Alla som lite mer noga följt utvecklingen i Venezuela har kunnat konstatera att det råder ett mycket smutsigt spel om landets framtid. Samtidigt som vänstern vunnit varje val och folkomröstning sedan 1998, har detta aldrig helt accepterats av landets borgarklass.
Nu pågår det återigen uppenbara förberedelser för att störta den demokratiskt valda regeringen: politiska mord sker på öppen gata, en CIA-plan har avslöjats - läs mer på Venezuelaanalysis. Och i Flamman.
Om allt detta finns inte ord i Sveriges mainstreammedier. Det är illa nog att de borgerliga tidningarna inte förmår bevaka hot mot demokratin när de dyker upp från höger. Skall SVT, som berömde sig för att vara demokratins beskyddare i en storslagen kampanj för ett år sedan bara ta ställning för demokratin i länder där vänstern inte styr?
torsdag 29 november 2007
måndag 26 november 2007
Fest!
Flamman, Söderbokhandeln och ABF arrangerade den officiella forumfesten på Teater Scenario. Och fest blev det – till klockan var slagen och lokalen fick utrymmas. Jag vill minnas att det var ”Stad i ljus”, av alla musikhistoriens låtar, som avslutade det hela. Då hade vi, 300 personer firat av Daniel Suhonen, denne ABF-legend som i år gjorde sitt sista forum som arrangör, hört Johan Johansson och Kjell Höglund, Skalicious och DJ Hardy.
Det hela fotograferades dessutom magiskt av Jenny Lindahl Persson.
Det hela fotograferades dessutom magiskt av Jenny Lindahl Persson.
Exakt vad Ida Regin upptäckt på den här bilden får vi utreda.
”En offensiv vänster är möjlig”
Så var titeln på mitt seminarium om Trondheimsmodellen, som sågs av 120 personer (och fotograferades av Neo). Här var en samling av allt från SSU-are till syndikalister, miljöpartister, Ung Vänster, Västerviks Socialistiska parti, LO-folk, latinamerikansk vänster, you name it.
I panelen efter mitt föredrag: Carl Schlyter (mp), som talade om nödvändigheten att hitta alternativ till marknadsliberala lösningar. Han besökte konstaterade att det var märkligt att ingen utom Flamman skrivit om utvecklingen efter vändpunkten i Trondheim 2003 – det var efter våra artiklar om modellkommunemetodikken som han hittade informationen om Norge. Själv arbetar han på en bok om demokratiska alternativ och modeller – mest tog han upp de brittiska s.k. Community interest companies.
Ann-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens tankesmedja talade om socialdemokratins brist på självförtroende: hur partiet backade efter att välfärdsmodellen fick kritik under 1970- och 1980-talet, och därefter inte riktigt hämtat sig. Hennes poäng var att de flesta utredningar visar att privat organiserad verksamhet på traditionellt offentliga områden inte alls visar på ågon seger för de privata alternativen, men att det opinionsmässiga läget är extremt dåligt – främst för att vänstern i bred bemärkelse själv inte vågat ta strid.
Lisa Rasmussen (v) tog upp det fackliga spåret och påpekade att innovativa samhällslösningar var en av LO:s styrkor ända fram till för några årtionden sedan. En symbolisk förändring som markerade att LO hamnat i ett mer reaktivt spår var Bertil Jonssons berömda tal om ett LO som ”står i vägen” på kongressen 1996 – på en gång politiskt nödvändigt i en tid av hårresande samhällsförändringar och defensivt.
I panelen efter mitt föredrag: Carl Schlyter (mp), som talade om nödvändigheten att hitta alternativ till marknadsliberala lösningar. Han besökte konstaterade att det var märkligt att ingen utom Flamman skrivit om utvecklingen efter vändpunkten i Trondheim 2003 – det var efter våra artiklar om modellkommunemetodikken som han hittade informationen om Norge. Själv arbetar han på en bok om demokratiska alternativ och modeller – mest tog han upp de brittiska s.k. Community interest companies.
