måndag 24 november 2008

Venezuela: En mer normal situation

”Chávez går mot storvinst” – eller ”Vinst för oppositionen”.
Gårdagens regionalval i Venezuela tolkas mycket olika på morgonkvisten. Och ingen har helt fel, så vitt jag kan se. Här en färsk artikel från venezuelanalysis:

Oppositionen vann oljestaten Zulia – nödvändig om man vill följa den separatistiska strategin från Bolivia. Men deras största seger var kring huvudstaden Caracas, där de vann både själva staden (Districto Capital) och delstaten Mirandas. I det förra regionala valet vann oppositionen bara två av 22 delstater.

Chávez-lägret bevisade att deras nystartade partiprojekt, PSUV, klarade av att föra en stark valkampanj och att den bolivarianska revolutionen konsolideras. (Ett spännande sätt att följa valet var genom lokala PSUV-aktivisters ögon i Tamara Pearsons blog.

Fler registrerade väljare och fler vid valurnorna än vid något tidigare regionalval (där valdeltagandet, som i alla andra länder är lägre än i parlaments- och presidentval) och är också goda nyheter för Chávez anhängare, som förlorade folkomröstningen 2007 på röstskolk.

Folkomröstningen var ju det första val i Venezuela som inte ifrågasattes starkt av den inhemska högern och internationell media – eftersom Chávez förlorade. Efter den tycks respekten för Venezuelas demokratiska system ha ökat, och det är förstås bra. Den polariserade situationen i landet har pressat fram ett automatiserat valsystem som har vunnit ett starkt förtroende. På många sätt tycks detta regionalval föra landet i riktning mot normalisering – dels genom att flera val avgjorts mellan kandidater i Chávezlägret, dels genom att högern inte sökt total konfrontation med landets framsteg. James Petras analyserar denna fundamentala förändring i landets klimat.

Missnöje med hög kriminalitet anges av många som en anledning till att den annars populäre Aristóbulo Izturiz (PSUV) förlorade i Caracas. Det är ställt utom tvivel att det finns ett missnöje med kriminalitet och korruption i Venezuela – regeringen har satsat på långsiktigt verkande reformer inom utbildning, sjukvård och infrastruktur, men inte lyckats svara på den stora ökning av våldskriminalitet som drabbar framförallt huvudstaden. Nu får vi se om oppositionen, som utlovat krafttag lyckas bättre med den svåra uppgiften. Men vi får också applådera resultatet: När de politiska partierna får springa efter sina medborgare fungerar demokratin som den ska.

torsdag 20 november 2008

En svart dag för demokratin


På bilden ovan finns irländare som kämpade - och vann - folkomröstningen om Lissabonfördraget. Sveriges riksdag röstar idag igenom Lissabonfördraget, underkänner därmed Irlands folkomrötsning och de två andra folkomröstningar som sagt nej till fördraget. Det är en demokratisk skandal från början till slut. Och det är fullständigt patetiskt att Sveriges Europaminister Cecilia Malmström på SvD:s Brännpunkt igår påstår att "Det finns ett starkt folkligt stöd för en sådan utveckling." samtidigt som EU gjort allt i sin makt för att undvika och undergräva folkligt inflytande. Det finns ingenting som talar för att fördraget skulle gå igenom i Sverige - och det vet förstås Malmström om.

Här min ledare i veckans Flamman:

Välkommen till superstaten

Allt talar för att riksdagen i dag godkänner Lissabonfördraget. Från början till slut har det varit en sorglig och antidemokratisk process

Om du frågar några slumpmässigt utvalda medborgare på gatan har få någon aning om att Sverige i dag avsäger sig sin alliansfrihet, att EU:s lagar står över Sveriges eller att kärnan i den svenska modellen, kollektivavtalssystemet inte längre är garanterat.
Möjligen visste de inte ens vad Lissabonfördraget var innan det var för sent att reagera.
Det är inte konstigt. Det fördrag som Sveriges riksdag i dag planerar godkänna har i princip inte diskuterats i Sverige. Nej, det beror inte på ointresse – på insändarsidorna runt om i landet skriver arga och chockade medborgare om Lissabonfördraget.

