Ohly i lördagsintervjun

Lars Ohly var bra och tydlig när det gällde den politiska inriktningen i Ekots lördagsintervju. Grundresonemangen är riktiga: anpassning högerut är inte vägen för att vinna val, det är genom att sätta fokus på effektiva och gemensamma välfärdslösningar som vänstern kan återvinna initiativet. Ohly var överhuvudtaget bra, och de svagheter som intervjun avslöjande är inte primärt hans, utan vänsterpartiets.

Intervjun började med en attack på skatteflanken: här blir det tydligt att vänsterpartiet helst inte vill tala skatter (utan istället välfärd). Men det måste partiet kunna göra: annars blir det en given angreppspunkt från höger. Ännu värre: kanske till och med från s och mp.
Det behövs några enkla begrepp som kan förklara vad det handlar om. Inte bara ökad progressivitet – för luddigt och inte alls nödvändigtvis attraktivt för de som tjänar på politiken – snarar något på samma nivå av konkretion som Reinfeldts tusenlapp. Vänsterpartiet bör också kunna prata om det slöseri som privatiseringarna innebär. Att moderaterna kan skära på Komvux för att ”det saknas pengar” samtidigt som de mer än villigt slänger miljoner i aktieutdelningar efter privattandläkare och börsnoterade sjukvårdsföretag är trots allt för bra för att missa att kritisera.

Likaledes bör vänsterpartiet kunna komma upp med lite förslag på alternativ till privatiseringar, som fortfarande framstår som någon naturgiven form av förnyelse.

Nästa problem är att förklara förhållningssättet till s och mp och resonemangen kring politiskt inflytande. Ärligt talat: vänsterpartiet kan mycket väl få sex procent i nästa val också. Alla positiva förändringar som sker i vänsterpartiet behöver inte alls omsättas i gigantiska opinionsvinster inom tre år. De blir då bara fånigt att bemöta den uppochnedvända idé om politisk påverkan som medier har genom att hänga upp sin idé om påverkan på högre opinionssiffror. (Detta är ju ett problem i sig i den politiska debatten – dramafabriken tycks bara fatta sig på opinionssiffror, personlig succé och symbolfrågor. Det är dock när politiska aktörer själva börjar tro på dramaturgin som den verkliga katastrofen börjar.)

Det är överhuvudtaget svårt att få opinionssiffrorna att bli ett starkt argument. Vänsterpartiers öde är i 9 fall av 10 att vinna röster genom socialdemokratiska vänsterväljare under perioder när socialdemokratin går åt höger, för att därefter snabbt förlora samma röster till det stora partiet om det gör en rättning vänster. Norska SV är bara det senaste exemplet – deras opinionsresa 2001-2005 är nästan identisk med vänsterpartiets 1998-2004 (skulle vara roligt att höra Vägval-vänstergänget analysera det!).

Historiskt har vänsterpartiets påverkan oftast inte alls hängt på höga opinionssiffror (under hela 1900-talet låg de mestadels under dagens nivå), utan genom att partiet formulerat idéer som sedan socialdemokratin förverkligat i mer eller mindre förändrat skick. Detta påverkanssätt delar vänsterpartiet med miljöpartiet, som på senare år dock på sätt och vis passerat vänsterpartiet i racet om inflytande. Mp:s framgångar i genren beror på lika delar förmåga att driva idédebatt, och som instrument för Göran Persson för att balansera kraven från LO och vänsterpartiet.

Ett vänsterparti som går in i idédebatten med positiva förslag och inte bara kritik kan göra mycket för att bryta med Reinfeldtpolitiken. Om det belönas med höga opinionssiffror är en annan sak. Det enda sättet att i längden växa för vänsterpartier är att bli något mer än ett protestparti för vänstersossar, att bli ett parti som lockar människor i sig, ett parti som i sig själv är ett politiskt alternativ.

Som det borde vara

För alla som är intresserade av den vidare utvecklingen i Trondheim kan jag rapportera att plattformen för nästa fyraårsperiod presenterats. Några godbitar:

”AP, SV, SP og MDG sier nei privatisering av kommunale bedrifter og tjenester. Vi tror en positiv holdning til de ansatte er en bedre strategi for å oppnå gode kommunale tjenester, enn trusler om konkurranseutsetting og privatisering.”

Detta är ju ingen riktig nyhet – det var i stort sett den helomvändning som uppnåddes under den förra perioden. Nu går man vidare med att utmana beställar-utförarmodellen.