Ann-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens tankesmedja talade om socialdemokratins brist på självförtroende: hur partiet backade efter att välfärdsmodellen fick kritik under 1970- och 1980-talet, och därefter inte riktigt hämtat sig. Hennes poäng var att de flesta utredningar visar att privat organiserad verksamhet på traditionellt offentliga områden inte alls visar på ågon seger för de privata alternativen, men att det opinionsmässiga läget är extremt dåligt – främst för att vänstern i bred bemärkelse själv inte vågat ta strid.
Lisa Rasmussen (v) tog upp det fackliga spåret och påpekade att innovativa samhällslösningar var en av LO:s styrkor ända fram till för några årtionden sedan. En symbolisk förändring som markerade att LO hamnat i ett mer reaktivt spår var Bertil Jonssons berömda tal om ett LO som ”står i vägen” på kongressen 1996 – på en gång politiskt nödvändigt i en tid av hårresande samhällsförändringar och defensivt.
Socialistiskt forum – en succé i sex år
Helgens socialistiska forum i Stockholm hade kortats ned till en dag. Det innebar ett tätare forum än vanligt - så trångt och härligt som det bör vara.
På årets forum i ABF-huset fanns också en lätt euforisk känsla, som jag själv inte upplevt sedan Attacs legendariska start. Säkert finns ett skäl i att det i övrigt är politiskt tungt utanför huset. Men det finns också några positiva saker som händer.
Nummer ett: För den som följt forumen sedan de kom till Sverige är det tydligt att perpektiven både blivit bredare och mer konkreta. Medan forumen i början tenderade att bli en slags mässa för allehanda filosofiska utgångspunkter har det med tiden formats ett hälsosamt fokus på maktfrågor. Globaliseringsdebatten verkade, när Attac kom till Sverige klargörande – den nya tidens kapitalism kunde analyseras på ett begripligt sätt. När nu klimatfrågan är ordentligt på banan, parallellt med den fortsatta globaliseringsdebatten ramlar den ner i ett sammanhang som de flesta redan känner till. Att seminariet runt Naomi Kleins bok drog 300 personer och att Andreas Malms klimatseminarium drog i princip lika många är typiskt för vad som är gångbart på ett forum idag, men innebär ingen konkurrens i perspektiv.
Nummer två: Viljan till att hitta gemensamma ståndpunkter och projekt har ökat över tiden: paneldeltagare känner sig bekväma med formen och arrangerar seminarier som är mer nödvändiga och mindre för syns skull. En diskussion om gemensam första maj är ett tecken i tiden.
På årets forum i ABF-huset fanns också en lätt euforisk känsla, som jag själv inte upplevt sedan Attacs legendariska start. Säkert finns ett skäl i att det i övrigt är politiskt tungt utanför huset. Men det finns också några positiva saker som händer.
Nummer ett: För den som följt forumen sedan de kom till Sverige är det tydligt att perpektiven både blivit bredare och mer konkreta. Medan forumen i början tenderade att bli en slags mässa för allehanda filosofiska utgångspunkter har det med tiden formats ett hälsosamt fokus på maktfrågor. Globaliseringsdebatten verkade, när Attac kom till Sverige klargörande – den nya tidens kapitalism kunde analyseras på ett begripligt sätt. När nu klimatfrågan är ordentligt på banan, parallellt med den fortsatta globaliseringsdebatten ramlar den ner i ett sammanhang som de flesta redan känner till. Att seminariet runt Naomi Kleins bok drog 300 personer och att Andreas Malms klimatseminarium drog i princip lika många är typiskt för vad som är gångbart på ett forum idag, men innebär ingen konkurrens i perspektiv.
Nummer två: Viljan till att hitta gemensamma ståndpunkter och projekt har ökat över tiden: paneldeltagare känner sig bekväma med formen och arrangerar seminarier som är mer nödvändiga och mindre för syns skull. En diskussion om gemensam första maj är ett tecken i tiden.
torsdag 22 november 2007
Om Leijonborg och Globaliseringsrådet i Flamman
I veckans nummer av Flamman tar vi upp en av de märkligare vändningarna
Före valet 2006 var Folkpartiet en hård kritiker av myndighetspropaganda. I rapporten Vägen bort från Enparti(s)taten (mars 2005) skriver partiet att ”statliga myndigheter får inte förvandlas till politiska propagandacentraler. De ska stå i medborgarnas, inte ett enskilt partis eller åsiktsriktnings, tjänst”
Ett särskilt problem när staten ägnar sig åt propaganda är att medborgarna inte vet att det finns en politisk tanke bakom: ”Under förment neutral och opartisk flagg torgförs ståndpunkter som borde ha getts en politisk varubeteckning. Därmed vilseleds medborgarna.” Ett exempel på statlig propaganda som var olämplig, skriver Folkpartiet i rapporten, är Skatteverkets uppmaningar om att folk skall betala skatt.
