Helgens socialistiska forum i Stockholm hade kortats ned till en dag. Det innebar ett tätare forum än vanligt - så trångt och härligt som det bör vara.
På årets forum i ABF-huset fanns också en lätt euforisk känsla, som jag själv inte upplevt sedan Attacs legendariska start. Säkert finns ett skäl i att det i övrigt är politiskt tungt utanför huset. Men det finns också några positiva saker som händer.
Nummer ett: För den som följt forumen sedan de kom till Sverige är det tydligt att perpektiven både blivit bredare och mer konkreta. Medan forumen i början tenderade att bli en slags mässa för allehanda filosofiska utgångspunkter har det med tiden formats ett hälsosamt fokus på maktfrågor. Globaliseringsdebatten verkade, när Attac kom till Sverige klargörande – den nya tidens kapitalism kunde analyseras på ett begripligt sätt. När nu klimatfrågan är ordentligt på banan, parallellt med den fortsatta globaliseringsdebatten ramlar den ner i ett sammanhang som de flesta redan känner till. Att seminariet runt Naomi Kleins bok drog 300 personer och att Andreas Malms klimatseminarium drog i princip lika många är typiskt för vad som är gångbart på ett forum idag, men innebär ingen konkurrens i perspektiv.
Nummer två: Viljan till att hitta gemensamma ståndpunkter och projekt har ökat över tiden: paneldeltagare känner sig bekväma med formen och arrangerar seminarier som är mer nödvändiga och mindre för syns skull. En diskussion om gemensam första maj är ett tecken i tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar