17 av 33 moderater i statssekreterare har köpt svarta tjänster. 2 av 25 socialdemokrater. Det finns idag en uppsjö av ursäkter: inte från de som själva fifflat, de vet att journalister bara får blodad tand av bortförklaringar. Men av borgerliga tyckare, som verkar gilla argumentationslinjen att det är så fruktansvärt krångligt att betala vitt. Hur skall man kunna hålla reda på alla kvitton? Hur skall man verkligen veta att det man köper är vitt?
Jag har svårt att se någon av dessa journalister och tyckare behandla sig eget arbete på samma sätt. "Jaha - det blev ingen skatt inbetald från SvD i augusti för krönikorna? Tråkigt, men begripligt: det är för mycket pappersarbete." "Se där: Timbro har bara gett mig hälften i lön och utan kvitto. Nåja, jag fick en flaska whisky som plåster på såren."
Vi har skrivit om det tidigare: skattefusket bland höginkomsttagarna har både att göra med deras samhällsmoral, men är också politisk. Det är upproret mot jämlikheten, det handlar om.
torsdag 8 november 2007
Latinamerikadebatt i måndags
Diskussionen om Latinamerika med Stefan de Vylder på ABF-huset i måndags var trevlig och förhoppningsvis informativ, men utvecklades till en slags för eller emot-debatt om Hugo Chávez.
Jag blev ganska förvånad över att inte bara de Vylder utan även de flesta publikinläggen uttryckte så stor oro över utvecklingen i just Venezuela. Jag är orolig över vad USA och den ganska obehagliga högern inne i Venezuela kan tänkas hitta på. Men de som gjorde inläggen var oroade över att Chávez, med sina uttalanden polariserar Latinamerika. Ärligt talat, Allende var betydligt mer korrekt som statsman, men militären störtade honom ändå. Chávez är inget vidare som diplomat betraktad, men han skulle ändå betraktas som ett hot av de som inte vill se en utveckling mot socialism. kanske spökat fortfarande ett Chile-syndrom. Det vore inte det minsta konstigt. Ett besegrat folk har svårt att enas, som fascisterna elakt skaldade.
Jag var också aningen besviken över att så många personer, uppenbart kunniga om Latinamerika bara verkar ha köpt de vanligaste klichéerna om Venezuela. Få tycks ha hört talas om landets oljepolitik, ingen verkar ha läst ändringarna i konstitutionen, men många hade åsikter.
Men skit i det. Det borde ordnas fler såna här diskussioner.
Jag blev ganska förvånad över att inte bara de Vylder utan även de flesta publikinläggen uttryckte så stor oro över utvecklingen i just Venezuela. Jag är orolig över vad USA och den ganska obehagliga högern inne i Venezuela kan tänkas hitta på. Men de som gjorde inläggen var oroade över att Chávez, med sina uttalanden polariserar Latinamerika. Ärligt talat, Allende var betydligt mer korrekt som statsman, men militären störtade honom ändå. Chávez är inget vidare som diplomat betraktad, men han skulle ändå betraktas som ett hot av de som inte vill se en utveckling mot socialism. kanske spökat fortfarande ett Chile-syndrom. Det vore inte det minsta konstigt. Ett besegrat folk har svårt att enas, som fascisterna elakt skaldade.
Jag var också aningen besviken över att så många personer, uppenbart kunniga om Latinamerika bara verkar ha köpt de vanligaste klichéerna om Venezuela. Få tycks ha hört talas om landets oljepolitik, ingen verkar ha läst ändringarna i konstitutionen, men många hade åsikter.
Men skit i det. Det borde ordnas fler såna här diskussioner.
Kommunalarbetaren om Norge
Det verkar som det snackas om Norge både här och där. Kommunalarbetaren uppmärksammar Norgehistorien. Några miljöpartister har också åkt till Norge och kommit tillbaka entusiastiska. Roligt!
Klimat och revolution i Flamman
Veckans Flamman handlar förstås om ryska revolutionen: bland annat en artikel av Boris Kagarlitskij om den nuvarande nomenklaturans problem med firandet. Men det handlar också om klimathotet, lösningarna och frågan om hur de kan påverka världen.
I intervjun med Andreas Malm kommer några vänsterlösningar på banan: först och främst två varianter av ransonering, som är väl värda att diskutera. Jag är övertygad om att vänstern behöver se klimatkampen i ett större historiskt perspektiv: den är varken en isolerad fråga som kan slå ut alla andra eller en fråga som kommer lämna övriga samhällsrelationer intakta. Tvärtom griper den in i ekonomin på ett grundläggande sätt. Om detta handlar min ledare.
