torsdag 6 november 2008

Strategin bakom Obamas seger


Här kommer också morgondagens ledare i Flamman:

Den progressiva rörelsens återkomst

Många kommer försöka göra poänger på Barack Obamas succé. Det är lite sorgligt att se socialdemokraterna, som själva har en mer avancerad politisk tradition att bygga på, ohämmat beundra de amerikanska demokraternas valkampanjer. Och det är direkt patetiskt att nu se moderaterna, som använt hjärnan bakom republikanerna, Karl Rove som rådgivare, hylla Obama. Men det är också synd att vänstern i Sverige inte är intresserad. Några av poängerna med Obamas seger är nämligen intressanta för oss.

Det var inte i den välmående mitten, utan genom mobiliseringen av tidigare ickeväljare Obama vann. Och det var inte genom slipade utspel, utan genom att lita till sin rörelses instinkter som Obama lyckade få den entusiasm som krävdes.

Ronald Reagans seger i presidentvalet 1980 var startskottet för en stark konservativ våg över USA. Det är ingen slump att Reagans seger föregicks av bildandet av två mäktiga organisationer, Christian Voice och Moral Majority. Högljudd, välorganiserad och röstbenägen har den kristna högern varit skapat ett klimat präglat av abortmotstånd, aggressiv nationalism och omkodad rasism som tjänat republikanska kandidater.

Demokraterna gick på defensiven. Demokratiska presidentkandidater satsade bara kampanjpengar i delstater där de kunde vinna, en strategi som resulterade i att de för varje val förlorade lite mer. Snart hade USA:s liberaler endast fotfäste i Högsta domstolen, vilken snart var belägrad av ilskna konservativa kampanjer. Demokraterna i sin tur kämpade frenetiskt emot i senaten, genom att använda sin rätt att förhala valen av fler konservativa domare.

En del av Obamas storhet är att han förstått att inget parlamentariskt finlir i världen kunde rädda demokraterna.”Istället för att förlita sig på senatens regler fanns det ett sätt att se till att domare hade våra värderingar – att vinna vid valurnan”, skriver Barack Obama i sin bok The Audicity of Hope (2006). Demokraterna måste gå på offensiven och vinna en stabil majoritet. En annan storhet, uppenbar i The Audicity of Hope, är förmågan att på ett lågmält men vägvinnande sätt staka ut en väg framåt. Den som i Obamas dialoger bara ser kompromisser och eftergifter gör ett misstag. Jakten på en kraft som kunde förändra landet är den röda tråd som går igenom hans egen historia och vägen till makten.

När den unge Barack Obama flyttade till Chicago var det ett högst medvetet val - för att staden hade den starkaste svarta gräsrotsorganiseringen i landet. Han lärde sig organisering i en grupp influerad av en person som borde vara nog så spännande för vänstern, Saul Alinsky. Alinsky, en social aktivist (det som kallas antingen community organizer eller social agitator) lärde ut nödvändigheten av att organisera människor för deras egenintressen, men också att det var lönlöst att arbeta för människor som inte själva är beredda att aktivera sig. Allt det har varit grundläggande för Obamas kampanj 2008, skriver The New Republic ("The Agitator" 9/3 2007), framförallt inställningen att förändring måste komma nedifrån.

Till skillnad från andra valrörelser byggde hans på att nå folk genom media, utan på att nå media genom folk. Det hade förstås aldrig gått utan en så karismatisk och skicklig centralfigur. Men Obama har också vårdat relationen med de människor som gav honom segern och lyssnat till vad som engagerade ”hans” folk. Istället för att kompromissa bort sig i Irakfrågan såg han kraften i antikrigsrörelsen. Istället för några vallöften lovade han ändra hela politiken i Washington.

