Lyckad nedfrysning av folkviljan

Igår kom EU:s regeringschefer överens om de sista detaljerna i en gammal nedröstad konstitution, förlåt, ett helt nytt fördrag. Hela processen har varit bisarr. Historien om EU-konstitutionen har hela tiden varit två. En av om småsaker grälande eliter, en annan av Europas folk, som stått tämligen enade i sin vilja att folkomrösta.

På elitsidan startade allt med ett konvent av politiker, som skrev det första fördraget. Redan det var ett spektakel i sig. Här återberättat av en av delegaterna.

Därefter gick ärendet till EU:s regeringschefer som i Dublin grälade ytterligare om röstregler.
Sedan blev alla regeringar helt eniga om att kampanja för ett ”ja”.

Men vid det här laget hade den andra historien startat på allvar: medborgarnas. I land efter land kom krav på folkomröstningar. Och en rörelse på Europanivå mot konstitutionen startade.

Och folkomröstningar skulle det bli. I Spanien, först, där en avpolitiserad hurrakampanj, med svåra inskränkningar för nej-sidan.

Därefter blev det några riktiga omröstningar också. De gick åt fanders för EU-eliten. Nu konstaterade den huvudansvarige för ursprungsförslaget, Giscard d’Estaing att de två nejen var ”misstag” som kunde rättas till.

Men det handlade aldrig bara om Frankrike och Holland. I Sverige har det förstås hela tiden varit en önskan från folk att få folkomrösta. Liksom i de flesta EU-länder.

Och fördraget, det är i stort sett detsamma. Åtminstone enligt de som nu lägger fram det.
Samt dess kritiker.

Men skit i det. Nu handlar det om att få igenom fördraget – inte att folk skall gilla det. Den geniala lösningen blir att de länder som från början tänkt folkomrösta skall förmås dra tillbaka sina planer. Istället skall nu hastigt och lustigt ett ”nytt” förslag läggas på bordet. Och det är alltså över detta som Fredrik Reinfeldt stod och drack champagne igår. Skål!