Idag skriver Ingrid Elam på DN Kultur om den mycket uppmärksammade Mana-striden. Det märkliga med Elams artikel är att den i sitt försvar för Mana inte alls utgår från något försvar för yttrandefriheten. Elam för samma typ av resonemang som Dilsa Demirbag-Sten, men gör en annan bedömning.
Elam citerar ur en artikel av Babak Rahimi:
"Jan Björklund vill undervisa historia för att dämpa borgerlighetens ångest inför liberalismens död och det faktum att dagens realliberalism närmar sig 1930-talets fascism" (2007, 5/6, s 33).
Och kommenterar sedan:
"Det slags förlöpningar trodde jag hade spelat ut sin roll med 70-talets nystalinism."
Kärnan i Elams kritik är alltså att Rahimi gjort en orimlig politisk tolkning. Och att det ligger på gränsen till vad som berättigar stöd. Om Rahimi gått över gränsen, ja då hade det varit rätt att dra in stödet. Elam verkar fundera över ställen där Mana redan har gått över gränsen.
"Några artiklar präglas också av en högt spänd retorik som cementerar världen i enkla motsättningar som inte finns."
Slutligen landar hon dock på att övertrampen utgör undantag.
"En handfull obehagliga glidningar, lögner och halvsanningar i sammanlagt fem tidskriftsnummer gör dock inte Mana till en rasistisk tidskrift. Mana är för det mesta aktuell och läsvärd, ibland provocerande och förargelseväckande och någon gång ovederhäftig och onyanserad."
Obehagliga glidningar? Lögner? Halvsanningar? Ärligt talat: ge mig vilket nummer som helst av en daglig tidning eller ett månadsmagasin och jag kommer hitta allt i rikliga mängder. Möjligen kan Riksdag och Departement klara sig. Det vore mig dock främmande att ifrågasätta lämpligheten i att dessa tidningar och skribenter skall få yttra sig, eller om de skall få statligt stöd.
Det är ett mycket dåligt tecken att debatten om yttrandefrihet hamnat här. I ett hukande, krypande försvar istället för i ett angrepp på ambitionerna att staten skall rensa bort oänskade åsikter. Det duger icke.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
mycket bra sagt!
Det ar ganska stor skillnad pa yttrandefrihet och ratten att fa sin verksamhet finansierad av skattebetalarna. Sa vitt jag vet har ingen debattor framfort synpunkten att statens valdsmonopol skall anvandas for att stanga tidskriften Mana; dock har nagra tyckt att man inte skall lata skattebetalarna finansiera Mana p g a de asikter som framfors i den. Den enkla losningen ar naturligtvis att inga tidskrifter far statligt stod, sa slipper vi diskussionen. De sparade pengarna kan anvandas till att sanka skatten for de lagavlonade (som ar extremt hogt beskattade i Sverige).
Skicka en kommentar