En blandning av tur och skicklighet gjorde att Obama kunde erövra Demokratiska partiets stöd. Obama lyckades dels knyta an till några av partiets viktigaste personer, Tom Daschle, Nancy Pelosi och Harry Reid. Det var personer som Clintonfolket mer eller mindre lämnat bakom sig, vilket skulle straffa sig när Hillary Clinton ville få partiets stöd i primärvalet. Men Obama tog också till sig Howard Deans och Joe Trippis lyckade organisationsmodell från valet 2004 – att bygga partiet ”nedifrån och upp” samt idén att Demokraterna skulle försöka vinna röster i alla delstater, även i republikanska fästen (en så kallad 50 states strategy). Eftersom det också var en populär strategi bland partimedlemmar, bidrog det starkt till att Obama fick partiets stöd. Ur deras perspektiv var Obama en kandidat som inte bara röstmaximerade för sin egen seger – han gav dem resurser att försöka vinna lokalt. Till denna strategi bidrog också valet att försöka få mindre men fler donationer i sin kampanjkassa – istället för att gå till de traditionella pengastinna finansiärerna, vilket i praktiken hade begränsat pengasummorna och därmed tvingat demokraterna att satsa pengarna där de kunde ge maximal kortsiktig utdelning.

Howard Deans och Barack Obamas strategi var mycket mer långsiktig och offensiv. "Vi bygger en hållbar infrastruktur, som inte bara kommer hjälpa oss att vinna i november, utan kommer bygga upp den progressiva rörelsen i åratal framöver”, säger Obama till tidskriften The American Prospect (”It´s his Party”, 18/8 2008).”Med tanke på allt prat om post-partipolitisk 'enighet', har Barack Obama visat sig vara den mest partifokuserade presidentkandidaten i vår tid – kanske någonsin”, noterar tidningen.

USA har varit ett skräckslaget land. Först dagen före valet vågade till exempel Michael Moore skriva på sin hemsida att Barack Obama är den mest progressiva politikern i hela senaten – och några timmar senare fick han, förmodligen efter påtryckningar från Demokraterna– ändra sin utsaga, så att det inte skulle riskera valsegern! Men i slutändan vann hoppet över rädslan. Tack vare en fantastisk kandidat, hundratusentals entusiastiska kampanjarbetare och miljoner medborgare.

Aron Etzler

5 kommentarer:

Anonym sa...

"USA har varit ett skräckslaget land. Först dagen före valet vågade till exempel Michael Moore skriva på sin hemsida att Barack Obama är den mest progressiva politikern i hela senaten – och några timmar senare fick han, förmodligen efter påtryckningar från Demokraterna– ändra sin utsaga, så att det inte skulle riskera valsegern!"

Skräcken som du talar om är förstås verklig. Men den största anledningen till att MM fick ändra sig är nog ändå att han hade jättefel. Senator Bernie Sanders, t ex, är uttalad socialist. Också Russ Feingold är en verkligt progressiv medlem av den till största delen mycket reaktionära Senaten.

ulf

Aron Etzler sa...

Kanske, men det är inte helt rimligt att Moore inte vet vem Bernie Sanders är. det vet ju till och med jag.

kulmagen sa...

Moore kallade inte Barack för den mest progressive senatorn, utan den mest liberale (most liberal). Det har ju en annan klang i USA än det har här. Om vi räknar med att Bernie hör hemma i det progressiva lägret kan ju Moore fortfarande haft rätt.

Aron Etzler sa...

Nej, det är faktiskt inte en rimlig tolkning, eftersom det slarviga begreppet "liberal" på amerikanska är just "progressiv" på svenska. Moore skriver:

"Obama is not the most liberal senator in the Senate. That distinction should go to either his fellow senator from Illinois, Dick Durbin, or to Bernie Sanders, the democratic socialist from Vermont. Or a bunch of others."

Han skriver alltså att Bernie Sanders (eller Dick Durbin) är "most liberal" - trots att Sanders är socialist!

Fredrik Jansson sa...

I rankingar av senaten brukar Obama hamna på ungefär 10-12 plats av 100 som mest "liberal".