måndag 8 december 2008

måndag 24 november 2008

Venezuela: En mer normal situation

”Chávez går mot storvinst” – eller ”Vinst för oppositionen”.
Gårdagens regionalval i Venezuela tolkas mycket olika på morgonkvisten. Och ingen har helt fel, så vitt jag kan se. Här en färsk artikel från venezuelanalysis:

Oppositionen vann oljestaten Zulia – nödvändig om man vill följa den separatistiska strategin från Bolivia. Men deras största seger var kring huvudstaden Caracas, där de vann både själva staden (Districto Capital) och delstaten Mirandas. I det förra regionala valet vann oppositionen bara två av 22 delstater.

Chávez-lägret bevisade att deras nystartade partiprojekt, PSUV, klarade av att föra en stark valkampanj och att den bolivarianska revolutionen konsolideras. (Ett spännande sätt att följa valet var genom lokala PSUV-aktivisters ögon i Tamara Pearsons blog.

Fler registrerade väljare och fler vid valurnorna än vid något tidigare regionalval (där valdeltagandet, som i alla andra länder är lägre än i parlaments- och presidentval) och är också goda nyheter för Chávez anhängare, som förlorade folkomröstningen 2007 på röstskolk.

Folkomröstningen var ju det första val i Venezuela som inte ifrågasattes starkt av den inhemska högern och internationell media – eftersom Chávez förlorade. Efter den tycks respekten för Venezuelas demokratiska system ha ökat, och det är förstås bra. Den polariserade situationen i landet har pressat fram ett automatiserat valsystem som har vunnit ett starkt förtroende. På många sätt tycks detta regionalval föra landet i riktning mot normalisering – dels genom att flera val avgjorts mellan kandidater i Chávezlägret, dels genom att högern inte sökt total konfrontation med landets framsteg. James Petras analyserar denna fundamentala förändring i landets klimat.

Missnöje med hög kriminalitet anges av många som en anledning till att den annars populäre Aristóbulo Izturiz (PSUV) förlorade i Caracas. Det är ställt utom tvivel att det finns ett missnöje med kriminalitet och korruption i Venezuela – regeringen har satsat på långsiktigt verkande reformer inom utbildning, sjukvård och infrastruktur, men inte lyckats svara på den stora ökning av våldskriminalitet som drabbar framförallt huvudstaden. Nu får vi se om oppositionen, som utlovat krafttag lyckas bättre med den svåra uppgiften. Men vi får också applådera resultatet: När de politiska partierna får springa efter sina medborgare fungerar demokratin som den ska.

torsdag 20 november 2008

En svart dag för demokratin


På bilden ovan finns irländare som kämpade - och vann - folkomröstningen om Lissabonfördraget. Sveriges riksdag röstar idag igenom Lissabonfördraget, underkänner därmed Irlands folkomrötsning och de två andra folkomröstningar som sagt nej till fördraget. Det är en demokratisk skandal från början till slut. Och det är fullständigt patetiskt att Sveriges Europaminister Cecilia Malmström på SvD:s Brännpunkt igår påstår att "Det finns ett starkt folkligt stöd för en sådan utveckling." samtidigt som EU gjort allt i sin makt för att undvika och undergräva folkligt inflytande. Det finns ingenting som talar för att fördraget skulle gå igenom i Sverige - och det vet förstås Malmström om.

Här min ledare i veckans Flamman:

Välkommen till superstaten

Allt talar för att riksdagen i dag godkänner Lissabonfördraget. Från början till slut har det varit en sorglig och antidemokratisk process

Om du frågar några slumpmässigt utvalda medborgare på gatan har få någon aning om att Sverige i dag avsäger sig sin alliansfrihet, att EU:s lagar står över Sveriges eller att kärnan i den svenska modellen, kollektivavtalssystemet inte längre är garanterat.
Möjligen visste de inte ens vad Lissabonfördraget var innan det var för sent att reagera.
Det är inte konstigt. Det fördrag som Sveriges riksdag i dag planerar godkänna har i princip inte diskuterats i Sverige. Nej, det beror inte på ointresse – på insändarsidorna runt om i landet skriver arga och chockade medborgare om Lissabonfördraget.

Men i riksmedia är det tyst. Nu skall man komma ihåg att inte spelat någon roll om det funnits en offentlig diskussion – frågan har inte ställts till allmänheten, utan till deras valda politiker. Och svenska politiker har inte någon gång under den långa resans gång tagit tillfället att påverka fördraget eller velat diskutera vad fördraget innebär.
Faktum är att vi har hört en hel del om Lissabonfördraget – på den tiden när det kallades för EU:s nya konstitution. Det är i stort sett samma innehåll som faktiskt diskuterades offentligt i Frankrike och Nederländerna år 2005. Problemet var att nej-sidan vann folkomröstningarna efter den diskussionen. Därför har det viktigaste för anhängarna till fördraget varit att undvika folkomröstning och debatt.

Allt sedan processen startade har konstitutionen/fördraget varit skyddad mot folklig påverkan. Processen att skriva en konstitution startade 2002 och avslutades med ett konvent året därpå bestående av 207 representanter. En av dem var finnen Esko Seppänen som i sin rapport från konventet noterar att det inte höll ens en minimal demokratisk standard - endast talare från de stora EU-länderna fick ordet i slutdiskussionen och beslut fattades av presidiet, trots att 5.000 ändringsförslag fanns. Efter att följande EU-toppmöte i Dublin 2004 löst frågor om maktbalansen mellan länderna startade folkomröstningsprocessen.

Den första folkomröstningen om konstitutionen skedde i Spanien 2005. Trots lågt valdeltagande och erkänt låg kunskapsnivå – 90 procent uppgav enligt regeringens undersökningar att de inte visste mycket om innehållet – hälsades omröstningen som en viktig sak av EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso.
– Detta mycket klara ”ja” har Spanien gett till ett Europa som rör sig framåt och som gör skillnad. (”Spain voters approve EU charter”, BBC 20/2 2005).
Lika varmt hälsades folkomröstningen i Luxemburg, också ett ja. Men sedan blev det nej – i Frankrike, Nederländerna och Irland. Nu började EU-topparna tala om problemet med att väljarna inte visste vad de tog ställning till, trots att valdeltagande där varit högre och trots att det framför allt i Frankrike skett en veritabel folkbildningskampanj – undersökningar visade att de som röstade på nej-sidan kunde mer om konstitutionen än ja-sidan.

Efter nej-en fick frågan ligga på is, ända till juni 2007 när Angela Merkel under Tysklands ordförandeskap lyckades ”återuppliva” den döda konstitutionen – i form av ett ”nytt fördrag”. I realiteten var 96 procent av innehållet identiskt med den konstitution som redan fallit enligt de som räknat efter. Men med ett nytt namn kunde processen börja om igen.
Om bara fördragsprocessen i sig hade varit ickedemokratisk hade vi nu kunnat lägga det bakom oss och gå vidare. Men det fördrag som kommer på plats permanentar det demokratilösa undantagstillstånd som rått medan EU-apparaten med tillgängliga medel tryckt ned folklig opinion.

Det är först med Lissabonfördraget som EU hittat en lösning som minimerar risken för bakslag i folkomröstningar: man skriver in en flexibilitet som gör att EU kan gå över till majoritetsbeslut när det tidigare krävdes enhällighet. Tidigare har också EU tvingats förhandla med de nationella parlamenten när folkomröstningar har gått EU emot.
Nu ges EU uttrycklig rätt att köra över nationella parlament. EU har redan struntat i tre folkomröstningar som borde ha gjort Lissabonfördraget omöjligt att genomföra. Men när fördraget är på plats får EU också formell rätt att tvinga Sverige att strunta i EMU-folkomröstningen – om den utnyttjas är helt upp till EU.
När vi stiger in i Lissabonfördragets regelvärld försvinner alltså möjligheter vi haft tidigare – vi och andra som skriver under lämnar ifrån oss stora delar av vår suveränitet. Denna historiskt unika process har varit svår att driva igenom. För att inte riskera hela projektet har EU fått acceptera undantag. De länder som värnar om sina hjärtefrågor har förhandlat fram undantag från EU-lagarna.

Men Sverige har inga undantag. Trots att det finns många områden där EU:s politik går direkt emot vad den svenska riksdagen fattat och trots att den svenska befolkningen tillhör de mest kritiska mot EU:s inriktning. Den stora paradoxen är att Sveriges EU-positiva politiker, som alltid talar om hur viktigt det är ”att vara med och påverka” inte har påverkat det minsta.
De borgerliga partierna har av naturliga skäl varit mycket positiva till den marknadsliberala EU-politiken och har inte funnit skäl att avvika speciellt mycket.

Socialdemokraterna å sin sida tycks gåtfullt nog aldrig riktigt tagit Lissabonfördraget på allvar. I kongressbesluten finns faktiskt en kritisk hållning och en önskan om ett mer mellanstatligt EU. Men när det är dags att ta konkret ställning till EU:s faktiska utveckling mot en superstat verkar det som om rädslan för att röra upp känslorna från folkomröstningen 1994 håller diskussionen borta.
Men borgerliga och socialdemokratiska politiker har det gemensamt att de absolut inte vill stöta sig med EU-systemet. Till viss del handlar det om en slags underdånighet – lilla Sverige ska inte skapa problem för den stora Europatanken. Men till viss del är det också av rationell rädsla. EU behandlar länder och politiker som avviker brutalt. Frankrike och Nederländerna hotades med att de skulle förlora makt efter nej-en i folkomröstningarna 2005.

Just nu utsätts Irland och Tjeckien för starka påtryckningar – Tjeckiens ja till fördraget anses viktigt för att förmå Irland att köra över sin befolkning. På så sätt pressar EU-systemet regeringar som är lyhörda gentemot sina väljare att lyssna mindre.
En representativ demokrati förutsätter offentlig debatt. Det förutsätter också att befolkningens åsikter återspeglas hos sina valda representanter. Och regler som ser till att beslut som fattas av befolkningsmajoriteter respekteras. Inget av detta återfinns i det EU som vi idag är medlemmar av från och med idag.

torsdag 6 november 2008

Strategin bakom Obamas seger


Här kommer också morgondagens ledare i Flamman:

Den progressiva rörelsens återkomst

Många kommer försöka göra poänger på Barack Obamas succé. Det är lite sorgligt att se socialdemokraterna, som själva har en mer avancerad politisk tradition att bygga på, ohämmat beundra de amerikanska demokraternas valkampanjer. Och det är direkt patetiskt att nu se moderaterna, som använt hjärnan bakom republikanerna, Karl Rove som rådgivare, hylla Obama. Men det är också synd att vänstern i Sverige inte är intresserad. Några av poängerna med Obamas seger är nämligen intressanta för oss.

