Det nederländska Socialistiska partiet hade sin kongress för några veckor sedan. Som man kan se i partiledaren Jan Marijnissens tal är det både ett parti som i sig växer så det knakar och ett parti som faktiskt förändrat det politiska läget i landet. Det enda skälet till att Balkenende fortfarande är premiärminister är egentligen socialdemokraternas ovillighet att regera med SP.
Apropå Marijnissens tal: SP:s enkla retorik kan nästan se opolitisk ut - i själva verket är det raka motsatsen. Det hopp som SP gjort till sin huvudpoäng är synnerligen farligt för den liberala marknadscynismen.
På söndag besöker SP:s partisekreterare Hans van Heijningen, veteran från solidaritetsrörelsen är en fascinerande organisatorisk kraft, vänsterpartiet och Sverige. Då skall jag, Lars Ohly och Heijningen samtala om valet 2010. Kom dit!
fredag 7 december 2007
måndag 3 december 2007
Förlust i Venezuela
Med en mycket liten marginal, 49-51 förlorade Chávez folkomröstningen om den nya konstitutionen i Venezuela. Det var överraskande och synd. Rimligen borde en statsledare kunna väljas fler än två gånger - nu måste Chávez gå senast 2012. Konstitutionen innehöll några andra viktiga steg framåt - inte minst att legitimera den framväxande lokala rådsrörelsen (Gregory Wilpert kommenterar innehållet klokt, som vanligt). Men så kan det gå i en demokrati - folket bestämmer. Chávez uppträdde - i motsats till bilden av honom som en auktoritär och omogen ledare - med respekt och lyckönskade oppositionen.
Valdagen förslöt enligt rapporter lugnt. Tack och lov saboterade inte oppositionen vallokalerna. Man kan dock stilla undra hur det hade sett ut idag om resultatet varit jämnt åt det andra hållet. Oppositionen hade planerat att underkänna ett "ja" och redan på förhand utropat sig till segrare. Därav Chávez kommentar att han föredrog ett nej med liten marginal. De närmsta dagarna får de bevisa att också de är demokrater.
Valdagen förslöt enligt rapporter lugnt. Tack och lov saboterade inte oppositionen vallokalerna. Man kan dock stilla undra hur det hade sett ut idag om resultatet varit jämnt åt det andra hållet. Oppositionen hade planerat att underkänna ett "ja" och redan på förhand utropat sig till segrare. Därav Chávez kommentar att han föredrog ett nej med liten marginal. De närmsta dagarna får de bevisa att också de är demokrater.
torsdag 29 november 2007
Varning: hotet mot demokratin i Venezuela
Alla som lite mer noga följt utvecklingen i Venezuela har kunnat konstatera att det råder ett mycket smutsigt spel om landets framtid. Samtidigt som vänstern vunnit varje val och folkomröstning sedan 1998, har detta aldrig helt accepterats av landets borgarklass.
Nu pågår det återigen uppenbara förberedelser för att störta den demokratiskt valda regeringen: politiska mord sker på öppen gata, en CIA-plan har avslöjats - läs mer på Venezuelaanalysis. Och i Flamman.
Om allt detta finns inte ord i Sveriges mainstreammedier. Det är illa nog att de borgerliga tidningarna inte förmår bevaka hot mot demokratin när de dyker upp från höger. Skall SVT, som berömde sig för att vara demokratins beskyddare i en storslagen kampanj för ett år sedan bara ta ställning för demokratin i länder där vänstern inte styr?
Nu pågår det återigen uppenbara förberedelser för att störta den demokratiskt valda regeringen: politiska mord sker på öppen gata, en CIA-plan har avslöjats - läs mer på Venezuelaanalysis. Och i Flamman.
Om allt detta finns inte ord i Sveriges mainstreammedier. Det är illa nog att de borgerliga tidningarna inte förmår bevaka hot mot demokratin när de dyker upp från höger. Skall SVT, som berömde sig för att vara demokratins beskyddare i en storslagen kampanj för ett år sedan bara ta ställning för demokratin i länder där vänstern inte styr?
måndag 26 november 2007
Fest!
Flamman, Söderbokhandeln och ABF arrangerade den officiella forumfesten på Teater Scenario. Och fest blev det – till klockan var slagen och lokalen fick utrymmas. Jag vill minnas att det var ”Stad i ljus”, av alla musikhistoriens låtar, som avslutade det hela. Då hade vi, 300 personer firat av Daniel Suhonen, denne ABF-legend som i år gjorde sitt sista forum som arrangör, hört Johan Johansson och Kjell Höglund, Skalicious och DJ Hardy.