”På enkeltområder vil vi fortsette arbeidet med å se på hvordan bestiller/utførermodellen og 2-nivåmodellen fungerer. Vi ønsker ikke en organisasjon preget av en unødvendig kjøp- og salgskultur, men vil søke å erstatte byråkratiske ordninger med mer fokus på bedre tjenester for den enkelte innbygger.”

Den förra perioden präglades av Norges snabbaste dagis/förskoleutbyggnad, halvering av bostadslösheten och en rekordupprusning av skolorna. Nu blir det rejäl satsning på äldrevård, offensiv stadsplanering för en snabbare kollektivtrafik och utvidgning av sex-timmarsförsöken.

Bara en liten nyhet i Zurich, Sweden

Småbarnsföräldrar med barn i förskoleåldern förvärvsarbetar idag tio timmar mer än de gjorde för trettio år sedan, enligt en forskningsrapport från Göteborgs universitet. (Se även inslaget i gårdagens Rapport). Den bakomliggande faktorn är att kvinnorna kommit ut i arbetslivet: det är detta som ligger bakom mångas svårighet att få ihop det berömda livspusslet.

Den borgerliga alliansen lyckades profitera maximalt på detta problem under valet 2006, genom att leverera två klockrent konservativa lösningar, hushållsnära tjänster och vårdnadsbidrag. Den goda nyheten med dessa lösningar är att de inte kommer att fungera annat än i höginkomsttagargrupper.

Flamman har föreslagit en feministisk och rättvis lösning: arbetstidsförkortning för småbarnsföräldrar. Det är dessutom, till skillnad från både vårdnadsbidrag och hushållsnära tjänster i linje med vad många småbarnsföräldrar önskar sig. Sverige är trots allt inte Schweiz. Regeringen Reinfeldt kan trösta sig med att den inte är den enda som förväxlar våra länder.

Det vete håken

Socialdemokrater kan idag glädja sig åt ännu en fantastiskt trevlig opinionsundersökning: 45 procent: nu är det Stora partiet tillbaka på 1970-talsnivåer! Vänsterpartister kan glädja sig åt att Sverige skulle kunna få en renodlad s-v-regering: 51 procent tillsammans, det låter som det kan bli dags för ett efterkrigsprogram! Samtliga medborgare i Sverige är dock väl införstådda med att en sådan regering inte skulle bli av, ens om det vore val idag. Det är nämligen varken 1970 eller 1946.

Det är helt klart att befolkningen i Sverige inte gillar moderatpolitik. Det kunde vi räkna ut redan före valet 2006. Men vill de se en s-v-regering när valdagen närmar sig? Nja, det vete håken. Det är väldigt lätt att glömma hur det såg ut för bara 18 månader sedan: en defensiv vänster mötte en borgerlighet som satte agendan för allt som diskuterades i mer än välvilliga medier.

Och nu till poängen: det fundamentala i detta läge har icke ändrats. Reinfeldt styr jobbdebatten. Björklund skoldebatten. Denna regering styr till och med klimatdebatten, hur osannolikt det än kan verka. Och mer än välvilliga medier köper problemformuleringarna.

Det är skönt att veta att den tysta majoriteten i Sverige ogillar moderatpolitik. Men om den inte omvandlas till en ljudlig vänstermajoritet vinner kanske Reinfeldt nästa val också.

Transport avd 5 goes Trondheim

Besökte Transport avd. 5:s repskap igår och pratade i en halvtimme om Trondheimsmodellen och kampen för en ny kurs i Norge. I diskussionen efteråt kom, liksom under tidigare föredrag, frågan upp om någon svensk stad skulle kunna bli platsen för en liknande politisk vändning vänsterut (Eskilstuna, Norrköping, Göteborg, Södertälje – löd de spontana förslagen). Diskussionen avbröts när någon ropade: ”Vad fan – det spelar väl ingen roll var. Det är bara att sätta igång!”. Jag kom dit med 24 böcker – sålde allihop.

EU-sympatier i Sverige

Idag publicerar SvD nyheten att EU-motståndet i Norge inte bara är massivt, utan också brett politiskt: bara Höyre-sympatisörer gillar EU. Det är, som någon bloggare skrev osannolikt att Norge någonsin går med i EU, och det är bra. Mer okänt är att EU-opinionen även i Sverige har haft ungefär samma politiska profil. Denna graf från Statistiska centralbyrån visar hur stor andel av varje partis sympatisörer som i i huvudsak är för det svenska medlemskapet i EU. Till förra året var det bara folkpartister och moderater som såg positivt på EU. Nu har kristdemokraterna tillkommit.