Det var inte i den välmående mitten, utan genom mobiliseringen av tidigare ickeväljare Obama vann. Och det var inte genom slipade utspel, utan genom att lita till sin rörelses instinkter som Obama lyckade få den entusiasm som krävdes.

Ronald Reagans seger i presidentvalet 1980 var startskottet för en stark konservativ våg över USA. Det är ingen slump att Reagans seger föregicks av bildandet av två mäktiga organisationer, Christian Voice och Moral Majority. Högljudd, välorganiserad och röstbenägen har den kristna högern varit skapat ett klimat präglat av abortmotstånd, aggressiv nationalism och omkodad rasism som tjänat republikanska kandidater.

Demokraterna gick på defensiven. Demokratiska presidentkandidater satsade bara kampanjpengar i delstater där de kunde vinna, en strategi som resulterade i att de för varje val förlorade lite mer. Snart hade USA:s liberaler endast fotfäste i Högsta domstolen, vilken snart var belägrad av ilskna konservativa kampanjer. Demokraterna i sin tur kämpade frenetiskt emot i senaten, genom att använda sin rätt att förhala valen av fler konservativa domare.

En del av Obamas storhet är att han förstått att inget parlamentariskt finlir i världen kunde rädda demokraterna.”Istället för att förlita sig på senatens regler fanns det ett sätt att se till att domare hade våra värderingar – att vinna vid valurnan”, skriver Barack Obama i sin bok The Audicity of Hope (2006). Demokraterna måste gå på offensiven och vinna en stabil majoritet. En annan storhet, uppenbar i The Audicity of Hope, är förmågan att på ett lågmält men vägvinnande sätt staka ut en väg framåt. Den som i Obamas dialoger bara ser kompromisser och eftergifter gör ett misstag. Jakten på en kraft som kunde förändra landet är den röda tråd som går igenom hans egen historia och vägen till makten.

När den unge Barack Obama flyttade till Chicago var det ett högst medvetet val - för att staden hade den starkaste svarta gräsrotsorganiseringen i landet. Han lärde sig organisering i en grupp influerad av en person som borde vara nog så spännande för vänstern, Saul Alinsky. Alinsky, en social aktivist (det som kallas antingen community organizer eller social agitator) lärde ut nödvändigheten av att organisera människor för deras egenintressen, men också att det var lönlöst att arbeta för människor som inte själva är beredda att aktivera sig. Allt det har varit grundläggande för Obamas kampanj 2008, skriver The New Republic ("The Agitator" 9/3 2007), framförallt inställningen att förändring måste komma nedifrån.

Till skillnad från andra valrörelser byggde hans på att nå folk genom media, utan på att nå media genom folk. Det hade förstås aldrig gått utan en så karismatisk och skicklig centralfigur. Men Obama har också vårdat relationen med de människor som gav honom segern och lyssnat till vad som engagerade ”hans” folk. Istället för att kompromissa bort sig i Irakfrågan såg han kraften i antikrigsrörelsen. Istället för några vallöften lovade han ändra hela politiken i Washington.

En blandning av tur och skicklighet gjorde att Obama kunde erövra Demokratiska partiets stöd. Obama lyckades dels knyta an till några av partiets viktigaste personer, Tom Daschle, Nancy Pelosi och Harry Reid. Det var personer som Clintonfolket mer eller mindre lämnat bakom sig, vilket skulle straffa sig när Hillary Clinton ville få partiets stöd i primärvalet. Men Obama tog också till sig Howard Deans och Joe Trippis lyckade organisationsmodell från valet 2004 – att bygga partiet ”nedifrån och upp” samt idén att Demokraterna skulle försöka vinna röster i alla delstater, även i republikanska fästen (en så kallad 50 states strategy). Eftersom det också var en populär strategi bland partimedlemmar, bidrog det starkt till att Obama fick partiets stöd. Ur deras perspektiv var Obama en kandidat som inte bara röstmaximerade för sin egen seger – han gav dem resurser att försöka vinna lokalt. Till denna strategi bidrog också valet att försöka få mindre men fler donationer i sin kampanjkassa – istället för att gå till de traditionella pengastinna finansiärerna, vilket i praktiken hade begränsat pengasummorna och därmed tvingat demokraterna att satsa pengarna där de kunde ge maximal kortsiktig utdelning.

Howard Deans och Barack Obamas strategi var mycket mer långsiktig och offensiv. "Vi bygger en hållbar infrastruktur, som inte bara kommer hjälpa oss att vinna i november, utan kommer bygga upp den progressiva rörelsen i åratal framöver”, säger Obama till tidskriften The American Prospect (”It´s his Party”, 18/8 2008).”Med tanke på allt prat om post-partipolitisk 'enighet', har Barack Obama visat sig vara den mest partifokuserade presidentkandidaten i vår tid – kanske någonsin”, noterar tidningen.

USA har varit ett skräckslaget land. Först dagen före valet vågade till exempel Michael Moore skriva på sin hemsida att Barack Obama är den mest progressiva politikern i hela senaten – och några timmar senare fick han, förmodligen efter påtryckningar från Demokraterna– ändra sin utsaga, så att det inte skulle riskera valsegern! Men i slutändan vann hoppet över rädslan. Tack vare en fantastisk kandidat, hundratusentals entusiastiska kampanjarbetare och miljoner medborgare.

Aron Etzler

Vad händer efter Obamas seger?

Det kommer inget nummer av Flamman idag – det kommer i morgon fredag istället. Efter att ha genomlidit ett antal amerikanska val utan att kunna skriva om vem som vann, ändrade vi veckans pressläggningsdag från tisdag till onsdag.

För er som vill läsa något intressant om det amerikanska valet – kolla in Michael Moores känslosamma glädjeutbrott.

Och Mark Weisbrots nyktra men tydliga optimism:

Det som tar vid nu tycks vara en strid om huruvida demokraterna skall vara försiktiga eller offensiva.
Wall Street Journal gör, från sin ekonomiskt konservativa utgångspunkt en slags fiendelista.

Enligt New York Times förbereder demokraterna i kongressen en sväng vänsterut.

Efter Obamas seger vädrar vänstern – de som faktiskt ÄR socialister – morgonluft.
Här kan du följa några av initiativen:

http://bailoutmainstreet.com/
http://www.afterdowningstreet.org/node/36895

Slutet på åtta år med ett dumhuvud


Innan du börjar ta ut de politiska nederlagen i förskott eller oroa dig över att han kan bli skjuten: Ta några dagar för att glädja dig åt Barack Obamas seger. Det är sällan något så stort går bra. Och det är hälsosamt för progressiva människor att glädjas. Vårt alltför pessimistiska mindset gör oss illa i längden.

Jag gick till jobbet igår i chocktillstånd. Hur många gånger jag sett Obama på tv under valrörelsen slog det mig först efter valet att han verkligen är svart. Jag, som många andra har inte förstått hur det skulle kännas med en svart kille som USA:s president. Det första som hände var att jag gick in i en tobaksaffär med två personer i: ägaren från Mellanöstern, och en svart kille i Connexoverall. Jag köpte Aftonbladet och kände mig tvungen att dela med mig av min glädje, så jag sa:
- Det är fantastiskt! Vi är av med Bush!
- Ja, det har varit långa år, sa ägaren. Åtta år med ett dumhuvud.
Så småpratade vi lite om den nye killen, mr. Obama. Och det kändes som ingen av oss förväntade sig att USA plötsligt skulle börja uppföra sig i världen. Ingen av oss ville heller nämna hans hudfärg. Men vi log ikapp. På något sätt visste vi att han var en del av vår värld, medan mr. Bush varit från något helt annat ställe.

Väl på jobbet började jag leta bilder till våra artiklar om Obama. Över hela världen har folk jublat, dansat på gatorna och gråtit lyckotårar över segern. Men jag fastnade för bilderna från Harlem och Brooklyn (bland annat den ovan, credit: Simon Abrams), där svarta ungdomar gör high five och festar i gathörnen. På ryggen på en t-shirt: ”Black man running and it ain´t from the police”.

Varje gång en svart person före valet tillfrågats om vad de tycker om Obama som president är svaret samma: jag trodde aldrig det skulle hända i min livstid. Det är en enorm sak för icke-vita människor i USA och resten av världen. Obama är resultatet av århundraden av kamp i USA. Jay-Z uttryckte det vackert: "Rosa Parks sat so that Martin Luther King could walk. Martin Luther King walked so that Obama could run. Obama's running so that we all can fly."

Om västvärldens demokratisyn inte hade varit så skruvad, hade många noterat att Obamas seger är en del i en rörelse bort från den traditionella vita dominansen av politiken, inte minst synlig i Latinamerika, där Hugo Chávez och Evo Morales valts trots att också de har fel hudfärg. Demokratin är långsamt på väg att bli representativ.

fredag 31 oktober 2008

Blir det förändring med Barack Obama?


Det är svårt att undgå Barack Obama dessa dagar. Det råder Obama-mani. Och det är kanske inte så konstigt - det verkade helt otroligt bara för ett halvår sedan att en svart fd. "community organizer" skulle kunna vinna ett val mot en vit fd. militär. Nu är det dags att fråga sig om Obama verkligen betyder förändring för USA. Min prognos är, kortfattat att han faktiskt kan erbjuda det inrikespolitiskt - framförallt på grund av att demokraterna åter insett fackföreningarnas roll. Obamas utrikesprogram, däremot kommer bli svårt att genomföra. För det första är en seger över al Qaida är inte den promenad Obama föreställer sig - det kommer troligen leda till en konflikt med Pakistan. För det andra har USA aldrig lyckats föra "den goda grannens politik" konsekvent eller speciellt länge. Även om George W Bushs aggressiva politik snabbt minskat USA:s reella inflytande, riskerar Obamas strategi leda till att han personifierar USA:s tillbakadragande som stormakt. Och även om det förstås vore det bästa som kan hända, är det inte rimligt att tro att det militärindustriella komplexet tillåter en sådan utveckling. Läs hela ledaren här.

