridiga: inte heller hans huvudrolle i dramat kunde skyla över det faktum att han vek sig. Och han måste ha varit rädd för att teatern genomskådas, vilket bara tog någon timme (för Dagens Nyheter behövde han inte vara orolig - de köpte historien rakt av, förmodligen för att deras genomcyniska inställning till politik från början avskärmat dem från tanken att man överhuvudtaget kunnat rösta nej till förslaget). Dagen efter är kommentarerna på Federleys blogg inte nådiga.

Höjden av patetik var Annie Johanssons åberopande av personligt ansvar i samma stund som hon frivilligt lade sig under järnhälen. De unga centerpartisternas agerande har inte bara undergrävt deras tal om frihet från statsinblandning, utan också om vikten av personval.

Som en av kommentarerna på Politikerbloggens artikel noterat:

"visst är det lite konstigt att samma partier som i grundlagsberedningen vill ha MER personval nu betonar att de enskilda riksdagsledamöterna INTE får rösta utifrån sitt personliga samvete och det personliga mandat de fått av väljare som kryssat in dem, utan att de måste vika sig för partikollektivet. Det är nåt som inte stämmer här."

Ja, visst är det konstigt. Och visst är det konstigt att dessa människor med munnen full av demokrati och frihet numera tycks ha byxorna fulla av övervakning och repression. Men så är det. Frågan är vad Ayn Rand och Federleys mamma tycker om att han blivit anförda i sammanhanget.

1. 
   

Grattis Irland - grattis Europa!

Det blev ett nej till Lissabonfördraget i folkomröstningen på Irland. Vi som varit med om att vinna EMU-segern och segrarna i Frankrike och Nederländerna vet hur det känns att vinna mot ett samlat etablissemang. Det är en känsla som får en att påminnas om potentialen för politisk förändring bort från elitstyre och bort från ekonomisk dogmatism. Jag unnar alla folk att uppleva den.

Värt att påminna sig en dag som denna är att det inte ens hade blivit en folkomröstning om inte den irländska konstitutionen gjort andra alternativ omöjliga. Eurokraterna i Bryssel har, så fort de börjat förlora folkomröstningarna litat allt mindre på medborgarna i Europas länder. Jag skrev en kort historieskrivning över de föga heroiska försöken att bortse från folkviljan när Fredrik Reinfeldt firade Lissabonfördragets tillkomst i oktober 2007.

Jag tycker vi sänder en tanke till vår statsminister idag. Både han och vi vet trots allt att resultatet vid en folkomröstning skulle bli detsamma i Sverige som i Irland.

Och missa inte...

...panelen i Godmorgon, världen! heller. Kathrine Kielos och Lotta Gröning (mestadels) hyllar vänsterpartiets kongress. PJ Anders Linder pratar om "VPK-isering" och att väljarna finns i mitten. Kruxet för PJ är att väljarna i Sverige till än större del ligger till vänster. Att han själv förespråkat en mitten-strategi för moderaterna betyder inte att samma sak fungerar på till vänstern om mitten.

Om Trondheimsmodellen i Godmorgon, världen!

I söndagens Godmorgon, världen! finns ett inslag om hur LO öppnar sig mot andra krafter än socialdemokraterna. Början handlar om förhållandet till miljöpartiet, sedan kommer Norge in på slutet.

Lite förvånad är jag över att LO:s Dan Andersson menar att kontakten med vänsterpartiet har försämrats. Stämmer det är det ett klart underkänt till vänsterpartiet. Däremot är det väl också ett underbetyg till Dan Andersson att han inte förstår vart vänsterpartiet är på väg.

Fokus på utomparlamentariskt arbete

Just nu röstar ombuden på vänsterpartiets kongress om kongressuttalandet. Här finns en av de tydligaste skillnaderna i vänsterpartiet idag jämfört med tidigare kongresser: mycket mer fokus på arbetet utanför parlamenten. Ingen kongress har hittills ansett organisering, opinionsbildning och dialog som en kollektiv uppgift: det har antingen tagits för självklart (även om det ser väldigt olika ut på den punkten i realiteten) eller som en uppgift för partiledningen.