Efter valet har Folkpartiet varit pådrivande för att inrätta ett globaliseringsråd som slår fast en grundsyn både på globaliseringen och dess effekter. Lars Leijonborg är nu ordförande i rådet.
Rådet får kritik i veckans Flamman för att ha ”för snävt perspektiv” (Attac) för att vara ”ett organ för ideologiproduktion” (Vänsterpartiet). Sven-Erik Österberg (s) kallar det ”ett rejält skott i foten”.
Vi har också intervjuat Lars Leijonborg om kritiken.
Före valet 2006 var Folkpartiet en hård kritiker av myndighetspropaganda. I rapporten Vägen bort från Enparti(s)taten (mars 2005) skriver partiet att ”statliga myndigheter får inte förvandlas till politiska propagandacentraler. De ska stå i medborgarnas, inte ett enskilt partis eller åsiktsriktnings, tjänst”
Ett särskilt problem när staten ägnar sig åt propaganda är att medborgarna inte vet att det finns en politisk tanke bakom: ”Under förment neutral och opartisk flagg torgförs ståndpunkter som borde ha getts en politisk varubeteckning. Därmed vilseleds medborgarna.” Ett exempel på statlig propaganda som var olämplig, skriver Folkpartiet i rapporten, är Skatteverkets uppmaningar om att folk skall betala skatt.
Efter valet har Folkpartiet varit pådrivande för att inrätta ett globaliseringsråd som slår fast en grundsyn både på globaliseringen och dess effekter. Lars Leijonborg är nu ordförande i rådet.
Rådet får kritik i veckans Flamman för att ha ”för snävt perspektiv” (Attac) för att vara ”ett organ för ideologiproduktion” (Vänsterpartiet). Sven-Erik Österberg (s) kallar det ”ett rejält skott i foten”.
Vi har också intervjuat Lars Leijonborg om kritiken.
torsdag 8 november 2007
Fifflet i överklassen
17 av 33 moderater i statssekreterare har köpt svarta tjänster. 2 av 25 socialdemokrater. Det finns idag en uppsjö av ursäkter: inte från de som själva fifflat, de vet att journalister bara får blodad tand av bortförklaringar. Men av borgerliga tyckare, som verkar gilla argumentationslinjen att det är så fruktansvärt krångligt att betala vitt. Hur skall man kunna hålla reda på alla kvitton? Hur skall man verkligen veta att det man köper är vitt?
Jag har svårt att se någon av dessa journalister och tyckare behandla sig eget arbete på samma sätt. "Jaha - det blev ingen skatt inbetald från SvD i augusti för krönikorna? Tråkigt, men begripligt: det är för mycket pappersarbete." "Se där: Timbro har bara gett mig hälften i lön och utan kvitto. Nåja, jag fick en flaska whisky som plåster på såren."
Vi har skrivit om det tidigare: skattefusket bland höginkomsttagarna har både att göra med deras samhällsmoral, men är också politisk. Det är upproret mot jämlikheten, det handlar om.
Jag har svårt att se någon av dessa journalister och tyckare behandla sig eget arbete på samma sätt. "Jaha - det blev ingen skatt inbetald från SvD i augusti för krönikorna? Tråkigt, men begripligt: det är för mycket pappersarbete." "Se där: Timbro har bara gett mig hälften i lön och utan kvitto. Nåja, jag fick en flaska whisky som plåster på såren."
Vi har skrivit om det tidigare: skattefusket bland höginkomsttagarna har både att göra med deras samhällsmoral, men är också politisk. Det är upproret mot jämlikheten, det handlar om.