I intervjun med Andreas Malm kommer några vänsterlösningar på banan: först och främst två varianter av ransonering, som är väl värda att diskutera. Jag är övertygad om att vänstern behöver se klimatkampen i ett större historiskt perspektiv: den är varken en isolerad fråga som kan slå ut alla andra eller en fråga som kommer lämna övriga samhällsrelationer intakta. Tvärtom griper den in i ekonomin på ett grundläggande sätt. Om detta handlar min ledare.
fredag 2 november 2007
En stor och viktig bok
Jag håller just på med Andreas Malms bok: ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingeting görs nu kommer det att vara försent”. Recenserad i Aftonbladet och Expressen idag. En på många sätt fantastisk bok, en mastodontbok. Malm börjar klimatfrågan med en materialistisk skapelseberättelse. Intervju med honom kommer i nästa nummer av Flamman. Recension snart. Men köp den idag. Det är min bestämda uppfattning att om du inte köper den i morgon kan den vara slut.
Schlingmann läser Trondheimsmodellen
Veckans nummer av Flamman ägnar utrymme åt moderaterna och deras förnyelseagenda.
I måndags intervjuade jag moderaternas partisekreterare Per Schlingmann. Det var både trevligt och spännande att höra hur han tänker. Utrymmet i tidningen tillät kanske inte världens mest djuplodande intervju – jag fokuserade på vad han ser i kikaren för moderaternas del. Och det var, precis som vi tidigare rapporterat om, att moderaterna nu tar sig av välfärden.
Det kommer att betyda fler privatiseringar – men argumentationen för det är helt annan. Schlingmann själv säger precis som man gjorde på den privatvårdskonferens jag rapporterade om tidigare: låt oss lägga frågan om privat och offentligt, alltså privat vinst, bakom oss och istället tala om kvalitet och mångfald. Låt oss sedan få en mix av ägarformer. I ett system som vi har idag – med 90 procent offentlig vård, är det ju svårt att tro att Schlingmanns uttalande innebär mindre privat vård. ”En mix av ägarformer” innebär de facto fler privata sjukhus. Och det är också så regeringens politik ser ut i praktiken. Den som lever får se, men det finns ingenting som tyder på att privatiseringsagendan är ur leken.
Sedan ville Per Schlingmann tydligt tala om att moderaterna är intresserade av att också förbättra den offentliga vården, och att göra det med ökat personalinflytande.
- Det är otroligt inspirerande, det här med Trondheimsmodellen, menade han. Att facket var först på arenan med att demokratisera den offentliga sektorn.
Han håller nu på att läsa min bok, och det säger faktiskt någonting om de nya moderaterna – mer än det säger om just min bok. Nämligen följande: det är naturligtvis inget vänsterparti, eller arbetarparti, men de är intresserade av vad som sker inom vänstern – för de vill ta över den arenan. Precis som de studerat den svenska modellen eller klimatpolitiken vill de känna till debatten om demokratisering av den offentliga sektorn. Vad som kommer ut i slutändan är förmodligen ingen vänsterpolitik, utan en mer intelligent högerpolitik.
Moderaterna jagar frågor att fånga. De fortsätter att hitta de frågor som människor vill ha svar på. Och de lämnar svar som inte låter höger, men som obönhörligen skapar en samhällsdynamik som bryter ned arbetarrörelsen, som Ali Esbati skriver intressant om. Låt er inte luras av skandalrapporteringen runt Schenström. En skickligare motståndare har arbetarrörelsen inte haft på länge.
I måndags intervjuade jag moderaternas partisekreterare Per Schlingmann. Det var både trevligt och spännande att höra hur han tänker. Utrymmet i tidningen tillät kanske inte världens mest djuplodande intervju – jag fokuserade på vad han ser i kikaren för moderaternas del. Och det var, precis som vi tidigare rapporterat om, att moderaterna nu tar sig av välfärden.
Det kommer att betyda fler privatiseringar – men argumentationen för det är helt annan. Schlingmann själv säger precis som man gjorde på den privatvårdskonferens jag rapporterade om tidigare: låt oss lägga frågan om privat och offentligt, alltså privat vinst, bakom oss och istället tala om kvalitet och mångfald. Låt oss sedan få en mix av ägarformer. I ett system som vi har idag – med 90 procent offentlig vård, är det ju svårt att tro att Schlingmanns uttalande innebär mindre privat vård. ”En mix av ägarformer” innebär de facto fler privata sjukhus. Och det är också så regeringens politik ser ut i praktiken. Den som lever får se, men det finns ingenting som tyder på att privatiseringsagendan är ur leken.
Sedan ville Per Schlingmann tydligt tala om att moderaterna är intresserade av att också förbättra den offentliga vården, och att göra det med ökat personalinflytande.
- Det är otroligt inspirerande, det här med Trondheimsmodellen, menade han. Att facket var först på arenan med att demokratisera den offentliga sektorn.