Men i riksmedia är det tyst. Nu skall man komma ihåg att inte spelat någon roll om det funnits en offentlig diskussion – frågan har inte ställts till allmänheten, utan till deras valda politiker. Och svenska politiker har inte någon gång under den långa resans gång tagit tillfället att påverka fördraget eller velat diskutera vad fördraget innebär.
Faktum är att vi har hört en hel del om Lissabonfördraget – på den tiden när det kallades för EU:s nya konstitution. Det är i stort sett samma innehåll som faktiskt diskuterades offentligt i Frankrike och Nederländerna år 2005. Problemet var att nej-sidan vann folkomröstningarna efter den diskussionen. Därför har det viktigaste för anhängarna till fördraget varit att undvika folkomröstning och debatt.

Allt sedan processen startade har konstitutionen/fördraget varit skyddad mot folklig påverkan. Processen att skriva en konstitution startade 2002 och avslutades med ett konvent året därpå bestående av 207 representanter. En av dem var finnen Esko Seppänen som i sin rapport från konventet noterar att det inte höll ens en minimal demokratisk standard - endast talare från de stora EU-länderna fick ordet i slutdiskussionen och beslut fattades av presidiet, trots att 5.000 ändringsförslag fanns. Efter att följande EU-toppmöte i Dublin 2004 löst frågor om maktbalansen mellan länderna startade folkomröstningsprocessen.

Den första folkomröstningen om konstitutionen skedde i Spanien 2005. Trots lågt valdeltagande och erkänt låg kunskapsnivå – 90 procent uppgav enligt regeringens undersökningar att de inte visste mycket om innehållet – hälsades omröstningen som en viktig sak av EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso.
– Detta mycket klara ”ja” har Spanien gett till ett Europa som rör sig framåt och som gör skillnad. (”Spain voters approve EU charter”, BBC 20/2 2005).
Lika varmt hälsades folkomröstningen i Luxemburg, också ett ja. Men sedan blev det nej – i Frankrike, Nederländerna och Irland. Nu började EU-topparna tala om problemet med att väljarna inte visste vad de tog ställning till, trots att valdeltagande där varit högre och trots att det framför allt i Frankrike skett en veritabel folkbildningskampanj – undersökningar visade att de som röstade på nej-sidan kunde mer om konstitutionen än ja-sidan.

Efter nej-en fick frågan ligga på is, ända till juni 2007 när Angela Merkel under Tysklands ordförandeskap lyckades ”återuppliva” den döda konstitutionen – i form av ett ”nytt fördrag”. I realiteten var 96 procent av innehållet identiskt med den konstitution som redan fallit enligt de som räknat efter. Men med ett nytt namn kunde processen börja om igen.
Om bara fördragsprocessen i sig hade varit ickedemokratisk hade vi nu kunnat lägga det bakom oss och gå vidare. Men det fördrag som kommer på plats permanentar det demokratilösa undantagstillstånd som rått medan EU-apparaten med tillgängliga medel tryckt ned folklig opinion.

Det är först med Lissabonfördraget som EU hittat en lösning som minimerar risken för bakslag i folkomröstningar: man skriver in en flexibilitet som gör att EU kan gå över till majoritetsbeslut när det tidigare krävdes enhällighet. Tidigare har också EU tvingats förhandla med de nationella parlamenten när folkomröstningar har gått EU emot.
Nu ges EU uttrycklig rätt att köra över nationella parlament. EU har redan struntat i tre folkomröstningar som borde ha gjort Lissabonfördraget omöjligt att genomföra. Men när fördraget är på plats får EU också formell rätt att tvinga Sverige att strunta i EMU-folkomröstningen – om den utnyttjas är helt upp till EU.
När vi stiger in i Lissabonfördragets regelvärld försvinner alltså möjligheter vi haft tidigare – vi och andra som skriver under lämnar ifrån oss stora delar av vår suveränitet. Denna historiskt unika process har varit svår att driva igenom. För att inte riskera hela projektet har EU fått acceptera undantag. De länder som värnar om sina hjärtefrågor har förhandlat fram undantag från EU-lagarna.

