En svart dag för demokratin

På bilden ovan finns irländare som kämpade - och vann - folkomröstningen om Lissabonfördraget. Sveriges riksdag röstar idag igenom Lissabonfördraget, underkänner därmed Irlands folkomrötsning och de två andra folkomröstningar som sagt nej till fördraget. Det är en demokratisk skandal från början till slut. Och det är fullständigt patetiskt att Sveriges Europaminister Cecilia Malmström på SvD:s Brännpunkt igår påstår att "Det finns ett starkt folkligt stöd för en sådan utveckling." samtidigt som EU gjort allt i sin makt för att undvika och undergräva folkligt inflytande. Det finns ingenting som talar för att fördraget skulle gå igenom i Sverige - och det vet förstås Malmström om.

Här min ledare i veckans Flamman:

Välkommen till superstaten

Allt talar för att riksdagen i dag godkänner Lissabonfördraget. Från början till slut har det varit en sorglig och antidemokratisk process

Om du frågar några slumpmässigt utvalda medborgare på gatan har få någon aning om att Sverige i dag avsäger sig sin alliansfrihet, att EU:s lagar står över Sveriges eller att kärnan i den svenska modellen, kollektivavtalssystemet inte längre är garanterat.
Möjligen visste de inte ens vad Lissabonfördraget var innan det var för sent att reagera.
Det är inte konstigt. Det fördrag som Sveriges riksdag i dag planerar godkänna har i princip inte diskuterats i Sverige. Nej, det beror inte på ointresse – på insändarsidorna runt om i landet skriver arga och chockade medborgare om Lissabonfördraget.

Men i riksmedia är det tyst. Nu skall man komma ihåg att inte spelat någon roll om det funnits en offentlig diskussion – frågan har inte ställts till allmänheten, utan till deras valda politiker. Och svenska politiker har inte någon gång under den långa resans gång tagit tillfället att påverka fördraget eller velat diskutera vad fördraget innebär.
Faktum är att vi har hört en hel del om Lissabonfördraget – på den tiden när det kallades för EU:s nya konstitution. Det är i stort sett samma innehåll som faktiskt diskuterades offentligt i Frankrike och Nederländerna år 2005. Problemet var att nej-sidan vann folkomröstningarna efter den diskussionen. Därför har det viktigaste för anhängarna till fördraget varit att undvika folkomröstning och debatt.

Allt sedan processen startade har konstitutionen/fördraget varit skyddad mot folklig påverkan. Processen att skriva en konstitution startade 2002 och avslutades med ett konvent året därpå bestående av 207 representanter. En av dem var finnen Esko Seppänen som i sin rapport från konventet noterar att det inte höll ens en minimal demokratisk standard - endast talare från de stora EU-länderna fick ordet i slutdiskussionen och beslut fattades av presidiet, trots att 5.000 ändringsförslag fanns. Efter att följande EU-toppmöte i Dublin 2004 löst frågor om maktbalansen mellan länderna startade folkomröstningsprocessen.

Den första folkomröstningen om konstitutionen skedde i Spanien 2005. Trots lågt valdeltagande och erkänt låg kunskapsnivå – 90 procent uppgav enligt regeringens undersökningar att de inte visste mycket om innehållet – hälsades omröstningen som en viktig sak av EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso.
– Detta mycket klara ”ja” har Spanien gett till ett Europa som rör sig framåt och som gör skillnad. (”Spain voters approve EU charter”, BBC 20/2 2005).
Lika varmt hälsades folkomröstningen i Luxemburg, också ett ja. Men sedan blev det nej – i Frankrike, Nederländerna och Irland. Nu började EU-topparna tala om problemet med att väljarna inte visste vad de tog ställning till, trots att valdeltagande där varit högre och trots att det framför allt i Frankrike skett en veritabel folkbildningskampanj – undersökningar visade att de som röstade på nej-sidan kunde mer om konstitutionen än ja-sidan.

Efter nej-en fick frågan ligga på is, ända till juni 2007 när Angela Merkel under Tysklands ordförandeskap lyckades ”återuppliva” den döda konstitutionen – i form av ett ”nytt fördrag”. I realiteten var 96 procent av innehållet identiskt med den konstitution som redan fallit enligt de som räknat efter. Men med ett nytt namn kunde processen börja om igen.
Om bara fördragsprocessen i sig hade varit ickedemokratisk hade vi nu kunnat lägga det bakom oss och gå vidare. Men det fördrag som kommer på plats permanentar det demokratilösa undantagstillstånd som rått medan EU-apparaten med tillgängliga medel tryckt ned folklig opinion.

Det är först med Lissabonfördraget som EU hittat en lösning som minimerar risken för bakslag i folkomröstningar: man skriver in en flexibilitet som gör att EU kan gå över till majoritetsbeslut när det tidigare krävdes enhällighet. Tidigare har också EU tvingats förhandla med de nationella parlamenten när folkomröstningar har gått EU emot.
Nu ges EU uttrycklig rätt att köra över nationella parlament. EU har redan struntat i tre folkomröstningar som borde ha gjort Lissabonfördraget omöjligt att genomföra. Men när fördraget är på plats får EU också formell rätt att tvinga Sverige att strunta i EMU-folkomröstningen – om den utnyttjas är helt upp till EU.
När vi stiger in i Lissabonfördragets regelvärld försvinner alltså möjligheter vi haft tidigare – vi och andra som skriver under lämnar ifrån oss stora delar av vår suveränitet. Denna historiskt unika process har varit svår att driva igenom. För att inte riskera hela projektet har EU fått acceptera undantag. De länder som värnar om sina hjärtefrågor har förhandlat fram undantag från EU-lagarna.

Men Sverige har inga undantag. Trots att det finns många områden där EU:s politik går direkt emot vad den svenska riksdagen fattat och trots att den svenska befolkningen tillhör de mest kritiska mot EU:s inriktning. Den stora paradoxen är att Sveriges EU-positiva politiker, som alltid talar om hur viktigt det är ”att vara med och påverka” inte har påverkat det minsta.
De borgerliga partierna har av naturliga skäl varit mycket positiva till den marknadsliberala EU-politiken och har inte funnit skäl att avvika speciellt mycket.

Socialdemokraterna å sin sida tycks gåtfullt nog aldrig riktigt tagit Lissabonfördraget på allvar. I kongressbesluten finns faktiskt en kritisk hållning och en önskan om ett mer mellanstatligt EU. Men när det är dags att ta konkret ställning till EU:s faktiska utveckling mot en superstat verkar det som om rädslan för att röra upp känslorna från folkomröstningen 1994 håller diskussionen borta.
Men borgerliga och socialdemokratiska politiker har det gemensamt att de absolut inte vill stöta sig med EU-systemet. Till viss del handlar det om en slags underdånighet – lilla Sverige ska inte skapa problem för den stora Europatanken. Men till viss del är det också av rationell rädsla. EU behandlar länder och politiker som avviker brutalt. Frankrike och Nederländerna hotades med att de skulle förlora makt efter nej-en i folkomröstningarna 2005.

Just nu utsätts Irland och Tjeckien för starka påtryckningar – Tjeckiens ja till fördraget anses viktigt för att förmå Irland att köra över sin befolkning. På så sätt pressar EU-systemet regeringar som är lyhörda gentemot sina väljare att lyssna mindre.
En representativ demokrati förutsätter offentlig debatt. Det förutsätter också att befolkningens åsikter återspeglas hos sina valda representanter. Och regler som ser till att beslut som fattas av befolkningsmajoriteter respekteras. Inget av detta återfinns i det EU som vi idag är medlemmar av från och med idag.