...och

...för alla Trondheimsdiggare där ute - idag startar självaste Trondheimskonferensen. Och jag missar den! Men sånt är livet. Jag är med i P1:s Godmorgon världen på söndag istället.

SP:are (Sverige) om Trondheimsmodellen

Trondheimsmodellen har recenserats entusiastiskt av Kjell Pettersson i Internationalen (tackar!) och Flammans senaste ledare kommenteras av Anders Svensson som snarast kan kännetecknas som...misstänksam.

Underbara Umeå

Min ändlösa turné med boken fortsätter efter jullovet. Ärligt talat börjar den äta för mycket tid för tidningens bästa, och jag känner mig ibland som en grammofonskiva. Men så kan det också bli som igår, när jag besökte Vänsterns Studentförbund i Umeå: mycket folk och roligt på själva föredraget, och alldeles fantastiskt roligt efteråt.

Umeå har enligt lokala uppgifter inte bara en utan två riktigt bra kvartérskrogar, varav en passande nog heter Rött. Riktig lagad mat, många sorters öl och en helt okonstlad "Where everybody knows your name"-stämning utgjorde fonden till ett samtal med de lokala vänsterpartisterna om vissa lägenhetshus behov av utomhusbelysning (det verkar behövas också i Sverige, inte bara i Holland), staket runt lekplatser, privatvärdars outgrundliga snålhet, underfinaniseringen av den svenska sjukvården, behovet att komma bort från den lokala traditionen att första maj-tåget måste cirkulera runt en folktom parkering två gånger (sic!), nödvändigheten av att socialister måste ha de bästa festerna och helt nya tankeexperiment med shoppingkollektiv.

Detta glada Umeågäng av vänsterpartister har inte bara själva analyserat varför det lokala arbetet gått trögt - de har själva uppfunnit nya metoder för politiskt arbete: gått till invånarna runt Ålidhem och startat ett arbete för att förbättra stadsdelen, gjort enkäter (med intressanta obeservationer runt könsskillnader) runt skywalk/tunnel-utanför-sjukhuset-debatten och till och med börjat egna projekt för att demokratisera den offentliga sektorn.

Det var alltså Vänsterpartiet Umeå: Fy satan, vilka härliga människor! Jag tror att det finns fler av dem därute, många fler. Jag tänker söka upp dem.

Årets "Lycka till!"

Per Ahlmark skapade bevingade ord under sin tid som arbetsmarknadsminister i den borgerliga regeringen 1976-78 då han tvingades möta arga arbetare på en nedläggningshotad industri. Enligt anekdoten (som jag gärna skulle vilja höra om i detalj liksom om det tillfälle då Ahlmark lär ha delat flygblad på Sergels torg mot Vietnamkriget) skall Ahlmark kommit tomhänt på löften om insatser från regeringen och i ögonblicket inte ha kommit på något bättre att säga till de församlade än "Lycka till!". En slags uppdaterad variant av "Ät bakelser"-uppmaningen två århundraden tidigare.

Årets Lycka till får nog anses vara Carlos Ejemyr Rojas glada besked till tidningen Mana att strunta i kulturstödet och söka annonsörer. Javisst! Har ni inte tänkt på det, Mana?

Nässjö

Som vanligt när det händer mycket hinnar jag inte skriva någonting. Men i helgen hade Vänsterpartiet sina kommun- och landstingsdagar i Nässjö och jag fick äran att hålla det inledande anförandet med utgångspunkt från Trondheimsmodellen. En och en halv timme framför 300 kommunpolitiker är definitivt inte vardagsmat för mig, så jag var både nervös och spänd på hur det skulle mottagas. I stort gick det bra: frågor och invändningar var rappa och konkreta och det kändes som kommunpolitikerna tyckte det var ett intressant fält att röra sig på. Boken handlar ju både om den lokala politikens betydelse, om opinionsbildning och organisering och det känns som att mottagandet blir bättre ju mer folk har känt på problemen i lokalpolitiken.

Det fanns en positiv känsla i Nässjö som enligt många av de som jag pratade med inte känts av i vänsterpartiet på länge - fler anmälda än tidigare, trots att vänsterpartiet har färre lokalpolitiker. Och konkreta, framåtsyftande diskussioner.

Det påminde mig om en upplevelse på Ung vänsterns riksting någon gång i mitten av 1990-talet, när man istället för att - som vanligt - bara mata på med politiska föredrag och kampanjinstruktioner, öppna en diskussion om hur det egentligen fungerade ute i klubbar och distrikt. Medlemmar fick plötsligt ett tillfälle att berätta om sina egna erfarenheter och höra vad andra hade för problem och det på en nivå som inte sällan negligeras, den praktisk-politiska verkligheten. Jag vill minnas att jag stod i köket och missade hela diskussionen, men att dörrarna öppnade och man kunde höra hur folk strömmade ut och inte kunde sluta prata om det som hade diskuterats. Ingen grälsjuka, inga frontlinjer: ett flöde av tankar fram och tillbaka. Jag vet inte om det var riktigt så extatiskt i Nässjö, men det är något speciellt att träffa andra människor som funderar mycket runt samma problem som man själv. Och om inte utbytet störs av olösliga konflikter, prestige eller andra destruktiva krafter är just sådana diskussioner i sig en kraftkälla.

Nu skall ingen tro att allt bara kommer lösa sig. Jag har också skrivit veckans ledare i Flamman om det här. Men det var inte så få av de församlade som verkade se Nässjökonferensen som en vändning uppåt för vänsterpartiet. Får de rätt är det på sikt viktigt för hela den breda vänstern i Sverige.