Men Sverige har inga undantag. Trots att det finns många områden där EU:s politik går direkt emot vad den svenska riksdagen fattat och trots att den svenska befolkningen tillhör de mest kritiska mot EU:s inriktning. Den stora paradoxen är att Sveriges EU-positiva politiker, som alltid talar om hur viktigt det är ”att vara med och påverka” inte har påverkat det minsta.
De borgerliga partierna har av naturliga skäl varit mycket positiva till den marknadsliberala EU-politiken och har inte funnit skäl att avvika speciellt mycket.

Socialdemokraterna å sin sida tycks gåtfullt nog aldrig riktigt tagit Lissabonfördraget på allvar. I kongressbesluten finns faktiskt en kritisk hållning och en önskan om ett mer mellanstatligt EU. Men när det är dags att ta konkret ställning till EU:s faktiska utveckling mot en superstat verkar det som om rädslan för att röra upp känslorna från folkomröstningen 1994 håller diskussionen borta.
Men borgerliga och socialdemokratiska politiker har det gemensamt att de absolut inte vill stöta sig med EU-systemet. Till viss del handlar det om en slags underdånighet – lilla Sverige ska inte skapa problem för den stora Europatanken. Men till viss del är det också av rationell rädsla. EU behandlar länder och politiker som avviker brutalt. Frankrike och Nederländerna hotades med att de skulle förlora makt efter nej-en i folkomröstningarna 2005.

Just nu utsätts Irland och Tjeckien för starka påtryckningar – Tjeckiens ja till fördraget anses viktigt för att förmå Irland att köra över sin befolkning. På så sätt pressar EU-systemet regeringar som är lyhörda gentemot sina väljare att lyssna mindre.
En representativ demokrati förutsätter offentlig debatt. Det förutsätter också att befolkningens åsikter återspeglas hos sina valda representanter. Och regler som ser till att beslut som fattas av befolkningsmajoriteter respekteras. Inget av detta återfinns i det EU som vi idag är medlemmar av från och med idag.

torsdag 6 november 2008

Strategin bakom Obamas seger


Här kommer också morgondagens ledare i Flamman:

Den progressiva rörelsens återkomst

Många kommer försöka göra poänger på Barack Obamas succé. Det är lite sorgligt att se socialdemokraterna, som själva har en mer avancerad politisk tradition att bygga på, ohämmat beundra de amerikanska demokraternas valkampanjer. Och det är direkt patetiskt att nu se moderaterna, som använt hjärnan bakom republikanerna, Karl Rove som rådgivare, hylla Obama. Men det är också synd att vänstern i Sverige inte är intresserad. Några av poängerna med Obamas seger är nämligen intressanta för oss.

Det var inte i den välmående mitten, utan genom mobiliseringen av tidigare ickeväljare Obama vann. Och det var inte genom slipade utspel, utan genom att lita till sin rörelses instinkter som Obama lyckade få den entusiasm som krävdes.

Ronald Reagans seger i presidentvalet 1980 var startskottet för en stark konservativ våg över USA. Det är ingen slump att Reagans seger föregicks av bildandet av två mäktiga organisationer, Christian Voice och Moral Majority. Högljudd, välorganiserad och röstbenägen har den kristna högern varit skapat ett klimat präglat av abortmotstånd, aggressiv nationalism och omkodad rasism som tjänat republikanska kandidater.

Demokraterna gick på defensiven. Demokratiska presidentkandidater satsade bara kampanjpengar i delstater där de kunde vinna, en strategi som resulterade i att de för varje val förlorade lite mer. Snart hade USA:s liberaler endast fotfäste i Högsta domstolen, vilken snart var belägrad av ilskna konservativa kampanjer. Demokraterna i sin tur kämpade frenetiskt emot i senaten, genom att använda sin rätt att förhala valen av fler konservativa domare.

