”En offensiv vänster är möjlig”

Så var titeln på mitt seminarium om Trondheimsmodellen, som sågs av 120 personer (och fotograferades av Neo). Här var en samling av allt från SSU-are till syndikalister, miljöpartister, Ung Vänster, Västerviks Socialistiska parti, LO-folk, latinamerikansk vänster, you name it.

I panelen efter mitt föredrag: Carl Schlyter (mp), som talade om nödvändigheten att hitta alternativ till marknadsliberala lösningar. Han besökte konstaterade att det var märkligt att ingen utom Flamman skrivit om utvecklingen efter vändpunkten i Trondheim 2003 – det var efter våra artiklar om modellkommunemetodikken som han hittade informationen om Norge. Själv arbetar han på en bok om demokratiska alternativ och modeller – mest tog han upp de brittiska s.k. Community interest companies.

Ann-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens tankesmedja talade om socialdemokratins brist på självförtroende: hur partiet backade efter att välfärdsmodellen fick kritik under 1970- och 1980-talet, och därefter inte riktigt hämtat sig. Hennes poäng var att de flesta utredningar visar att privat organiserad verksamhet på traditionellt offentliga områden inte alls visar på ågon seger för de privata alternativen, men att det opinionsmässiga läget är extremt dåligt – främst för att vänstern i bred bemärkelse själv inte vågat ta strid.

Lisa Rasmussen (v) tog upp det fackliga spåret och påpekade att innovativa samhällslösningar var en av LO:s styrkor ända fram till för några årtionden sedan. En symbolisk förändring som markerade att LO hamnat i ett mer reaktivt spår var Bertil Jonssons berömda tal om ett LO som ”står i vägen” på kongressen 1996 – på en gång politiskt nödvändigt i en tid av hårresande samhällsförändringar och defensivt.