Om Nässjökonferensen i övriga medier: DN, Ekot, SvD, Arena.

Är det här vi har hamnat?

Idag skriver Ingrid Elam på DN Kultur om den mycket uppmärksammade Mana-striden. Det märkliga med Elams artikel är att den i sitt försvar för Mana inte alls utgår från något försvar för yttrandefriheten. Elam för samma typ av resonemang som Dilsa Demirbag-Sten, men gör en annan bedömning.

Elam citerar ur en artikel av Babak Rahimi:
"Jan Björklund vill undervisa historia för att dämpa borgerlighetens ångest inför liberalismens död och det faktum att dagens realliberalism närmar sig 1930-talets fascism" (2007, 5/6, s 33).
Och kommenterar sedan:
"Det slags förlöpningar trodde jag hade spelat ut sin roll med 70-talets nystalinism."

Kärnan i Elams kritik är alltså att Rahimi gjort en orimlig politisk tolkning. Och att det ligger på gränsen till vad som berättigar stöd. Om Rahimi gått över gränsen, ja då hade det varit rätt att dra in stödet. Elam verkar fundera över ställen där Mana redan har gått över gränsen.

"Några artiklar präglas också av en högt spänd retorik som cementerar världen i enkla motsättningar som inte finns."

Slutligen landar hon dock på att övertrampen utgör undantag.

"En handfull obehagliga glidningar, lögner och halvsanningar i sammanlagt fem tidskriftsnummer gör dock inte Mana till en rasistisk tidskrift. Mana är för det mesta aktuell och läsvärd, ibland provocerande och förargelseväckande och någon gång ovederhäftig och onyanserad."

Obehagliga glidningar? Lögner? Halvsanningar? Ärligt talat: ge mig vilket nummer som helst av en daglig tidning eller ett månadsmagasin och jag kommer hitta allt i rikliga mängder. Möjligen kan Riksdag och Departement klara sig. Det vore mig dock främmande att ifrågasätta lämpligheten i att dessa tidningar och skribenter skall få yttra sig, eller om de skall få statligt stöd.

Det är ett mycket dåligt tecken att debatten om yttrandefrihet hamnat här. I ett hukande, krypande försvar istället för i ett angrepp på ambitionerna att staten skall rensa bort oänskade åsikter. Det duger icke.

SvD: För stort åsiktsspektrum i Sverige

Vi har de senaste åren fått vänja oss vid att en stor proportion av utspel från borgerliga ungdomsförbund, partiföreträdare och tyckare handlar om krav på att åsiktsfrihetens gränser måste krympas. Organisationer med felaktiga åsikter, som RKU, skall berövas statsbidrag, statsberoende organisationer som Afrikagrupperna skall inte knysta kritik mot EU:s frihandelsavtal - exemplen är många. Det skulle vara intressant att se en hel katalog på alla de debattörer, organisationer och åsikter som de senaste åren från högerhåll ansetts icke rumsrena. Vilka delar av vänstern skulle finnas kvar?

I en tidstypiskt antidemokratisk artikel i SvD ger sig nu Claes Arvidsson på ABF och syftet att skapa mötesarenor för en vänster i bred bemärkelse. Arvidsson kräver nu att regeringen agerar för att "statsbidrag bara ska ges om föreningens syfte är ”förenligt med de värderingar som präglar ett demokratiskt samhälle”". Det är ganska häpnadsväckande att svenska liberaler, dessutom journalister (nå, anställd på en tidning, åtminstone) anser att deras uppgift är att kräva att utrymmet för politiska åsikter skall krympa i dagens Sverige.

Känns det bra, Claes Arvidsson?

Kloka sossar

En av Aktuellts två fördjupningar igår handlade om att stödet för en s-v-mp-koalition är starkt bland socialdemokratiska lokalorganisationsordföranden. Strax över 60 procent vill att s samregerar vid valseger. Samtidigt är det betydligt färre som vill att s-v-mp skall föra en gemensam valrörelse 2010. Båda resultaten är, åtminstone för mig, väntade. Flera undersökningar som gjorts tidigare (både i LO-tidningens enkäter och andra), visar att sossar helst vill regera med vänsterpartiet, och att de kan tänka sig samregera. Möjligen har tendensen förstärkt, efter att Reinfeldts Allians för Sverige återskapat tydliga blocklinjer och förstärkt ett slags borgeligt enhetspartialternativ.

Minst förvånande av allt är att s-ordförandena inte vill föra gemensam valrörelse 2010. Det vore ju att göra någonting som aldrig tidigare gjort, för det första. Det vore, som en av de intervjuade ordförandena påpekade, att ta ifrån väljarna möjligheten att rösta på ett parti som de verkligen stödjer och tvingas kompromissa - entusiasmen skulle försvinna. Slutligen är det inget av de tre partierna som ens har andats något i den riktningen varken nu eller tidigare. Alla dessa helt naturliga invändningar var dock för sofistiskerade förAktuellts kommentator Mats Knutsson, som var "förvånad". (Att dessutom, som Knutsson, påstå att gasledningsfrågan och könsneutralt äktenskap varit centrala knäckfrågor för s-v-mp att lösa inför en kommande regering är också oerhört märkligt).

Svaren från socialdemokraterna är, ur deras perspektiv, kloka. Problemet med en framtida trepartiregering kommer sannolikt inte heller främst för sossarna, utan hos de mindre partierna. Även om de får genomslag i sina viktiga frågor riskerar de väljarförluster.