En del av Obamas storhet är att han förstått att inget parlamentariskt finlir i världen kunde rädda demokraterna.”Istället för att förlita sig på senatens regler fanns det ett sätt att se till att domare hade våra värderingar – att vinna vid valurnan”, skriver Barack Obama i sin bok The Audicity of Hope (2006). Demokraterna måste gå på offensiven och vinna en stabil majoritet. En annan storhet, uppenbar i The Audicity of Hope, är förmågan att på ett lågmält men vägvinnande sätt staka ut en väg framåt. Den som i Obamas dialoger bara ser kompromisser och eftergifter gör ett misstag. Jakten på en kraft som kunde förändra landet är den röda tråd som går igenom hans egen historia och vägen till makten.

När den unge Barack Obama flyttade till Chicago var det ett högst medvetet val - för att staden hade den starkaste svarta gräsrotsorganiseringen i landet. Han lärde sig organisering i en grupp influerad av en person som borde vara nog så spännande för vänstern, Saul Alinsky. Alinsky, en social aktivist (det som kallas antingen community organizer eller social agitator) lärde ut nödvändigheten av att organisera människor för deras egenintressen, men också att det var lönlöst att arbeta för människor som inte själva är beredda att aktivera sig. Allt det har varit grundläggande för Obamas kampanj 2008, skriver The New Republic ("The Agitator" 9/3 2007), framförallt inställningen att förändring måste komma nedifrån.

Till skillnad från andra valrörelser byggde hans på att nå folk genom media, utan på att nå media genom folk. Det hade förstås aldrig gått utan en så karismatisk och skicklig centralfigur. Men Obama har också vårdat relationen med de människor som gav honom segern och lyssnat till vad som engagerade ”hans” folk. Istället för att kompromissa bort sig i Irakfrågan såg han kraften i antikrigsrörelsen. Istället för några vallöften lovade han ändra hela politiken i Washington.

En blandning av tur och skicklighet gjorde att Obama kunde erövra Demokratiska partiets stöd. Obama lyckades dels knyta an till några av partiets viktigaste personer, Tom Daschle, Nancy Pelosi och Harry Reid. Det var personer som Clintonfolket mer eller mindre lämnat bakom sig, vilket skulle straffa sig när Hillary Clinton ville få partiets stöd i primärvalet. Men Obama tog också till sig Howard Deans och Joe Trippis lyckade organisationsmodell från valet 2004 – att bygga partiet ”nedifrån och upp” samt idén att Demokraterna skulle försöka vinna röster i alla delstater, även i republikanska fästen (en så kallad 50 states strategy). Eftersom det också var en populär strategi bland partimedlemmar, bidrog det starkt till att Obama fick partiets stöd. Ur deras perspektiv var Obama en kandidat som inte bara röstmaximerade för sin egen seger – han gav dem resurser att försöka vinna lokalt. Till denna strategi bidrog också valet att försöka få mindre men fler donationer i sin kampanjkassa – istället för att gå till de traditionella pengastinna finansiärerna, vilket i praktiken hade begränsat pengasummorna och därmed tvingat demokraterna att satsa pengarna där de kunde ge maximal kortsiktig utdelning.

Howard Deans och Barack Obamas strategi var mycket mer långsiktig och offensiv. "Vi bygger en hållbar infrastruktur, som inte bara kommer hjälpa oss att vinna i november, utan kommer bygga upp den progressiva rörelsen i åratal framöver”, säger Obama till tidskriften The American Prospect (”It´s his Party”, 18/8 2008).”Med tanke på allt prat om post-partipolitisk 'enighet', har Barack Obama visat sig vara den mest partifokuserade presidentkandidaten i vår tid – kanske någonsin”, noterar tidningen.