Thomas Frank i Flamman


Veckans Flamman handlar mycket om det amerikanska presidentvalet. Vi har en intervju med den kanske skarpaste vänsterrösten i USA, Thomas Frank. Frank skrev klassikern "What´s the matter with Kansas?", som borde vara obligatorisk litteratur för alla socialister. Nu han han just kommit ut med en ny bok, "The Wrecking Crew", som handlar om hur konservativa styr USA. Det är en genomgående privatiseringskritik - Frank konstaterar att privatiseringar inte bara leder till ökade kostnader för skattebetalarna, utan till några av de största praktmisslyckanden USA skådat. Vänta er inte att Frank dyker upp i den svenska medieankdammen - den förra boken passerade helt obemärkt, trots att den förklarar amerikansk inrikespolitik bättre än något annat. Vi fick en halvtimmes intervju per telefon med Thomas Frank i Washington. Läs den här.

Sverige - socialiststat?

Var med i Nordegren i P1 i förrgår för att utröna om Sverige egentligen är socialistiskt.

måndag 27 oktober 2008

I Godmorgon världen-panelen

Senaste panelen i Godmorgon, Världen! Handlade om Alliansens eventuella nytändning, det rödgröna bråket, samt finanskrisen. Lyssna!

torsdag 23 oktober 2008

Adios, Palin

Det här är för bra för att vara sant. Sarah Palin, castad som hela USA:s Hockey Mom köptes kläder för 1,1 miljon svenska kronor EFTER nomineringen som vicepresidentkandidat. Mitt under brinnande finanskris. Av skattepengar. Om inte detta tar död på Republikanernas kulturkrigsstrategi kan inget göra det.

Om Flamman i 123 saker

För er som råkat missa det: Igår sände SVT:s 123 saker ett litet inslag om sprängningen av Norrskensflamman 1940. Se det!

tisdag 21 oktober 2008

Om det rödgröna samarbetet på SVT Opinion

Idag åker Mona Sahlin och de två språkrören från miljöpartiet ut på turné för sitt politiska projekt. Dagen till ära har jag skrivit en artikel på SVT Opinion. Det är också en preliminär analys av vilken regering som skulle komma till stånd om projektet verkligen skulle gå i mål:


Det absolut viktigaste om man bygger en sådan regering, det är att se till att de som man regerar med också skall strunta i SINA värderingar och medlemmar. Hur skulle det annars se ut? Skulle sossarna först köra över större delen av sin väljarkår i EU-frågan och sedan låta miljöpartiet få tycka som de vill?

Skulle sossarna först tvinga bort sina medlemmars önskemål om ekonomisk utjämning och sedan låta vänsterpartiet agitera som Ernst Wigfoss? Nej, nej och åter nej.

Miljöpartiet och vänsterpartiet måste också ändra sig. Slita ut sina hjärtefrågor, dra upp sina rötter och köra över sina medlemmar.

Nu är det ju inte riktigt säkert att det blir så. Mona Sahlin gick ut med sin politiska allians och deklarerade att den skulle gälla i tolv år. Men det gick inte tolv timmar innan reträtten var i full gång. I vilket fall: läs artikeln!

torsdag 16 oktober 2008

Working for the working class vote

Det kommer inget nummer av Flamman idag, eftersom vi stängde redaktionen och hade utbildning förra veckan. (Legnemark: köp ingen kebab! Du blir bara besviken!) Därför tänkte jag tipsa om en artikel helt i Flammans anda, ett helt strålande reportage ur New York Times om hur Barack Obama mobiliserar arbetarklassen till valurnorna. Den är särskilt trevlig att läsa eftersom Obama förstått det som vänstern i Europa varit så usel på i årtionden: man måste ha närvaro. Detta är regel nummer ett i Obamas bok:

“First,” Obama said, “you have to show up".

Obama förstår också behovet av att låsa upp kulturella knutar och skapa hållfasta politiska alternativ. Faktum är att Obamakampanjen, trots att det bara är en valkampanj, påminner en hel del om det holländska Socialistiska Partiet, som vänsterpartiet tittat en hel del på.

Det intressanta är att det håller på att ändra hela det perverterade mönstret av s.k. "kulturellt krig" i amerikansk politik. Horder av väljare som förut kanske mest identifierat sig som abortmotståndare, kristna, vapenälskare (och alltså republikaner) kommer ut ur garderoben som arbetande människor. Märk väl, att medan hela den politiska debatten i Sverige handlar om "medelklassen" - kan en rubrik i New York Times handla om arbetarklassen. Kanske kan Mona Sahlin också lära sig något av det.

onsdag 15 oktober 2008

Om finanskrisen i P3

Jag var med i Kvällspasset, P3 i kväll och diskuterade orsakerna till och möjliga lösningar på finanskrisen. Min poäng var att vi när vi bildade Attac hade väldigt rätt i att en avreglerad finansmarknad med gigantiska summor till sitt förfogande skulle krascha. Vi kommer helt enkelt inte undan spekulationsbubblor och krascher innan vi lyckas få ett ekonomiskt system där pengar investeras långsiktigt, i produktion.

Jag påpekade i programmet att vi haft långa perioder utan stora börskrascher (1945-1975, är det senaste och mest slående exemplet), just därför att pengar styrdes bort från spekulation, med hjälp av mer progressiv beskattning, större statligt ägande, kontroll över kapital och valutaströmmar etc.. Att samhället blev mer jämlikt under hela denna period och att tillväxttakten var högre än idag kan också påpekas.

Förutsättningarna är annorlunda idag, men riktningen är densamma i Attac Europas uppsättning förslag, som kom idag.

Genomslaget i diskussionen för de resonemangen var mindre-än-bra. En kille ringde in och först meddelade att alla statligt anställda jobbar för långsamt (just det, han menar er, Sveriges lärare och sjuksköterskor!) och sedan gick över till att föreläsa om teorin om komparativa fördelar och vikten av att handla med morötter. Här fick jag, trots att jag inte representerar Attac, ändå försöka säga något om vad Attacs kritik av handelssystemet går ut på.

PS. Londons fd. borgmästare Ken Livingstone håller också med mig om att bankerna bör förstatligas. Han skriver inte om det bör ske för evig tid, men inte direkt motsatsen heller…

söndag 12 oktober 2008

Risig partiledardebatt – men knapp seger för de röd-gröna partierna

Nu inleds, efter budgetförslagen en slags debattsäsong för riksdagspartierna. På Aftonbladet och flera andra sidor finns en debatt om vem som egentligen vann.

Kvällens debatt var laddad av både finanskris och krisen runt Sahlins utspel. Det tände till i båda frågorna – och det är nog sannolikt att den rödgröna sidan kammade hem debatten om finanskrisen. Reinfeldt var alldeles för upptagen med att spela landsfader för att inse att ett abstrakt försvar för arbetslinjen inte är speciellt gångbart denna vecka. Han var också för subtil för att få fram sina poänger och såg ut att ha övat sitt allvarsamma minspel mer än argumenten. Det bästa regeringssidan fick fram var att de redan hade genomfört vad oppositionen föreslår, och det är ett klassiskt tecken på poängförlust. Sahlin hade få kort – a-kassan och branschutbildningar - men utnyttjade dem väl. Och även om Lars Ohly som vanligt var för floskulös och överretorisk fick han ensam stå för kritiken mot marknaden en vecka när det för en gångs skull fanns ett läge för det.

Ohly kammade också hem poängerna kring s-mp-schabblet, både vad gäller utgiftstaket och vänsterpartiets inställning till regeringssamarbetet. Wetterstrand blev ordentligt fumlig och Sahlin såg närmast ut som om hon ville be om ursäkt. I kombination med att Ohly fick ovanligt mycket utrymme blev det hans bästa debatt hittills – han brukar vara bäst i mindre format som utfrågningen före valet 2006 visade. Men fortfarande kan mycket bli bättre: det är inte bra att flera gånger strunta i frågan och köra ett eget race, och det är inte roligt att Ohly aldrig lyckas desarmera det borgerliga hånet mot honom.

I skattepolitiken, som dominerade debatten blev förmodligen ingen mycket klokare. Partier till höger vill sänka skatter – partier till vänster vill satsa på välfärd: det framstår närmast som en fråga om tycke och smak. Och medan högern gjorde försök att påstå att deras politik ger mer välfärd, ville ingen på vänstersidan ge sig in på några resonemang om att deras politik ger fler jobb. Det var helt onödigt.

Varför fick regeringen stå oemotsagd i påståenden att deras politik handlar om att skapa jobb? Med de mest positiva gissningarna har jobbskatteavdraget gett 85 000 jobb i högkonjunktur. Det innebär att kostnaden per jobb är 800 000 kronor! Möjligen är det världens dyraste jobbplan.

Varför fick regeringen (utan någon form av bevisning) påstå att lägre skatter generellt ger fler jobb? Det finns absolut inget empiriskt belägg för att det skulle vara sant. Tror någon att arbetslösheten kommer minska i USA när Obama eller McCain genomfört sina skattesänkningar? Naturligtvis inte eftersom några andra faktorer – efterfrågan, industristruktur, storleken på den offentliga sektorn, medborgarnas och statens skuldsättning – spelar mycket större roll. Sverige har långa perioder haft världens högsta inkomstskatter och samtidigt låg arbetslöshet. Och allt sedan folkpartiets och socialdemokraternas skatteuppgörelse 1989 (som framförallt sänkte marginalskatten) har Sverige haft högre arbetslöshet än perioden före.

Varför fick regeringen utan mothugg presentera sin vårdmiljard som en satsning – medan de fryst bidragsnivåerna till landsting och kommuner, och därmed försämrat för utsättningarna för de som är ansvariga för vård och skola? Just nu tvingar det flera landsting sparka sjukvårdspersonal, vilket dessutom förvärrar den recession som kommer.

Det är tyvärr låg kvalitet på svensk politisk debatt. Det är jönsiga typer, suddigt manus och förutsägbar handling, inte helt olikt svensk 1980-talsfilm. Det blev kanske roande för en del att Sahlin denna vecka bjöd på klassisk förväxlingskomedi (dörrar öppnas, dörrar stängs) men i längden måste det bli skarpare.

Kvällens mest skändliga resonemang stod Fredrik Reinfeldt för, när han som svar på Ohlys frågor om privat barnvård säger sig veta ”vad sjukvårdspersonalen oroar sig för” – att vården inte är likvärdig. Reinfeldts parti har systematiskt genom årtionden gått ut på att slita sönder möjligheten till rättvis vård – vårdvalssystemet i Stockholm är den logiska slutpunkten på kriget mot jämlikheten inom den offentliga sektorn, men en utsvältning av vården och låga löner för sjukvårdspersonal har inte direkt ökat möjligheterna.