Det hela fotograferades dessutom magiskt av Jenny Lindahl Persson.
Det hela fotograferades dessutom magiskt av Jenny Lindahl Persson.
Exakt vad Ida Regin upptäckt på den här bilden får vi utreda.
”En offensiv vänster är möjlig”
Så var titeln på mitt seminarium om Trondheimsmodellen, som sågs av 120 personer (och fotograferades av Neo). Här var en samling av allt från SSU-are till syndikalister, miljöpartister, Ung Vänster, Västerviks Socialistiska parti, LO-folk, latinamerikansk vänster, you name it.
I panelen efter mitt föredrag: Carl Schlyter (mp), som talade om nödvändigheten att hitta alternativ till marknadsliberala lösningar. Han besökte konstaterade att det var märkligt att ingen utom Flamman skrivit om utvecklingen efter vändpunkten i Trondheim 2003 – det var efter våra artiklar om modellkommunemetodikken som han hittade informationen om Norge. Själv arbetar han på en bok om demokratiska alternativ och modeller – mest tog han upp de brittiska s.k. Community interest companies.
Ann-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens tankesmedja talade om socialdemokratins brist på självförtroende: hur partiet backade efter att välfärdsmodellen fick kritik under 1970- och 1980-talet, och därefter inte riktigt hämtat sig. Hennes poäng var att de flesta utredningar visar att privat organiserad verksamhet på traditionellt offentliga områden inte alls visar på ågon seger för de privata alternativen, men att det opinionsmässiga läget är extremt dåligt – främst för att vänstern i bred bemärkelse själv inte vågat ta strid.
Lisa Rasmussen (v) tog upp det fackliga spåret och påpekade att innovativa samhällslösningar var en av LO:s styrkor ända fram till för några årtionden sedan. En symbolisk förändring som markerade att LO hamnat i ett mer reaktivt spår var Bertil Jonssons berömda tal om ett LO som ”står i vägen” på kongressen 1996 – på en gång politiskt nödvändigt i en tid av hårresande samhällsförändringar och defensivt.
I panelen efter mitt föredrag: Carl Schlyter (mp), som talade om nödvändigheten att hitta alternativ till marknadsliberala lösningar. Han besökte konstaterade att det var märkligt att ingen utom Flamman skrivit om utvecklingen efter vändpunkten i Trondheim 2003 – det var efter våra artiklar om modellkommunemetodikken som han hittade informationen om Norge. Själv arbetar han på en bok om demokratiska alternativ och modeller – mest tog han upp de brittiska s.k. Community interest companies.
Ann-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens tankesmedja talade om socialdemokratins brist på självförtroende: hur partiet backade efter att välfärdsmodellen fick kritik under 1970- och 1980-talet, och därefter inte riktigt hämtat sig. Hennes poäng var att de flesta utredningar visar att privat organiserad verksamhet på traditionellt offentliga områden inte alls visar på ågon seger för de privata alternativen, men att det opinionsmässiga läget är extremt dåligt – främst för att vänstern i bred bemärkelse själv inte vågat ta strid.
Lisa Rasmussen (v) tog upp det fackliga spåret och påpekade att innovativa samhällslösningar var en av LO:s styrkor ända fram till för några årtionden sedan. En symbolisk förändring som markerade att LO hamnat i ett mer reaktivt spår var Bertil Jonssons berömda tal om ett LO som ”står i vägen” på kongressen 1996 – på en gång politiskt nödvändigt i en tid av hårresande samhällsförändringar och defensivt.
Socialistiskt forum – en succé i sex år
Helgens socialistiska forum i Stockholm hade kortats ned till en dag. Det innebar ett tätare forum än vanligt - så trångt och härligt som det bör vara.
På årets forum i ABF-huset fanns också en lätt euforisk känsla, som jag själv inte upplevt sedan Attacs legendariska start. Säkert finns ett skäl i att det i övrigt är politiskt tungt utanför huset. Men det finns också några positiva saker som händer.
Nummer ett: För den som följt forumen sedan de kom till Sverige är det tydligt att perpektiven både blivit bredare och mer konkreta. Medan forumen i början tenderade att bli en slags mässa för allehanda filosofiska utgångspunkter har det med tiden formats ett hälsosamt fokus på maktfrågor. Globaliseringsdebatten verkade, när Attac kom till Sverige klargörande – den nya tidens kapitalism kunde analyseras på ett begripligt sätt. När nu klimatfrågan är ordentligt på banan, parallellt med den fortsatta globaliseringsdebatten ramlar den ner i ett sammanhang som de flesta redan känner till. Att seminariet runt Naomi Kleins bok drog 300 personer och att Andreas Malms klimatseminarium drog i princip lika många är typiskt för vad som är gångbart på ett forum idag, men innebär ingen konkurrens i perspektiv.