USA har varit ett skräckslaget land. Först dagen före valet vågade till exempel Michael Moore skriva på sin hemsida att Barack Obama är den mest progressiva politikern i hela senaten – och några timmar senare fick han, förmodligen efter påtryckningar från Demokraterna– ändra sin utsaga, så att det inte skulle riskera valsegern! Men i slutändan vann hoppet över rädslan. Tack vare en fantastisk kandidat, hundratusentals entusiastiska kampanjarbetare och miljoner medborgare.

Aron Etzler

Vad händer efter Obamas seger?

Det kommer inget nummer av Flamman idag – det kommer i morgon fredag istället. Efter att ha genomlidit ett antal amerikanska val utan att kunna skriva om vem som vann, ändrade vi veckans pressläggningsdag från tisdag till onsdag.

För er som vill läsa något intressant om det amerikanska valet – kolla in Michael Moores känslosamma glädjeutbrott.

Och Mark Weisbrots nyktra men tydliga optimism:

Det som tar vid nu tycks vara en strid om huruvida demokraterna skall vara försiktiga eller offensiva.
Wall Street Journal gör, från sin ekonomiskt konservativa utgångspunkt en slags fiendelista.

Enligt New York Times förbereder demokraterna i kongressen en sväng vänsterut.

Efter Obamas seger vädrar vänstern – de som faktiskt ÄR socialister – morgonluft.
Här kan du följa några av initiativen:

http://bailoutmainstreet.com/
http://www.afterdowningstreet.org/node/36895

Slutet på åtta år med ett dumhuvud


Innan du börjar ta ut de politiska nederlagen i förskott eller oroa dig över att han kan bli skjuten: Ta några dagar för att glädja dig åt Barack Obamas seger. Det är sällan något så stort går bra. Och det är hälsosamt för progressiva människor att glädjas. Vårt alltför pessimistiska mindset gör oss illa i längden.

Jag gick till jobbet igår i chocktillstånd. Hur många gånger jag sett Obama på tv under valrörelsen slog det mig först efter valet att han verkligen är svart. Jag, som många andra har inte förstått hur det skulle kännas med en svart kille som USA:s president. Det första som hände var att jag gick in i en tobaksaffär med två personer i: ägaren från Mellanöstern, och en svart kille i Connexoverall. Jag köpte Aftonbladet och kände mig tvungen att dela med mig av min glädje, så jag sa:
- Det är fantastiskt! Vi är av med Bush!
- Ja, det har varit långa år, sa ägaren. Åtta år med ett dumhuvud.
Så småpratade vi lite om den nye killen, mr. Obama. Och det kändes som ingen av oss förväntade sig att USA plötsligt skulle börja uppföra sig i världen. Ingen av oss ville heller nämna hans hudfärg. Men vi log ikapp. På något sätt visste vi att han var en del av vår värld, medan mr. Bush varit från något helt annat ställe.

Väl på jobbet började jag leta bilder till våra artiklar om Obama. Över hela världen har folk jublat, dansat på gatorna och gråtit lyckotårar över segern. Men jag fastnade för bilderna från Harlem och Brooklyn (bland annat den ovan, credit: Simon Abrams), där svarta ungdomar gör high five och festar i gathörnen. På ryggen på en t-shirt: ”Black man running and it ain´t from the police”.

Varje gång en svart person före valet tillfrågats om vad de tycker om Obama som president är svaret samma: jag trodde aldrig det skulle hända i min livstid. Det är en enorm sak för icke-vita människor i USA och resten av världen. Obama är resultatet av århundraden av kamp i USA. Jay-Z uttryckte det vackert: "Rosa Parks sat so that Martin Luther King could walk. Martin Luther King walked so that Obama could run. Obama's running so that we all can fly."

Om västvärldens demokratisyn inte hade varit så skruvad, hade många noterat att Obamas seger är en del i en rörelse bort från den traditionella vita dominansen av politiken, inte minst synlig i Latinamerika, där Hugo Chávez och Evo Morales valts trots att också de har fel hudfärg. Demokratin är långsamt på väg att bli representativ.