Det är helt enkelt outhärdligt att se moderaterna – tänk efter, MODERATERNA - framgångsrikt plocka poäng på vad sjuksköterskor tänker. Låt det inte hända.

fredag 10 oktober 2008

Om Sahlins utspel i Studio ett

Kalabaliken efter Mona Sahlins tillkännagivande av en långsiktig strategisk allians med miljöpartiet fortsatte igår, när Marita Ulvskog gick ut med någon form av halvdan öppning till vänsterpartiet. Jag diskuterade detta i Studio Ett med Widar Andersson, som gillar Sahlins strategi. Lyssna!

Flamman - första intervjun i svensk press med Hugo Chávez


Veckans nummer av Flamman - under brinnande finanskris innehåller artiklar om vad som bör göras just nu för att lösa den ekonomiska krisen, men också vad som kan göras för att undvika framtida kriser. Det är säkert kontroversiellt, men den slutsats jag drar av oförmågan att reglera finansmarknaden är att regleringar allena inte fungerar. En stor del av de enorma mängder kapital som flyter omkring måste socialiseras. Och det logiska steget - säkert reformistiskt i vissas ögon är att banksektorn borde socialiseras. Det kan inte rimligen heller ske enbart för att rädda bankerna nu -då får skattebetalarna enbart ta risker och dra åt svångremmen - utan måste innebära ett gemensamt ägande också i goda tider. Detta handlar ledaren om. Sedan har vi en rolig och unik (endast i papperstidningen) sak: den första intervjun i svensk press med Hugo Chávez. En av världens mest åtråvärda intervjuobjekt och en mäktig spelare i den multipolära värld som växer fram. Har ni inte Flamman redan, beställ numret på pren@flamman.se.

onsdag 8 oktober 2008

Långfinger åt fackföreningsrörelsen

Det räckte inte med ett antal lappkast – i skolpolitiken, den ekonomiska politiken och i jobbfrågorna – som fick partiets vänster att skaka på huvudet. Förra veckan körde Mona Sahlin över LO i en av de mest centrala frågorna, arbetsrätten och Lissabonfördraget. Redan detta måste ha krävt hårda nypor från Mona Sahlin. Därefter lämnar Marita Ulvskog partisekreterarposten. När nu påfundet att Socialdemokraterna skall samarbeta med Miljöpartiet de närmaste 12 åren offentliggörs är det chockerande, kanske mest för att de närmaste tolv månaderna lär innebära en inre kris i socialdemokraterna. Går förändringen igenom, kommer socialdemokratin i Sverige att ändra karaktär – från ett med europeiska mått tydligt klassparti till att bli ett Blairistiskt modernitetsprojekt. Men det är långt ifrån säkert. Det är svårt att tro att det finns någon förankring djupare än den centrala partiledningen – och vad Sahlin då har åstadkommit är en intern härdsmälta som kan brista framför öppen ridå på nästa partikongress.

Kanske trodde hon att detta var nödvändigt inför den första partiledardebatten i Agenda på söndag och de efterföljande debatterna nästa vecka. Problemet är i så fall att de flesta redan genomskådat argumenten om vänsterpartiets motstånd mot utgiftstaket, som inte beredde några som helst problem under de åtta år de två partierna samarbetade.

Att utgiftstak skulle vara det allra viktigaste just denna vecka, som Sahlin sa på presskonferensen idag, får också en lite speciell klang med tanke på vad som sker i världen. Sahlin kanske kan undervisa Gordon Brown i nödvändigheten att hålla i skattepengarna och inte lägga 500 miljarder pund på krisande banker, som han just gjort. Brown, och de andra regeringarna borde förstås ha avsatt pengar redan för tre år sedan i enlighet med det svenska utgiftstakets regler.

torsdag 2 oktober 2008

Hade inte vi kritiker av avregleringarna bara alltför rätt?


Finanskrisen rullar nu över världen. Som en närmast övertydlig lektion i ABC-marxism. Det finns ingen kapitalism utan krig och kriser. I veckans Flamman finns två artiklar om konsekvenserna - en om de mer kortsiktiga och en intervju med Örjan Appelqvist om de mer långsiktiga. skriver jag en ledare om det faktum att vi som startade Attac har fått rätt i det mesta. Man kan dock tillägga att de som fått fel i det mesta fortfarande dominerar diskussionen om finanshaveriet.

I den amerikanska debatten får nu marknadsliberalerna sina fiskar varma. Men det finns förstås också avancerade försök att hålla masken från de nyliberaler som hävdat att avregleringar var grundstenen i byggandet av en evig tillväxt. De påstår - håll i er - att problemen på Wall Street är resultat av för mycket regleringar och statlig inblandning i amerikansk ekonomi alltsedan FD Roosevelts dagar. Om detta skriver Thomas Frank, som vanligt vassast av alla.

Missa förstår inte heller Michael Moores plan för att lösa Wall Street-krisen.

fredag 19 september 2008

Bra start för ESF




Så är det igång! ESF i Malmö ser ut att bli en succé. Alla de centrala sakerna sägs fungera och som vanligt så är det lätt kaotiskt när det gäller tolkning, beräkning av sal-storlekar och annat. Journalister och funktionärer rapporterar om halvfulla till överfulla salar, vilket också brukar vara fallet. Det finns inga fullständiga siffror än, men sju-åttatusen föranmälda skall kompletteras med ett okänt antal tusen anmälda på plats. Det är möjligt att målet, 20 000 deltagare kan nås, vilket vore bra för ett ESF i Sverige. Sverige är faktiskt en av de svagaste länkarna i Social Forum-sammanhang, vilket gjorde mig och många andra tveksamma till om ett forum skulle kunan bli lyckat här. Jag är inte där själv nu, men jag vara med i en panel om alternativmedier i Mazettihuset igår (se bild), där det var överfullt trots att den stora stjärnan, Ignacio Ramonet, knappt hade utannonserats. Vi hade en diskussion som spände mellan att prata om reklamens betydelse för medierna till strategier för svensk vänstermedia (för brett spann av ämnen, om ni frågar mig), men det är alltid roligt att se Ramonet. Här är en artikel om det seminariet.

Flamman var förstås på plats, både med reportrar och bokbord. För er som vill prata Flamman, finns Jonas Wikström på plats på Labour Square i Enskifteshagen.

Ett socialt forum brukar vara kaotiskt, oöverblickbart, och...alldeles underbart. För er som vill läsa mer kommer här ett axplock av artiklar (tack, Lasse Karlsson!).
Dagens Nyheter
Sydsvenskan
Expressen
Helsingborgs Dagblad (av Flammans miljöskribent Emil Schön)

Samt den officiella hemsidan, där det kommer mer bilder och rapporter.

torsdag 11 september 2008

Skriv själv, Sahlin och Eriksson!

Samarbetet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har, som många noterat inte riktigt klickat in. Under två års tid har miljöpartiet varit ensamt om att föreslå ett gemensamt valprogram (nej, du har faktiskt inte koll överhuvudtaget om du tror att även socialdemokraterna föreslagit det, och det skulle därför aldrig genomföras) och försökt proklamera en tävling om vilket parti som är mest för samarbete. Nu visar det sig att hela klabbet bara var medialt apspel, syftande till att ge miljöpartiet en överläge. Miljöpartiet går ut med en helt egen skattepolitik på DN Debatt innan diskussioner gett några resultat. Och två dagar senare kräver avdankade partisekreterare från s och mp öppning för samarbete med borgerliga partier. Men om nu inte ledningarna för s och mp vill se ett samarbete vore det rimligare att de skrev det själva. Det är nämligen bara en tidsfråga innan miljöpartiet förlorar möjligheten att rida på sina två käpphästar, den ena som det mest samarbetsvilliga partiet, den andra som ständig undergrävare av möjligheten att komma överens.

Ny upplaga av Trondheimsmodellen

Efter att första upplagan sålde slut har en ny kommit. Här finns ett fint förord av Göran Greider som tar sats i Dalarnas folkrörelsemylla.

Här finns också ett nytt kapitel om Sverige som fokuserar på vad den borgerliga regeringen gör för att plocka bort rättvisan ur den offentliga vården, men också en rapport om hur de norska och holländska exemplen inspirerat runt om i Sverige.

Behöver jag ge fler exempel på varför du skall äga två exemplar? Behöver jag mer än antyda att du kan förenkla dina julklappsinköp redan nu - med gott samvete - genom att beställa två-tre extra exemplar till släkt och vänner?

Tillbaka!

Efter lång semester, barnalstrande och 4000 mejl i inboxen kan jag återuppta bloggen.

torsdag 10 juli 2008

Semester!

Nu går jag äntligen och blir ledig. Det innebär att även den mycket sparsamma uppdatering av bloggen som jag gör kommer upphöra under samma period. Flamman ångar dock på under resten av sommaren.

I det sista numret av Flamman som jag medverkar i på lite mer än en månad finns en intervju med Jan Myrdal samt en liten ruta med hur man kan bota sin skräck för att läsa denna författare. Missa inte heller Doktor Gormanders sällsynt roliga rapport från Almedalen.

Det slog mig, speciellt efter att ha besökt Stig Henriksson i Fagersta alldeles innan, hur olika logik man verkar under som skribent och som politiker. Båda gubbarna har en hel del att komma med, men på närmast diametralt motsatt sätt.

Ses i höst!

fredag 4 juli 2008

Om Fagersta i Flamman


I veckans Flamman finns ett stort reportage från det mytomspunna Fagersta, där vänsterpartiet har 58 procent. Kanske läsning som förvånar en del, men jag tyckte att det var intressanta saker de hade att komma med. Det är inte kommunalpolitiken som ligger bakom det interna grälet med resten av vänsterpartiet.

Det har sagts mig att korrekturläsningen varit extremt dålig under sommaren - som om jag inte visste det, det är ju jag som stått för den - men om ni står ut med ett eller annat stavfel finns de tre artiklarna om Fagersta här, här, och här.

I veckans nummer finns också en artikel om konsekvensen av public service-utredningen: utsvältning av Sveriges Radio. Nu börjar det bli allvar. Det är hög tid för radiovänner att mobilisera.

Förra veckan kom tidningen upp sent på nätet, flera har redan kommenterat ledaren om Caesar (vars namn är konsekvent felstavat i hela artikeln). Här är den för er som missat.

måndag 23 juni 2008

Om FRA och Irland i Godmorgon, världen!