Kanske kommer det att stanna vid ord.Ofta är ju deklarationer ett slags alibi för själva arbetet, men detta känns mindre floskulöst än det hade kunnat vara. Försöken med att Fråga förorten, torgenkäter och dörrknackning är knappast något som helt präglar vänsterpartiet 2008, men det har skapat en entusiasm som man inte kan ta miste på.

Vänsterpartikongress efter tudelningen

Jag skriver från kongressalen i mån av tid mellan alla intervjuer, paneler och föredrag.

För var och en som följer vänsterpartiets kongress är det uppenbart att det är den första kongress på tio år utan mycket hårda konflikter. Varenda annan v-kongress som jag har bevakat har utgångspunkten varit fraktionsstrider. De hade inte bara politiska grunder - det personliga blir ofta väldigt snabbt en del av sådana konflikter - men de politiska konflikterna var djupa när det gällde vänsterpartiets grundfrågor. Tudelningen av partiet var en given dramaturgi i nästan allt som skrevs om vänsterpartiet. Nu uppstår ett vakuum - det nya vänsterpartiet utan sin tudelning är svårare att beskriva utifrån, och dramaturgin återvänder lätt när medier försöker göra vänsterpartiets begripligt. Men denna kongress konflikter - sextimmarsdagen, klimatfrågan, rasismanalysen - är antingen frågor om teoretiska perspektiv (hur många skall de vara - en evig fråga inom den moderna vänstern, men knappast en antagonistisk motsättning) eller frågor om strategi (hur skall man påbörja en förkortning av normalarbetstiden). Möjligen kan fildelningsdebatten bli en annan: där är det faktiskt svårt att se hur fildelningslinjen skall kunna göra annat än att krascha med upphovsrättslinjen.

Om Trondheimsmodellen i TCO

Hittills har intresset för den norska succén främst funnits i LO. Idag såg jag ett försdta tecken från ett TCO-förbund, SKTF, där det finns en motion i frågan.

LO slutar ta stryk

LO-kongressen markerade ett LO som både vill täta den facklig-politiska samverkan och samtidigt förbehåller sig att ha egna politiska krav: att på sikt verka för 90 procents a-kassa, sätta kampen mot ekonomisk brottslighet högt på dagordningen och att offensivt försvara arbetsrätt. Över detta gnisslar borgerligheten tänderna. Per Gudmundsson liknar sossarnas koppling till LO vid narkotikamissbruk. I så fall är socialdemokraterna födda in i missbruk, men det kanske inte Gudmundsson har närmare reflekterat över.

I veckans Flamman ägnar vi oss dock främst åt kongressens överraskning, den skärpta linjen i Lavalfrågan, som på ett ganska dramatiskt sätt drevs igenom. Jag försökte göra en analys av vad som egentligen hände i denna fråga, eftersom det ibland finns en förgrovad analys inom den breda vänstern om hur maktspelet i LO går till och vilka processer som formar organisationen.
Icke LO-anslutna personer med hjärtat till vänster bör notera att de största motsättningarna inom LO idag inte handlar om lojalitet med sossarna, utan går mellan de förbund som föröker hitta strategier mot den nya ekonomins osäkerhet och de som förlitar sig på att allt skall trava på som vanligt och hoppas på det bästa.

I stort var det en kongress som jag tror kan bli en vettig grund för framtida, mer offensiva strategier. Och det är en bra nyhet för Sveriges lönearbetare.

I gårdagens Agenda

...var bland annat jag med och diskuterade statusen i vänsterpartiet inför kongressen nästa helg. Det hela börjar ca 27 minuter in här. På förhand ser det ut att bli den minst konfliktfyllda kongressen på ett decennium, men man vet aldrig.