Debatt om SvD-artikeln

Johan Sjölander och Peter Hultqvist kommenterar SvD-artikeln. Båda anser att den process socialdemokraterna nu går igenom inte riskerar att kantra åt höger. Jag hoppas att de har rätt och att jag har fel. Med tanke på vad som hände på Malmökongressen - varför inte? Jag skulle gärna höra med om det i vilket fall.

Vad som kom ut av Nuder skatteutspel i Almedalen lät till största delen bra. Nuder har förmodligen rätt i att det, efter alla Reinfeldts ändringar måste till ett nytt skattesystem. Men att acceptera jobbavdraget och vilja utöka det är ingen lite fotnot, som man kan tro av DN-artikeln. Jag är tveksam till om de största skattesänkningarna i miljarder räknat – jobbavdraget – verkligen kan kompenseras genom höjd progressivitet. I så fall innebär det förstås mindre pengar till nödvändiga satsningar i den offentliga sektorn. Eller, vilket i och för sig vore väldigt önskvärt, en kraftig översyn av överutnyttjandet av våra skattemedel.

Att arbetsmarknadspolitiken – inte utan relation till ovannämnda problem – inte lyckades är helt klart. Men de signaler som har kommit ut i det fallet: att börja peta i om folk skall kunna bo kvar i glesbygden, eller ännu hårdare poängtera arbetslinjen ser åtminstone för mig ut som en anpassning till Reinfeldt.

Jag tror att det Örjan Nyström och Anders Nilsson konstaterade i sin s-valanalys har många poänger: den s.k. insider-outsiderproblematiken är ett svårt dilemma. Den skärpta internationella konkurrensen sätter Sverige under ett starkt tryck: lönsamhetskraven gör att tempot höjs och att människor som inte arbetar till 110 procent inte längre får plats i arbetslivet. Jag har tidigare skrivit om att det är otillräckligt med en regim som ser som sin uppgift att få arbetsmarknaden att flyta smidigt, mestadels med utbildning som huvudverktyg. För när den inte gör det med vanliga medel hamnar man till slut i läget som uppstod under 2006: krav på hårdare tag, större kontroll mot de arbetslösa. Sedan några år är denna lösning kompletterad med den märkliga idén om att småföretagandet på något sätt skall suga upp de sista i potten av arbetslösa. Jag är mycket tveksam till det: de flesta småföretagare jag ser omkring mig utför ett jobb på frilansbasis som tidigare fanns i större företag, med en trygg anställning. Och jag är inte säker på att vad Sverige behöver allra mest de närmaste åren är frisörer och pizzabagare.

Jag tycker – även om det naturligtvis sätter mig helt i frysboxen i all samhällsdebatt – att vänstersidan i Sverige snarare skall kunna tänka utifrån samhälleliga behov. Det finns en rad områden där marknaden inte självmant har löst problem. Och det gäller inte bara traditionella offentliga områden som vård och skola. Hela den miljöomställning som sker i alltför långsam takt idag skulle, med offentliga satsningar kunna gå mycket snabbare.

Det behövs både en diskussion om hur arbetslivet kan bli uthärdligt och en diskussion om att skapa framtidens arbeten. Och – jag hoppas jag har fel igen – det har jag inte sett till.

Trondheimsmodellen i SvD

Idag publicerar Svenska Dagbladet min debattartikel om Trondheim. Några har också kommenterat den där. Bland de första kommentarer som jag fått hittills handlar som ett inlägg här om att Trondheim skulle vara naturligt disponerad som stad för vänsterstyre (det är många studenter, det är en slags norrlandskommun, arbetarrörelsen har historiskt starka traditioner etc). Om det nu vore så, är det förstås omöjligt att förklara varför högerpartier till alldeles nyligen styrt Trondheim i 14 år. Dessa statiska demografiska resonemang kan överhuvudtaget inte förklara politiska svängningar - befolkningen i större städer är trots allt tämligen konstant mellan ett val och nästa. Men kommentarerna säger något om vår skenbart icke-politiska samtid. På något sätt verkar allt lättare att förstå än att politiskt innehåll och mobilisering kan göra skillnad. Men det gör det: även i Fremskrittspartiets fall. Det är ingen slump att FrP arbetar efter Arbeiderpartiets gamla organisationsmanual.

Dog bites man

Det här skulle onekligen kunnat skapa lite rubriker, om det hade passat bättre in i det etablerade världsbilden. Jag har tidigare skrivit om det i Sverige otänkbara fenomenet med en våldsam högeropposition, men Venezuela är också ett land där medelklassen inte sällan bär vapen. Det är ju helt okänt i Sverige, men det udda i dagens medielandskap är trots allt att medier inte längre verkar kunna följa den gamla man-bites-dog regeln: om någonting inte går in i den förväntade omvärldsanalysen, kommer det helt enkelt inte med!