För en gångs skull var jag och Carl Rudbeck överens om nästan allt i gårdagens panel. Utom den lilla detaljen att övervakningshysterin har något att göra med kriget mot terrorismen. Rekommenderar läsning av lightboken "Välkommen till övervakningssamhället" av Kristoffer Gunnertz för den som inte tror att sambanden finns. Debutanten Anna Dahlberg från Expressen klarade sig f.ö. väldigt bra.

onsdag 18 juni 2008

FRA-debatten: Bara för att du ser vånda upphör inte bedrägeriet.

Jag var en av de många som följde den spännande FRA-debatten, och blev rätt äcklad över den teater som Federley och Tolgfors ställde till med.

Jag förstår precis hur åldermännen i alliansen resonerat: här har vi en ung och rebellisk stjärna som vi inte kan köra över rakt av utan att förstöra. Hur kan vi rädda hans ansikte och ändå inte behöva dra tillbaka förslaget och se mindre regeringsdugliga ut? Låt honom vara den aktiva parten och lägga ett ändringsyrkande (observerat - en linje som vi garanterat inte mosar, vilket borde göra dem som ser Tolgfors som förloraren i dramat aningen misstänksam) och låt honom med högtravande retorik och känslor ersätta sin tidigare övertygelse om lagens skadlighet. Jag kan också förstå att Federleys känslor i talarstolen var motstridiga: inte heller hans huvudrolle i dramat kunde skyla över det faktum att han vek sig. Och han måste ha varit rädd för att teatern genomskådas, vilket bara tog någon timme (för Dagens Nyheter behövde han inte vara orolig - de köpte historien rakt av, förmodligen för att deras genomcyniska inställning till politik från början avskärmat dem från tanken att man överhuvudtaget kunnat rösta nej till förslaget). Dagen efter är kommentarerna på Federleys blogg inte nådiga.

Höjden av patetik var Annie Johanssons åberopande av personligt ansvar i samma stund som hon frivilligt lade sig under järnhälen. De unga centerpartisternas agerande har inte bara undergrävt deras tal om frihet från statsinblandning, utan också om vikten av personval.

Som en av kommentarerna på Politikerbloggens artikel noterat:

"visst är det lite konstigt att samma partier som i grundlagsberedningen vill ha MER personval nu betonar att de enskilda riksdagsledamöterna INTE får rösta utifrån sitt personliga samvete och det personliga mandat de fått av väljare som kryssat in dem, utan att de måste vika sig för partikollektivet. Det är nåt som inte stämmer här."

Ja, visst är det konstigt. Och visst är det konstigt att dessa människor med munnen full av demokrati och frihet numera tycks ha byxorna fulla av övervakning och repression. Men så är det. Frågan är vad Ayn Rand och Federleys mamma tycker om att han blivit anförda i sammanhanget.

fredag 13 juni 2008

Grattis Irland - grattis Europa!

Det blev ett nej till Lissabonfördraget i folkomröstningen på Irland. Vi som varit med om att vinna EMU-segern och segrarna i Frankrike och Nederländerna vet hur det känns att vinna mot ett samlat etablissemang. Det är en känsla som får en att påminnas om potentialen för politisk förändring bort från elitstyre och bort från ekonomisk dogmatism. Jag unnar alla folk att uppleva den.

Värt att påminna sig en dag som denna är att det inte ens hade blivit en folkomröstning om inte den irländska konstitutionen gjort andra alternativ omöjliga. Eurokraterna i Bryssel har, så fort de börjat förlora folkomröstningarna litat allt mindre på medborgarna i Europas länder. Jag skrev en kort historieskrivning över de föga heroiska försöken att bortse från folkviljan när Fredrik Reinfeldt firade Lissabonfördragets tillkomst i oktober 2007.

Jag tycker vi sänder en tanke till vår statsminister idag. Både han och vi vet trots allt att resultatet vid en folkomröstning skulle bli detsamma i Sverige som i Irland.

måndag 9 juni 2008

Och missa inte...

...panelen i Godmorgon, världen! heller. Kathrine Kielos och Lotta Gröning (mestadels) hyllar vänsterpartiets kongress. PJ Anders Linder pratar om "VPK-isering" och att väljarna finns i mitten. Kruxet för PJ är att väljarna i Sverige till än större del ligger till vänster. Att han själv förespråkat en mitten-strategi för moderaterna betyder inte att samma sak fungerar på till vänstern om mitten.

Om Trondheimsmodellen i Godmorgon, världen!

I söndagens Godmorgon, världen! finns ett inslag om hur LO öppnar sig mot andra krafter än socialdemokraterna. Början handlar om förhållandet till miljöpartiet, sedan kommer Norge in på slutet.

Lite förvånad är jag över att LO:s Dan Andersson menar att kontakten med vänsterpartiet har försämrats. Stämmer det är det ett klart underkänt till vänsterpartiet. Däremot är det väl också ett underbetyg till Dan Andersson att han inte förstår vart vänsterpartiet är på väg.

lördag 7 juni 2008

Fokus på utomparlamentariskt arbete


Just nu röstar ombuden på vänsterpartiets kongress om kongressuttalandet. Här finns en av de tydligaste skillnaderna i vänsterpartiet idag jämfört med tidigare kongresser: mycket mer fokus på arbetet utanför parlamenten. Ingen kongress har hittills ansett organisering, opinionsbildning och dialog som en kollektiv uppgift: det har antingen tagits för självklart (även om det ser väldigt olika ut på den punkten i realiteten) eller som en uppgift för partiledningen.

Kanske kommer det att stanna vid ord.Ofta är ju deklarationer ett slags alibi för själva arbetet, men detta känns mindre floskulöst än det hade kunnat vara. Försöken med att Fråga förorten, torgenkäter och dörrknackning är knappast något som helt präglar vänsterpartiet 2008, men det har skapat en entusiasm som man inte kan ta miste på.

fredag 6 juni 2008

Vänsterpartikongress efter tudelningen


Jag skriver från kongressalen i mån av tid mellan alla intervjuer, paneler och föredrag.

För var och en som följer vänsterpartiets kongress är det uppenbart att det är den första kongress på tio år utan mycket hårda konflikter. Varenda annan v-kongress som jag har bevakat har utgångspunkten varit fraktionsstrider. De hade inte bara politiska grunder - det personliga blir ofta väldigt snabbt en del av sådana konflikter - men de politiska konflikterna var djupa när det gällde vänsterpartiets grundfrågor. Tudelningen av partiet var en given dramaturgi i nästan allt som skrevs om vänsterpartiet. Nu uppstår ett vakuum - det nya vänsterpartiet utan sin tudelning är svårare att beskriva utifrån, och dramaturgin återvänder lätt när medier försöker göra vänsterpartiets begripligt. Men denna kongress konflikter - sextimmarsdagen, klimatfrågan, rasismanalysen - är antingen frågor om teoretiska perspektiv (hur många skall de vara - en evig fråga inom den moderna vänstern, men knappast en antagonistisk motsättning) eller frågor om strategi (hur skall man påbörja en förkortning av normalarbetstiden). Möjligen kan fildelningsdebatten bli en annan: där är det faktiskt svårt att se hur fildelningslinjen skall kunna göra annat än att krascha med upphovsrättslinjen.

torsdag 5 juni 2008

Om Trondheimsmodellen i TCO

Hittills har intresset för den norska succén främst funnits i LO. Idag såg jag ett försdta tecken från ett TCO-förbund, SKTF, där det finns en motion i frågan.


LO slutar ta stryk

LO-kongressen markerade ett LO som både vill täta den facklig-politiska samverkan och samtidigt förbehåller sig att ha egna politiska krav: att på sikt verka för 90 procents a-kassa, sätta kampen mot ekonomisk brottslighet högt på dagordningen och att offensivt försvara arbetsrätt. Över detta gnisslar borgerligheten tänderna. Per Gudmundsson liknar sossarnas koppling till LO vid narkotikamissbruk. I så fall är socialdemokraterna födda in i missbruk, men det kanske inte Gudmundsson har närmare reflekterat över.

I veckans Flamman ägnar vi oss dock främst åt kongressens överraskning, den skärpta linjen i Lavalfrågan, som på ett ganska dramatiskt sätt drevs igenom. Jag försökte göra en analys av vad som egentligen hände i denna fråga, eftersom det ibland finns en förgrovad analys inom den breda vänstern om hur maktspelet i LO går till och vilka processer som formar organisationen.
Icke LO-anslutna personer med hjärtat till vänster bör notera att de största motsättningarna inom LO idag inte handlar om lojalitet med sossarna, utan går mellan de förbund som föröker hitta strategier mot den nya ekonomins osäkerhet och de som förlitar sig på att allt skall trava på som vanligt och hoppas på det bästa.

I stort var det en kongress som jag tror kan bli en vettig grund för framtida, mer offensiva strategier. Och det är en bra nyhet för Sveriges lönearbetare.


måndag 2 juni 2008

I gårdagens Agenda

...var bland annat jag med och diskuterade statusen i vänsterpartiet inför kongressen nästa helg. Det hela börjar ca 27 minuter in här. På förhand ser det ut att bli den minst konfliktfyllda kongressen på ett decennium, men man vet aldrig.

fredag 30 maj 2008

Knack, knack

När Vänsterpartiet började testa dörrknackning som arbetsmetod fick de uppmärksamhet, som i den här Expressen-artikeln med tillhörande nätomröstning. Detta var lite fascinerande i sig, men tydligen fanns något överraskande med att vänsterpartiet skulle vilja lyssna på folk.

Hur gick det sen? Fungerade det - och varför? I veckans nummer av Flamman har jag skrivit om denna aspekt på det nya vänsterpartiet.

Murad Artin från Örebro berättar att alla partimedlemmar som tillfrågades om att knacka dörr var negativa från början. Men till slut fick de ut 14 personer i olika omgångar, och de var helt lyriska när de hade testat. Misstänksamheten berodde på att de väntat sig ett mycket sämre mottagande än de fick.
– Det är många av dem som vi knackar på hos som verkligen gillar att få säga sin mening, att någon bryr sig om vad de tycker, berättar Murad Artin från vänsterpartiet Örebro. En, som var medlem av folkpartiet, bjöd in oss på kaffe och pratade en halvtimme. Han höll inte alls med om vänsterpartiets politik, men tyckte det var jättebra att vi arbetade så här för att det skall fungera så i en demokrati.
Hela artikeln här.