Nummer två: Viljan till att hitta gemensamma ståndpunkter och projekt har ökat över tiden: paneldeltagare känner sig bekväma med formen och arrangerar seminarier som är mer nödvändiga och mindre för syns skull. En diskussion om gemensam första maj är ett tecken i tiden.
På årets forum i ABF-huset fanns också en lätt euforisk känsla, som jag själv inte upplevt sedan Attacs legendariska start. Säkert finns ett skäl i att det i övrigt är politiskt tungt utanför huset. Men det finns också några positiva saker som händer.
Nummer ett: För den som följt forumen sedan de kom till Sverige är det tydligt att perpektiven både blivit bredare och mer konkreta. Medan forumen i början tenderade att bli en slags mässa för allehanda filosofiska utgångspunkter har det med tiden formats ett hälsosamt fokus på maktfrågor. Globaliseringsdebatten verkade, när Attac kom till Sverige klargörande – den nya tidens kapitalism kunde analyseras på ett begripligt sätt. När nu klimatfrågan är ordentligt på banan, parallellt med den fortsatta globaliseringsdebatten ramlar den ner i ett sammanhang som de flesta redan känner till. Att seminariet runt Naomi Kleins bok drog 300 personer och att Andreas Malms klimatseminarium drog i princip lika många är typiskt för vad som är gångbart på ett forum idag, men innebär ingen konkurrens i perspektiv.
Nummer två: Viljan till att hitta gemensamma ståndpunkter och projekt har ökat över tiden: paneldeltagare känner sig bekväma med formen och arrangerar seminarier som är mer nödvändiga och mindre för syns skull. En diskussion om gemensam första maj är ett tecken i tiden.
torsdag 22 november 2007
Om Leijonborg och Globaliseringsrådet i Flamman
I veckans nummer av Flamman tar vi upp en av de märkligare vändningarna
Före valet 2006 var Folkpartiet en hård kritiker av myndighetspropaganda. I rapporten Vägen bort från Enparti(s)taten (mars 2005) skriver partiet att ”statliga myndigheter får inte förvandlas till politiska propagandacentraler. De ska stå i medborgarnas, inte ett enskilt partis eller åsiktsriktnings, tjänst”
Ett särskilt problem när staten ägnar sig åt propaganda är att medborgarna inte vet att det finns en politisk tanke bakom: ”Under förment neutral och opartisk flagg torgförs ståndpunkter som borde ha getts en politisk varubeteckning. Därmed vilseleds medborgarna.” Ett exempel på statlig propaganda som var olämplig, skriver Folkpartiet i rapporten, är Skatteverkets uppmaningar om att folk skall betala skatt.
Efter valet har Folkpartiet varit pådrivande för att inrätta ett globaliseringsråd som slår fast en grundsyn både på globaliseringen och dess effekter. Lars Leijonborg är nu ordförande i rådet.
Rådet får kritik i veckans Flamman för att ha ”för snävt perspektiv” (Attac) för att vara ”ett organ för ideologiproduktion” (Vänsterpartiet). Sven-Erik Österberg (s) kallar det ”ett rejält skott i foten”.
Vi har också intervjuat Lars Leijonborg om kritiken.
Före valet 2006 var Folkpartiet en hård kritiker av myndighetspropaganda. I rapporten Vägen bort från Enparti(s)taten (mars 2005) skriver partiet att ”statliga myndigheter får inte förvandlas till politiska propagandacentraler. De ska stå i medborgarnas, inte ett enskilt partis eller åsiktsriktnings, tjänst”
Ett särskilt problem när staten ägnar sig åt propaganda är att medborgarna inte vet att det finns en politisk tanke bakom: ”Under förment neutral och opartisk flagg torgförs ståndpunkter som borde ha getts en politisk varubeteckning. Därmed vilseleds medborgarna.” Ett exempel på statlig propaganda som var olämplig, skriver Folkpartiet i rapporten, är Skatteverkets uppmaningar om att folk skall betala skatt.
Efter valet har Folkpartiet varit pådrivande för att inrätta ett globaliseringsråd som slår fast en grundsyn både på globaliseringen och dess effekter. Lars Leijonborg är nu ordförande i rådet.
Rådet får kritik i veckans Flamman för att ha ”för snävt perspektiv” (Attac) för att vara ”ett organ för ideologiproduktion” (Vänsterpartiet). Sven-Erik Österberg (s) kallar det ”ett rejält skott i foten”.
Vi har också intervjuat Lars Leijonborg om kritiken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