Eftersom det inte var några vänsterkrafter som hotat yttrandefriheten så slipper vi garanterat läsa om det i tidningen. Någon som sätter en hundring emot?

För övrigt har ni säkert sett att det nya numret av Flamman anlänt. Vi har bytt golv i redaktionslokalerna, så uppdateringen av hemsidan och bloggen blev sen.

Vad är Trondheimsmodellen?

Efter påstötning från läsare måste jag förklara vad Trondheimsmodellen är. I den bemärkelse jag använder den handlar det om att fackföreningar

1. frågar sina medlemmar om vilka krav som är viktigast för dem i en valrörelse.

2. använder dess krav till att få svar från partierna om hur de ställer sig i konkreta sakfrågor och

3. aktivt arbetar för och för en dialog med en allians av partier som är villiga att genomföra denna politik

Precis som det gjort i den norska staden Trondheim i valet 2003 och 2007.

I en lite vidare bemärkelse handlar den i min bok om partier och fackföreningar som arbetar med en liknande radikalt demokratisk approach.

Roligt nog finns det även en annan Trondheimsmodell (se ill.). Den har dock vad jag kunnat se inget att göra med min bok eller den rödgröna styret i Trondheim. Därför måste jag antagligen återkomma jag med grafer och scheman. Hittar någon en tredje Trondheimsmodell vet jag inte vad jag tar mig till.

Norge goes Etzler

Efter stort intresse från Norge kommer vi att släppa boken där ordentligt inom två veckor. Hittills har boken uppmärksammats på några ställen:

Här en intervju i konservativa Aftenposten (Norges största morgontidning, närmast motsvarande Svenska Dagbladet i Sverige)

En debattartikel i oberoende (social)liberala Dagbladet, en av de två tabloider som distribueras i hela Norge.

Här en artikel ur veckotidningen Byavisa i Trondheim.

Slutligen, en intervju i riksradion, från själva valvakan i Trondheim, som Norges största radioprogram, Her og Nå, sände dagen efter valet. Själv har jag haft problem att lyssna – förmodligen på grund av en missriktad brandvägg. Men det skall gå. Lyssna på filen från den 11.09 klockan 15.05. Någonstans 40 minuter in i inslaget kommer en kort intervju med er förtrogne.

We shall overcome, etc.

Från en trång radiostudio i riksdagen upplevde jag idag Reinfeldts regeringsförklaring.

Riksdagens högtidliga öppnande påminner om en mycket påkostad skolstart. Orkestrar spelar, inbjudna gäster i kostymer anländer makligt och rektorn håller ett välmenande tal som skall ta upp allt och ändå inte förarga någon. Detta är naturligtvis en svår konst.

Fredrik Reinfeldt har uppenbarligen insett att hans publik förväntar sig att höra någonting om jämställdhet. På Alliansens tvådagarskonvent förra våren ägnades två minuter åt detta för regeringen helt perifera ämne. (Och tro mig, det var inga roliga minuter.)

Efter valet 2006 förstod Reinfeldt att jämställdhet var ett område som krävde mer retorisk omsorg. Det är därför och inte på grund av något annat som hans första regeringsförklaring hade med den idag historiska meningen ”Ett aktivt jämställdhetsarbete kommer att prägla regeringens arbete”. Ett år senare, under vilket ingen i Sverige levande människa har hört talas om något jämställdhetsarbete dyker ämnet upp igen. Statsministern måste nu göra något dramatiskt. Något som uttrycker en stenhård övertygelse och ändå helt saknar innehåll. Det blir en mening att vara stolt över: ”Att kvinnor och män skall ha samma livschanser är en självklarhet.” Ljuvligt. Har detta redan hänt, eller är det tänkt att vara en del av framtiden? Oavsett vilket löste denna mening problemet för dagen. Sekunderna efter kunde Reinfeldt andas ut och konstatera att regeringen skall fortsätta att konkurrensutsätta sjukvård, göra om sjukförsäkring och a-kassa så att den bestraffar människor som jobbar deltid eller vårdar sjukt barn och utöka tjänstefolket. Det är en helt könsneutral politik: män kan faktiskt också städa i Täbyvillor och vårda barn. Kanske var det så Reinfeldt menade. Kanske är Reinfeldt själv helt könsneutral: det hade lika gärna kunnat vara en kille från, säg, Örebro som skötte hans egna barn för 32:50. Paret Reinfeldt kan ha singlat slant - och så blev det istället en tjej från Litauen.