Jag har tidigare skrivit ett reportage om sossarnas dörrknackning i Stenhagen, Uppsala under 2006 års valrörelse.

onsdag 21 maj 2008

Ikväll: Göteborg

Jag har två föredrag som varit ogjorda länge: Göteborg och Falkenberg. Ikväll blir det Göteborg, och snart (även om det i princip skulle kunna betyda september) lovar jag att packa för Falkenberg.

Jag är extra tacksam över att det finns en Facebook-grupp med 62 personer som lovar komma till kvällens möte, arrangerat av Vänsterpartiet. Det kan ha betydelse att det rubricerats som ett "Erotic Party".
- Det är en beskrivning av vårt parti, säger en av arrangörerna.

Alltså: 21 maj 19.00, Andra Långgatan 20, lokalen på innergården.








lördag 10 maj 2008

Trondheimsmodellen slutsåld


Boken är nu slut i affären - jag har bara några ströex kvar. En andra upplaga, med några bonusspår kommer ut i slutet av maj.

fredag 9 maj 2008

"Omöjlig vänsterpolitik" - rekordstor uppslutning


Vänsterkoalitionen i Trondheim fortsätter att vinna opinionen. I den senaste stora mätningen får de socialistiska partierna 58,9 procent. Arbeiderpartiet får resultat som man inte haft på 40 år, men nu ökar även SV till 12,4 procent. Om man räknar med alla partier som på ett eller annat sätt stött Trondheims nya kurs (koalitionspartierna Senterpartiet och De Gröna, samt RV) närmar sig resultatet 65 procent.

Trondheimspolitiken utmålades (precis som allt som luktar vänsterpolitik nuförtiden) som omöjlig före lokalvalet 2003. Det är ju i mitten väljarna finns enligt vetenskapen. Men se, det visade sig vara tvärtom.

Här: kommentarer i NRK och från Arbeiderpartiet.

måndag 5 maj 2008

Fet!




Den gissningsvis första gemensamma Första maj-festen i Stockholm avlöpte fantastiskt bra. Det började som kulturafton (Läsning mot högern och Sånger från barrikaderna) och slutade med dans på scenen efter DJ Hardys pipa. Däremellan var det Evert Ljusberg, Kajsa Grytt, dragspelsackompanjerad Internationalen och rockcovers med Bad Influence. Över tusen personer passerade under eftermiddagen och kvällen.

Första maj-bilder




I Stockholm blev det en härlig första maj. SMHI, denna djävulska utväxt på den borgerliga statsapparaten gjorde allt för att folk skulle stanna hemma, men de dystra prognoserna slog aldrig in. Själv fotograferade jag sossarnas tåg, vilket gör att jag nu är kapabel att kunna göra en närmast vetenskaplig jämförelse mellan ett s-tåg och ett v-tåg. S-tåget hade fler blåsorkestrar, barnkörer, rosor och färre latinamerikaner. V-tåget hade fler Che Guevara-flaggor, queerparoller, egentextade plakat, ungdomar och innehöll absolut inga EU-flaggor.

Det kan förvåna någon att den första stora banderollen i s-tåget löd "Krossa patriarkatet". Vem som helst som inte sett ett s-tåg borde också bli förvånad över sångfrenesin hos Unga Örnar. Ingen borde bli förvånad om diskussionerna om gemensamt tåg 2010 inte redan pågår.

måndag 28 april 2008

Exakt


Åtminstone i Stockholmsområdet har det dykt upp affischer från fackförbundet Sekos nya kampanj. Äntligen ett fackförbund som både kan ta strid mot privatiseringsidiotin och kommunicera det intelligent!

tisdag 22 april 2008

Recension

En glad recension från Nittonde stolen.

måndag 21 april 2008

På LO Skånes årsmöte

I fredags talade jag på LO:s Skånedistrikts årsmöte om Trondheimsmodellen och fick varma applåder. Rättare sagt – först var det helt tyst, och jag började fundera på om jag var helt ute och cyklade. Men det verkade snarare tvärtom.

- Det här var ju precis det vi letat efter, sa någon efter föredraget.

Jag har nu många gånger mött samma reaktion, just från fackligt håll. Trondheimsmodellen är inte bara ett upplyftande exempel i allmänhet, utan något som är synnerligen anpassat till våra nordiska förhållanden med starka fackföreningar. Den ger facket en möjlighet att göra precis det arbete som behövs, den återskapar dess roll som naturligt centrum för mobilisering, och opinionsbildning, utan att för den skull vare sig ta ifrån de politiska partierna sina uppgifter eller ge upp den facklig-politiska samverkan. Men allt vilar förstås på fackets egen förmåga. Modeller skapar ingen förändring i sig.

Det som hände i slutändan var att årsmötet gav styrelsen i uppdrag att sätta ihop ett handlingsprogram fram till juni. För min del var det knappt med tid, eftersom jag sedan långt tidigare var inbokad i Linköping på eftermiddagen och tyvärr missade jag den efterföljande paneldiskussionen, men den lär ha präglats av entusiasm och en offensiv anda. Det var tur att jag hann vara med på festen kvällen innan, annars hade jag inte hunnit prata med någon överhuvudtaget. Tack för en trevlig fest, LO Skåne – och på återseende!

torsdag 17 april 2008

Välkommen Weithz!

Flammans kulturskribent Jesper Weithz har tagit sig ut i bloggosfären. Eftersom allt han skriver sitter som ett fiskben, bör ni lägga in den bland Favoriter. Kalla det inte bara för comeback. Han har varit här i åratal.

onsdag 16 april 2008

Vänner, kamrater - nu börjar det

Igår antog LO-distriktet i Stockholms Län en riktigt bra, offensiv och tydlig plattform kring välfärdspolitiken. Gissningsvis kommer ingen av de större medierna - i sin normala avsaknad av känsla för verkliga förändringar - rapportera om detta, men detta är viktigt. Denna plattform innebär att fackföreningsrörelsen, Sveriges största sociala rörelse, börjar ta sitt ansvar i kampen för välfärden.

"Fackföreningsrörelsen ska gå i täten för organiserat motstånd mot den svenska borgerlighetens nedmontering av vår välfärd."

Till skillnad från vad som ibland varit fallet tidigare förstår också LO nu nödvändigheten av att knyta bredare allianser: "Facket ska nu ta steget att bygga nya politiska allianser, samarbeta med och knyta kontakter med andra organisationer/nätverk som miljörörelser, vänsterpartister, ungdomar och aktivister från nya sociala rörelser."

Det betyder inte att den facklig-politiska samverkan med socialdemokraterna bryts upp, men att dörrarna öppnas för betydligt fler än tidigare. Siktet är också klart inställt på att inte bara byta regering - utan byta politik.

Jag bevistade det seminarium som föregick årsmötet igår, och det var en väldigt trevlig tillställning. Huvudtalare var Asbjörn Wahl, från norska For velferdsstaten. Efter honom kom en panel med en öppen diskussion om hela arbetarrörelsen tillkortakommanden mot den borgerliga offensiven hittills.

Asbjörn Wahl var också befriande tydlig på att det tar lång tid att verkligen ändra den politiska dagordningen. Ingen bör heller vänta sig några mirakel eller snabba kast. Ändå tycker jag dagen då skutan börjar vända är värd att notera.

Nu är det dags att kavla upp ärmarna, mina vänner. Nu börjar vi vända matchen.

tisdag 8 april 2008

Mer om SKL-rapporten

Här, min ledare om SKL-rapporten som kommer i Flamman på torsdag. Och en artikel i GP, med tillhörande debatt.

En smärre opinionsbomb

...slog idag ned i centrala delar av makthavar-Sverige. Det svenska folket vill ha högre skatter för bättre välfärd. Alltså håller de varken med den sittande regeringen, de många experter som i många år har sagt att det är nödvändigt skära i välfärden, eller för den delen, den ständigt pågående kampanjen från Timbro, Svenskt näringsliv och Skattebetalarna för att sänka skatterna. Så kan det gå - mer om det i Flamman på torsdag.

torsdag 3 april 2008

Klen reaktion från borgerligheten

Gårdagens kritiska artikel om Levande historia har som väntat inte fallit borgerliga ledarsidor på läppen. Det sätt de avfärdar den på är mer än i överkant nonchalant. SvD:s tyngsta argument är att Jan Björklunds påstående att ingen protesterade när nazismen skulle granskas. Det är barockt. Från starten har det funnits en stark kritik av den kampanjen. Åsa Linderborg själv har i omgångar skrivit om projektet sedan 1999.

Men det andra argumentet "flera som skrivit på uppropet är kommunister" är mer än ett cirkelresonemang. Plötsligt spelar det inte heller någon roll att uppropet har en rad personer som inte hör hemma på vänsterkanten. Det viktiga är att "flera som skrivit på uppropet är kommunister". Jag undrar stilla hur många dokument i historien som skulle kunna avfärdas på det sättet.

Björklund och SvD retirerar till en primitiv antidemokratisk mekanism. Hela tiden har ju Levande historia och andra liknande "upplysningskampanjer" försvarat med påståendet att ingen rimligen kan vara emot att Pol Pots och Stalins historiska gärningar granskas. Att Jan Björklund nu anser att man inte skall kunna kritisera statlig historieskrivning om man är kommunist bekräftar vad hela kampanjen handlar om: att minska utrymmet för vem som får uttala sig i debatten.

onsdag 2 april 2008

Dagens - eller månadens viktigaste

253 akademiska forskare kritiserar Levande Historias kampanj om kommunismens brott. Och - kors i taket - det kommer in på DN Debatt.

Jag tillhör dem som var emot myndigheten från början. Det var alltid mer nedsläckning är upplysning över Levande historia. Och en starkt politiserad prägel, anpassad till tidens strömningar. Med det försåtliga uppdraget att upplysa om folkmord, detta synnerligen böjliga ord som enbart tillämpas på besegrade makters illdåd. Med start i nazismen - något som nuförtiden anses symbolisera en metafysisk "ondska", snarare än vad det var - den borgerliga reaktionens brutala lösning på Tysklands ekonomiska och geopolitiska kris. Missa inte heller Håkan Blomqvist sågning av denna typ av historieskrivning på Aftonbladet Kultur.

Det var dock inte förrän jag gick in på Levande historias egen hemsida som jag noterade hur mycket myndigheten själv arbetar för att ge historielektionerna ett nutida politiskt innehåll. Se exempelvis diskussionen om hur erkännandet av Förintelsen är inkörsporten till EU-projektet , och möjligheten att slå fast "europeiska värden".