Han håller nu på att läsa min bok, och det säger faktiskt någonting om de nya moderaterna – mer än det säger om just min bok. Nämligen följande: det är naturligtvis inget vänsterparti, eller arbetarparti, men de är intresserade av vad som sker inom vänstern – för de vill ta över den arenan. Precis som de studerat den svenska modellen eller klimatpolitiken vill de känna till debatten om demokratisering av den offentliga sektorn. Vad som kommer ut i slutändan är förmodligen ingen vänsterpolitik, utan en mer intelligent högerpolitik.
Moderaterna jagar frågor att fånga. De fortsätter att hitta de frågor som människor vill ha svar på. Och de lämnar svar som inte låter höger, men som obönhörligen skapar en samhällsdynamik som bryter ned arbetarrörelsen, som Ali Esbati skriver intressant om. Låt er inte luras av skandalrapporteringen runt Schenström. En skickligare motståndare har arbetarrörelsen inte haft på länge.
Möte i Botkyrka
Det finns en klar motsättning mellan att arbeta heltid på en tidning, vara ute mycket och tala, och samtidigt berätta om mötena. Den här veckan har allt kolliderat. Lika bra ni vänjer er. Jag prioriterar att vara marxist IRL.
I Botkyrka i söndags var det Socialistiskt Forum. Bara att det ordnas är bra: att SSU och Ung vänster och ABF kan öppna upp de vattentäta skotten mellan organisationerna är viktigt. För tio år sedan otänkbart. Jag hann inte vara där mer än på mitt föredrag och den efterföljande debatten, med två kommunalare och en från LO. Det blev en bra diskussion, med offensiv inriktning. I fokus: frågan om valfrihet, kundvalssystem och medborgarmakt. Jag är övertygad om att vänstern måste ta valfrihetsdebatten på allvar, och lära sig särskilja på valfrihet och privat ägande. Men utgångspunkten, som Lars-Åke Almqvist från Kommunal poängterade, bör också vara att människor vill kunna bestämma över viktiga delar i sitt liv: även inom sjukvård, äldrevård och liknande. Jag är övertygad om att kundvalssystem ger en mycket begränsad form av valfrihet: du får välja mellan några färdiga produkter – exakt vad de innehåller vet du oftast inte. Och att få göra innehållsliga val när du väl valt din produkt – det är inte speciellt ofta aktuellt, av kostnadsskäl. Jag är också övertygad om att den reella valfriheten skadats mer av nedskärningar och toppstyrning än av vårdpersonalens inflytande och offentligt ägande.
Lars Ohly uppmärksammade i sitt veckobrev 5/10 2007 ett intressant exempel:
”I Falun har hemtjänsten arbetat i flera år för att ge brukarna ett större inflytande över sin vardag. Modellen innebär bland annat att brukaren har möjlighet att byta en insats mot en annan. Om det är vackert väder ute kanske städningen kan vänta till nästa vecka för att bytas ut mot en promenad. Jag tycker att det är just den här typen av valfrihet som behövs inom äldreomsorgen.”
Helt riktigt tänkt och naturligtvis mycket viktigare än att kunna välja vilken eldirektör som skall få profitera på din lön.
I Botkyrka i söndags var det Socialistiskt Forum. Bara att det ordnas är bra: att SSU och Ung vänster och ABF kan öppna upp de vattentäta skotten mellan organisationerna är viktigt. För tio år sedan otänkbart. Jag hann inte vara där mer än på mitt föredrag och den efterföljande debatten, med två kommunalare och en från LO. Det blev en bra diskussion, med offensiv inriktning. I fokus: frågan om valfrihet, kundvalssystem och medborgarmakt. Jag är övertygad om att vänstern måste ta valfrihetsdebatten på allvar, och lära sig särskilja på valfrihet och privat ägande. Men utgångspunkten, som Lars-Åke Almqvist från Kommunal poängterade, bör också vara att människor vill kunna bestämma över viktiga delar i sitt liv: även inom sjukvård, äldrevård och liknande. Jag är övertygad om att kundvalssystem ger en mycket begränsad form av valfrihet: du får välja mellan några färdiga produkter – exakt vad de innehåller vet du oftast inte. Och att få göra innehållsliga val när du väl valt din produkt – det är inte speciellt ofta aktuellt, av kostnadsskäl. Jag är också övertygad om att den reella valfriheten skadats mer av nedskärningar och toppstyrning än av vårdpersonalens inflytande och offentligt ägande.
Lars Ohly uppmärksammade i sitt veckobrev 5/10 2007 ett intressant exempel:
”I Falun har hemtjänsten arbetat i flera år för att ge brukarna ett större inflytande över sin vardag. Modellen innebär bland annat att brukaren har möjlighet att byta en insats mot en annan. Om det är vackert väder ute kanske städningen kan vänta till nästa vecka för att bytas ut mot en promenad. Jag tycker att det är just den här typen av valfrihet som behövs inom äldreomsorgen.”
Helt riktigt tänkt och naturligtvis mycket viktigare än att kunna välja vilken eldirektör som skall få profitera på din lön.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