I retorikens grundkonventioner finns regeln att undvika att fel ämne och fel talare kombineras. Redan står där: Direktörer bör inte skämt på personalfesten och tyskar får inte skämta om förintelsen. Under regeringen Bildt kunde vi konstatera att borgerliga integrationsministrar inte heller bör sjunga ”We shall overcome”. Det är dags att utöka regelboken: statsministrar som inte bryr sig om göra någonting åt skillnader baserade på kön bör strunta i att tala om det. Eller åtminstone göra det betydligt bättre än Fredrik Reinfeldt.

Riksdagens högtidliga öppnande

Jag och DN:s Barbro Hedvall skall kommentera Reinfeldt nya regeringsförklaring på Ekot idag. Lyssna runt klockan 14.50.

Trevlig premiär

Det blev ett intressant samtal med Eric Sundström på ABF igår. Vi har båda följt vad som hänt i Norge och gillar det. Det är tydligt att socialdemokratins stora skräck är att högavlönade arbetare och tjänstemän tippar över till borgerligheten (inte så obegripligt: det var vad de gjorde i valet 2006) och att tankarna lätt hamnar just där: hur vinner vi på mittfältet?

Frågan är värd att ta på allvar – jag kanske inte har ett helt färdigt svar på den heller – men jag tror man måste konstatera att en anpassning högerut, eller en utslätning inte alls behöver minska risken för att tappa högavlönade röster högerut. I det senaste valet fick Göran Persson äta upp att han inte satsade mer för att få ned arbetslösheten – alltså på grund av att han följde borgerliga ekonomers råd. Inte heller anpassningsmanövern att sänka förmögenhetsskatten fick Persson någon nytta av: Reinfeldt kunde triumferande konstatera att ”ingen sänkt skatten så mycket för miljonärer som Göran Persson”. Det var i mångt och mycket på en kritik vänsterifrån som Persson förlorade valet. Att socialdemokraterna ”saknade visioner” och var ”trötta” var också en kritik som lätt kunde lanseras mot en regering som faktiskt anpassat sig för mycket till den borgerliga agendan. Så kan det gå.

Nästa stopp i turnén med boken är Nyköpings folkhögskola klockan onsdag 19/9 19.00.

Trondheim mitt i Stockholm

Det första mötet med boken anordnas i kväll på ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41 klockan 18.00. Jag och Eric Sundström, redaktör på socialdemokratiska Aktuellt i Politiken diskuterar under temat ”Trondheimsmodellen – i Sverige?” Kom dit!

Get up! Get even! Get Trondheimsmodellen!

Förra måndagen, den 10 september 2007 blev en historisk kväll för alla med hjärtat till vänster. Trondheim, Skandinaviens rödaste stad blev ännu rödare.

Trondheimsmodellen stod pall – till skillnad från de blekare vänsterkoalitionerna i andra norska städer. Naturligtvis har ingenting stått om det i svenska tidningar, och jag kan inte klandra dem helt. Ett normalt kommunalval utanför Sverige kan med goda skäl anses för perifert för att bevaka.

Trondheim är emellertid inte normalt. Det var här, nästan på dagen för fyra år sedan som kampen mot marknadsliberalismen fick sin första stora seger i Norge. Trondheimsexemplet låg till grund för mycket av det som gjorde att vänstern vann valet i hela Norge 2005. Det har kallats ”Fyrtornet i norsk politik” och ”vänsterns skyltfönster”. Trondheim har sedan 2003 gått i spetsen för vänstern i Norge. Därmed faktiskt hela Skandinavien.

I Sverige http://www.gemensamvalfard.se/ och Danmark, ”Nätverket for social och solidarisk velfaerd” finns det redan organisationer som arbetar med det norska exemplet som förebild. LO i Danmark och Finland har studerat det norska LO:s valkampanj, baserat på den så kallade Trondheimsmodellen. Det finns det skäl att göra: mitt i en marknadsliberal offensiv har Trondheim visat att vänsterpolitik inte bara är möjligt, utan kan vinna röster.

I september 2004 gjorde jag min första resa till Trondheim för att se vad som egentligen hade hänt. Det första reportaget ger en bakgrund till det speciella som hänt då. Idag kommer min bok, Trondheimsmodellen, som också följer en annan framgångshistoria, det nederländska Socialistiska partiet . Boken finns ute i bokhandeln, men enklast och billigast är att köpa den direkt från förlaget.