Det var också närmast i chock jag förstod att Levande Historias egen devis ("För att förstå dagens situation är det viktigt att känna till historien") inte på något sätt var uttryck för humor, utan oavsiktligt återger principen för maktens manipulativa användning av historien i George Orwells 1984:

"Den som kontrollerar historien, kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden kontrollerar historien."





torsdag 13 mars 2008

Normalisering i Irak: av brutaliteten




Dagens Flamman innehåller tre artiklar om Irak inför 5-årsdagen av invasionen. Det är uppseendeväckande hur väl USA:s spin på ”the surge” har lyckats. Historien om hur mycket bättre det är i Irak just nu cirkulerar i samtliga medier. Att strategin också innebär fler civila dödsoffer, som Iraq Body Count påpekar har inte noterats. Jag kan inte tycka annat än att det är groteskt att år 2007, det dödligaste året i Irak förutom 2006 skall betraktas som en stor framgång. Som jag påpekar i ledaren är det fem gånger dödligare för civila än palestinska Gaza under förra årets konflikt.


Men det är en indikation på en mycket viktig mekanism i en grym värld: normaliseringen av våld och förtryck. Naiva kritiker av makten tror gärna att det finns en slags gräns för hur jävlig en konflikt i världen kan bli innan "någon reagerar". Tyvärr fungerar det snarast, som fallet Irak visar, tvärtom så länge det inte finns ett ständigt krav på lösning. När mer blod flyter på gatorna tas det efter ett tag som intäkt för att konflikten är olöslig och hopplös. Så ser det i alla fall ut så länge inte ett alternativ finns. I detta fall är det givet: USA måste lämna landet. Men eftersom det inte betraktas som en lösning, varken av våra statsledare eller tidningar, måste vi normalisera brutaliteten i landet och lära oss att rycka på axlarna.

tisdag 4 mars 2008

Korsbefruktning

En av de roligaste sakerna med att skriva Trondheimsmodellen är att den publik som boken var ämnad för träffar de som boken handlar om. Efter att ha skrivit om vänstern i Norge och Holland är det förstår extra roligt att se att de också gillar varandra. Överst på Klassekampens förstasida 25/2 var den här nyheten: SVs vil lære av søsterparti i Nederland: -Vi skal stå mer på stand.
På bilden finns två norrmän, Edle Daasvand och Audun Lysbakken, som är intervjuade i boken, liksom holländaren Henk Wichard. Att den som skrivit artikeln är Åse Brandvold, som hjälpte mig mycket vid lokalvalet i Trondheim sluter cirkeln ännu lite mer.
Också i SV Bergen, som jag besökte i höstas har de börjat i det lilla.

tisdag 26 februari 2008

Malm krossade Åkesson

- Skall man ta debatten mot Sverigedemokraterna har man en skyldighet att vinna, skrev Jan Guillou för några år sedan. Skälet till Guillous kommentar var Lars Leijonborgs erbarmliga insats i sin debatt mot Sverigedemokraternas Sten Andersson.

Idag, i DN Kultur levde äntligen någon upp till kraven. Andreas Malm formligen pulvriserade Jimmy Åkessons snällargumentation om att SD enbart försvarar svenskheten.

När Åkesson citerar Khadaffi påpekar Malm korrekt att denne ses som ”en freak i merparten av den muslimska och arabiska världen”.

När Åkesson försöker utmåla sitt parti som motståndare mot islamism påpekar Malm att SD haft ett minimalt intresse för de problem som har skapats av diverse islamistiska projekt. ”I stället bedriver sverigedemokraterna en oupphörlig kritik av muslimernas fysiska närvaro i Europa, och Sverige i synnerhet” – alltså inte sällan av människor som flytt från religiös förföljelse och våld, som dagens Irak-flyktingar.

Sverigedemokraternas på ytan oskyldiga kritik av etniska problem syftar till - har redan effekten – att marginalisera muslimer. Det utgör det första steget i en etnisk rensning.

Men på ett sätt gör Malms argumentation också klart hur bra man måste vara för att slå ett parti som har kritik mot invandring som enda fråga. I ärlighetens namn är det inte minst därför som etablerade partier inte velat ta sig an SD. Lösningen är inte att undvika debatten, utan att bli bättre.

De antirasistiska partierna borde slåss om att hyra Andreas Malm som föredragshållare.

måndag 25 februari 2008

Recension i Aftonbladet idag

Mikael Nyberg recenserar Trondheimsmodellen i Aftonbladet idag. Jo, jag vet att boken kom ut för ett halvår sedan, men jag är glad ändå. Jag har ju varken skrivit om identitetspolitik eller vem som ligger med vem i kultureliten, utan om folkrörelsearbete.

fredag 22 februari 2008

Greider i veckans Arbetaren

Göran Greider hyllar Trondheimsmodellen i veckans Arbetaren. Eftersom texten, liksom recensionen inte ligger ute på nätet får jag lov att på egen hand citera ett stycke.

"Aron Etzler har skrivit en lättläst, medryckande och faktiskt också personligt hållen bok som fått ett ovanligt genomslag – inte i media, tyvärr, men bland alla dem som undrar över hur själva politikens agenda skulle kunna ändras. Ja, han har till och med bjudits in av LO:s ledning för att tala om boken. Och LO har bollen: det är den största sociala rörelsen i Sverige, den är på många sätt slumrande, den är anpasslig, ja ofta feg, men kanske kan denna tvåmiljonersrörelse rycka till inför en så bra Norgehistoria. "

Greider ser ut att bli bönhörd, åtminstone i LO-distriktet i Stockholm. Kommunalarbetaren skriver om det längst ned i den här artikeln.

I morgon åker jag till Helsingfors och talar inför det finska Vänsterförbundets parlamentariker.

Helsingborg

Förra torsdagen besökte jag Helsingborg, inbjuden av ABF. Väl framme var det första som hände att jag träffade på Jan Andersson, socialdemokratisk EU-parlamentariker. Som bad om ursäkt för sitt rätt hätska angrepp. De som i övrigt dök upp var mestadels sossar (även om också Kommunistiska partiet, alltså gamla Kpml(r) också kom dit!) och kvällens ämne blev kampen mot privatiseringar. Jan Andersson tog speciellt upp problemet med friskolor, som han menade var den mest skadliga privatiseringen av alla, och fick medhåll av många.

Slående vid nästan alla mina föredrag är att det finns en stark enighet bland människor till vänster att privatiseringsutvecklingen gått långt och att den haft dåliga konsekvenser. Samtidigt är det ofta som de församlade aldrig träffats över partigränser, än mindre arbetat tillsammans mot gemensamma mål. Vilket är en av den svenska vänsterns stora katastrofer. Partitaktik är en sak - så länge det finns olika partier kommer de ha strategier för att maximera just sina röster i valrörelser. Men om den logiken får gälla i varje viktig politisk fråga, får vi inget slagkraftig motståndare till den av näringslivet hopsvetsade svenska högern. Om alla skribenter som ondgör sig över huruvida det ena eller andra partiet borde ha ministerposter eller ej såg det betydligt större problemet att INGET av de tre partierna till vänster om mitten är kapabelt att vända på högerns övertag i samhällsdebatten skulle vi ha kommit en bit på vägen. Men det är helt bortom deras horisont.

torsdag 21 februari 2008

Regering

Temat för dagens Flamman är vänsterpartiet och regeringssamverkan. Jag har, för ovanlighetens skulle skrivit två olika ledare, en för och en emot. Det har ju pågått ett litet drev, eller vad man skall kalla det, från Arbetarrörelsens tankesmedja och Dagens Arena runt vänsterpartiets hållning i regeringsfrågan. Det hade varit kul om de lagt ambitionen aningen högre i reseachen, men det är inte min sak. Min huvudpoäng är att regeringsfrågan är mycket svårare för vänsterpartiet än de vill göra den till. Och det har inte mycket att göra med olika typer av "identitetskriser" eller vilka andra förklenande omdömen man vill ta till, utan med realpolitiska förhållanden: det är svårt för ett litet parti att få genomslag och att behålla väljare i regeringsställning. Vilket historien visar. Man kan tillägga, att om det nu är så otroligt självklart att vänsterpartiet skall sitta i regering, så kunde Göran Persson förstås gjort något åt saken när vänsterpartiet hade 12 procent 1998 eller 8 procent 2002. Eller så skulle Mona Sahlin sluta kritisera vänsterpartiets EU-hållning. Det är milt uttryckt ett falskspel att påstå att vänsterpartiet alltid tagits emot med öppna armar.

Ingen blir klokare av att låtsas som om svåra saker är lätta. Det gäller även dem som tycker det är helt "självklart" att vänsterpartiet inte bör vara med i nästa regering. Därför skrev jag två, inte en ledare. Och fortsatt håller jag båda för sanna.

måndag 11 februari 2008

Trondheim strikes again

Nu skall staden bli Norges gröna fyrtorn också. Ett klimatpaket med höjda bensinpriser och satsningar på kollektivtrafik. Jo Stein Moen sammanfattar.

Malung

Från Visby tog jag mig till Malung, mötte Göran Greider på Borlänge station och åkte bil sista biten. I Malung hade de redan bestämt sig för att köra en slags variant av Trondheimsmodellen, så både Radio Dalarna och Dalarnas tidningar rapporterade om det.

Diskussionen före mötet handlade mycket om landsbygden och vad som sker när staten retirerar från sitt ansvar. Småstäder och glesbygd är mer beroende av att det finns en stark offentlig sektor. Jag fick intrycket att både Malung och Dala-Floda, som jag besökte senare ingaluna är ställen som hotar att överges när servicenivån sjunker, för folk kommer tillbaka senare i livet. Snarare får de som bor där en lägre standardnivå: de får liksom skylla sig själv om de vill bo utanför storstäderna. Den marknadsstyrda modellen är lika smal geografiskt som klassmässigt.

Mötet sedan blev bra: mycket folk, lite politiskt gnabb mellan arrangörerna (precis som i Visby var det sossar, LO och vänsterpartister som arrangerat) och mycket diskussion om vägen framåt. Göran Greider höll en inledning om den politiska maktlöshet som breder ut sig, och jag fyllde igen den med politisk optimism. Någon föreslog att vi skulle turnera landet runt som ett slags politiska tändhattar. Ja, jag antar att det faktiskt fungerade så i arbetarrörelsens barndom. Och jag är rätt säker på att det inte skulle saknas inbjudningar: det kommer in nya var och varannan dag, men nu tackar jag nej till i princip allt, eftersom tidningen blir för lidande.

Uppdatering: här också en artikel i tisdagen Dalademokraten.

Visby

I onsdags var jag inbjuden av vänsterpartiet, LO, ABF och socialdemokraterna i Visby för att tala om Trondheimsmodellen. Det blev ett bra möte med mycket folk och mycket diskussion kring partiernas svårigheter att få nya medlemmar (i stort sett är det samma problem oavsett om det är sossar eller vänsterpartister, oerhört parlamentariskt fokuserade partier som gör det svårt att få något ut av det politiska arbetet om man inte direkt vill sätta sig i någon nämnd) och nödvändigheten av att får upp frågan om brutaliseringen av arbetslivet (en debatt som vi inte än har haft i Sverige annat än på forskarnivå). Gotlands tidningar skrev helt riktigt om det, också som en tänkbar valvinnare.

Vi diskuterade mediesituationen en hel del också: På Gotland styr borgarna, men bara med ett mandats övervikt. Många på mötet menade att valet 2006 inte förlorades på grund av lokala misstag, utan på grund av den starka högervinden på riksnivå, och genom att det sedvanliga borgerliga övertaget i medierna inte längre möttes av organisering. Vilket jag tror är riktigt, och skrev om före valet.

fredag 25 januari 2008

...och

...för alla Trondheimsdiggare där ute - idag startar självaste Trondheimskonferensen. Och jag missar den! Men sånt är livet. Jag är med i P1:s Godmorgon världen på söndag istället.

SP:are (Sverige) om Trondheimsmodellen

Trondheimsmodellen har recenserats entusiastiskt av Kjell Pettersson i Internationalen (tackar!) och Flammans senaste ledare kommenteras av Anders Svensson som snarast kan kännetecknas som...misstänksam.

torsdag 24 januari 2008

Underbara Umeå

Min ändlösa turné med boken fortsätter efter jullovet. Ärligt talat börjar den äta för mycket tid för tidningens bästa, och jag känner mig ibland som en grammofonskiva. Men så kan det också bli som igår, när jag besökte Vänsterns Studentförbund i Umeå: mycket folk och roligt på själva föredraget, och alldeles fantastiskt roligt efteråt.

Umeå har enligt lokala uppgifter inte bara en utan två riktigt bra kvartérskrogar, varav en passande nog heter Rött. Riktig lagad mat, många sorters öl och en helt okonstlad "Where everybody knows your name"-stämning utgjorde fonden till ett samtal med de lokala vänsterpartisterna om vissa lägenhetshus behov av utomhusbelysning (det verkar behövas också i Sverige, inte bara i Holland), staket runt lekplatser, privatvärdars outgrundliga snålhet, underfinaniseringen av den svenska sjukvården, behovet att komma bort från den lokala traditionen att första maj-tåget måste cirkulera runt en folktom parkering två gånger (sic!), nödvändigheten av att socialister måste ha de bästa festerna och helt nya tankeexperiment med shoppingkollektiv.

Detta glada Umeågäng av vänsterpartister har inte bara själva analyserat varför det lokala arbetet gått trögt - de har själva uppfunnit nya metoder för politiskt arbete: gått till invånarna runt Ålidhem och startat ett arbete för att förbättra stadsdelen, gjort enkäter (med intressanta obeservationer runt könsskillnader) runt skywalk/tunnel-utanför-sjukhuset-debatten och till och med börjat egna projekt för att demokratisera den offentliga sektorn.

Det var alltså Vänsterpartiet Umeå: Fy satan, vilka härliga människor! Jag tror att det finns fler av dem därute, många fler. Jag tänker söka upp dem.

Årets "Lycka till!"

Per Ahlmark skapade bevingade ord under sin tid som arbetsmarknadsminister i den borgerliga regeringen 1976-78 då han tvingades möta arga arbetare på en nedläggningshotad industri. Enligt anekdoten (som jag gärna skulle vilja höra om i detalj liksom om det tillfälle då Ahlmark lär ha delat flygblad på Sergels torg mot Vietnamkriget) skall Ahlmark kommit tomhänt på löften om insatser från regeringen och i ögonblicket inte ha kommit på något bättre att säga till de församlade än "Lycka till!". En slags uppdaterad variant av "Ät bakelser"-uppmaningen två århundraden tidigare.

Årets Lycka till får nog anses vara Carlos Ejemyr Rojas glada besked till tidningen Mana att strunta i kulturstödet och söka annonsörer. Javisst! Har ni inte tänkt på det, Mana?

Nässjö

Som vanligt när det händer mycket hinnar jag inte skriva någonting. Men i helgen hade Vänsterpartiet sina kommun- och landstingsdagar i Nässjö och jag fick äran att hålla det inledande anförandet med utgångspunkt från Trondheimsmodellen. En och en halv timme framför 300 kommunpolitiker är definitivt inte vardagsmat för mig, så jag var både nervös och spänd på hur det skulle mottagas. I stort gick det bra: frågor och invändningar var rappa och konkreta och det kändes som kommunpolitikerna tyckte det var ett intressant fält att röra sig på. Boken handlar ju både om den lokala politikens betydelse, om opinionsbildning och organisering och det känns som att mottagandet blir bättre ju mer folk har känt på problemen i lokalpolitiken.

Det fanns en positiv känsla i Nässjö som enligt många av de som jag pratade med inte känts av i vänsterpartiet på länge - fler anmälda än tidigare, trots att vänsterpartiet har färre lokalpolitiker. Och konkreta, framåtsyftande diskussioner.

Det påminde mig om en upplevelse på Ung vänsterns riksting någon gång i mitten av 1990-talet, när man istället för att - som vanligt - bara mata på med politiska föredrag och kampanjinstruktioner, öppna en diskussion om hur det egentligen fungerade ute i klubbar och distrikt. Medlemmar fick plötsligt ett tillfälle att berätta om sina egna erfarenheter och höra vad andra hade för problem och det på en nivå som inte sällan negligeras, den praktisk-politiska verkligheten. Jag vill minnas att jag stod i köket och missade hela diskussionen, men att dörrarna öppnade och man kunde höra hur folk strömmade ut och inte kunde sluta prata om det som hade diskuterats. Ingen grälsjuka, inga frontlinjer: ett flöde av tankar fram och tillbaka. Jag vet inte om det var riktigt så extatiskt i Nässjö, men det är något speciellt att träffa andra människor som funderar mycket runt samma problem som man själv. Och om inte utbytet störs av olösliga konflikter, prestige eller andra destruktiva krafter är just sådana diskussioner i sig en kraftkälla.

Nu skall ingen tro att allt bara kommer lösa sig. Jag har också skrivit veckans ledare i Flamman om det här. Men det var inte så få av de församlade som verkade se Nässjökonferensen som en vändning uppåt för vänsterpartiet. Får de rätt är det på sikt viktigt för hela den breda vänstern i Sverige.

Om Nässjökonferensen i övriga medier: DN, Ekot, SvD, Arena.

måndag 21 januari 2008

Är det här vi har hamnat?

Idag skriver Ingrid Elam på DN Kultur om den mycket uppmärksammade Mana-striden. Det märkliga med Elams artikel är att den i sitt försvar för Mana inte alls utgår från något försvar för yttrandefriheten. Elam för samma typ av resonemang som Dilsa Demirbag-Sten, men gör en annan bedömning.

Elam citerar ur en artikel av Babak Rahimi:
"Jan Björklund vill undervisa historia för att dämpa borgerlighetens ångest inför liberalismens död och det faktum att dagens realliberalism närmar sig 1930-talets fascism" (2007, 5/6, s 33).
Och kommenterar sedan:
"Det slags förlöpningar trodde jag hade spelat ut sin roll med 70-talets nystalinism."

Kärnan i Elams kritik är alltså att Rahimi gjort en orimlig politisk tolkning. Och att det ligger på gränsen till vad som berättigar stöd. Om Rahimi gått över gränsen, ja då hade det varit rätt att dra in stödet. Elam verkar fundera över ställen där Mana redan har gått över gränsen.

"Några artiklar präglas också av en högt spänd retorik som cementerar världen i enkla motsättningar som inte finns."

Slutligen landar hon dock på att övertrampen utgör undantag.

"En handfull obehagliga glidningar, lögner och halvsanningar i sammanlagt fem tidskriftsnummer gör dock inte Mana till en rasistisk tidskrift. Mana är för det mesta aktuell och läsvärd, ibland provocerande och förargelseväckande och någon gång ovederhäftig och onyanserad."

Obehagliga glidningar? Lögner? Halvsanningar? Ärligt talat: ge mig vilket nummer som helst av en daglig tidning eller ett månadsmagasin och jag kommer hitta allt i rikliga mängder. Möjligen kan Riksdag och Departement klara sig. Det vore mig dock främmande att ifrågasätta lämpligheten i att dessa tidningar och skribenter skall få yttra sig, eller om de skall få statligt stöd.

Det är ett mycket dåligt tecken att debatten om yttrandefrihet hamnat här. I ett hukande, krypande försvar istället för i ett angrepp på ambitionerna att staten skall rensa bort oänskade åsikter. Det duger icke.

fredag 11 januari 2008

SvD: För stort åsiktsspektrum i Sverige

Vi har de senaste åren fått vänja oss vid att en stor proportion av utspel från borgerliga ungdomsförbund, partiföreträdare och tyckare handlar om krav på att åsiktsfrihetens gränser måste krympas. Organisationer med felaktiga åsikter, som RKU, skall berövas statsbidrag, statsberoende organisationer som Afrikagrupperna skall inte knysta kritik mot EU:s frihandelsavtal - exemplen är många. Det skulle vara intressant att se en hel katalog på alla de debattörer, organisationer och åsikter som de senaste åren från högerhåll ansetts icke rumsrena. Vilka delar av vänstern skulle finnas kvar?

I en tidstypiskt antidemokratisk artikel i SvD ger sig nu Claes Arvidsson på ABF och syftet att skapa mötesarenor för en vänster i bred bemärkelse. Arvidsson kräver nu att regeringen agerar för att "statsbidrag bara ska ges om föreningens syfte är ”förenligt med de värderingar som präglar ett demokratiskt samhälle”". Det är ganska häpnadsväckande att svenska liberaler, dessutom journalister (nå, anställd på en tidning, åtminstone) anser att deras uppgift är att kräva att utrymmet för politiska åsikter skall krympa i dagens Sverige.

Känns det bra, Claes Arvidsson?