Latinamerikadebatt i måndags
Diskussionen om Latinamerika med Stefan de Vylder på ABF-huset i måndags var trevlig och förhoppningsvis informativ, men utvecklades till en slags för eller emot-debatt om Hugo Chávez.
Jag blev ganska förvånad över att inte bara de Vylder utan även de flesta publikinläggen uttryckte så stor oro över utvecklingen i just Venezuela. Jag är orolig över vad USA och den ganska obehagliga högern inne i Venezuela kan tänkas hitta på. Men de som gjorde inläggen var oroade över att Chávez, med sina uttalanden polariserar Latinamerika. Ärligt talat, Allende var betydligt mer korrekt som statsman, men militären störtade honom ändå. Chávez är inget vidare som diplomat betraktad, men han skulle ändå betraktas som ett hot av de som inte vill se en utveckling mot socialism. kanske spökat fortfarande ett Chile-syndrom. Det vore inte det minsta konstigt. Ett besegrat folk har svårt att enas, som fascisterna elakt skaldade.
Jag var också aningen besviken över att så många personer, uppenbart kunniga om Latinamerika bara verkar ha köpt de vanligaste klichéerna om Venezuela. Få tycks ha hört talas om landets oljepolitik, ingen verkar ha läst ändringarna i konstitutionen, men många hade åsikter.
Men skit i det. Det borde ordnas fler såna här diskussioner.
Jag blev ganska förvånad över att inte bara de Vylder utan även de flesta publikinläggen uttryckte så stor oro över utvecklingen i just Venezuela. Jag är orolig över vad USA och den ganska obehagliga högern inne i Venezuela kan tänkas hitta på. Men de som gjorde inläggen var oroade över att Chávez, med sina uttalanden polariserar Latinamerika. Ärligt talat, Allende var betydligt mer korrekt som statsman, men militären störtade honom ändå. Chávez är inget vidare som diplomat betraktad, men han skulle ändå betraktas som ett hot av de som inte vill se en utveckling mot socialism. kanske spökat fortfarande ett Chile-syndrom. Det vore inte det minsta konstigt. Ett besegrat folk har svårt att enas, som fascisterna elakt skaldade.
Jag var också aningen besviken över att så många personer, uppenbart kunniga om Latinamerika bara verkar ha köpt de vanligaste klichéerna om Venezuela. Få tycks ha hört talas om landets oljepolitik, ingen verkar ha läst ändringarna i konstitutionen, men många hade åsikter.
Men skit i det. Det borde ordnas fler såna här diskussioner.
Kommunalarbetaren om Norge
Det verkar som det snackas om Norge både här och där. Kommunalarbetaren uppmärksammar Norgehistorien. Några miljöpartister har också åkt till Norge och kommit tillbaka entusiastiska. Roligt!
Klimat och revolution i Flamman
Veckans Flamman handlar förstås om ryska revolutionen: bland annat en artikel av Boris Kagarlitskij om den nuvarande nomenklaturans problem med firandet. Men det handlar också om klimathotet, lösningarna och frågan om hur de kan påverka världen.
I intervjun med Andreas Malm kommer några vänsterlösningar på banan: först och främst två varianter av ransonering, som är väl värda att diskutera. Jag är övertygad om att vänstern behöver se klimatkampen i ett större historiskt perspektiv: den är varken en isolerad fråga som kan slå ut alla andra eller en fråga som kommer lämna övriga samhällsrelationer intakta. Tvärtom griper den in i ekonomin på ett grundläggande sätt. Om detta handlar min ledare.
I intervjun med Andreas Malm kommer några vänsterlösningar på banan: först och främst två varianter av ransonering, som är väl värda att diskutera. Jag är övertygad om att vänstern behöver se klimatkampen i ett större historiskt perspektiv: den är varken en isolerad fråga som kan slå ut alla andra eller en fråga som kommer lämna övriga samhällsrelationer intakta. Tvärtom griper den in i ekonomin på ett grundläggande sätt. Om detta handlar min ledare.
fredag 2 november 2007
En stor och viktig bok
Jag håller just på med Andreas Malms bok: ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingeting görs nu kommer det att vara försent”. Recenserad i Aftonbladet och Expressen idag. En på många sätt fantastisk bok, en mastodontbok. Malm börjar klimatfrågan med en materialistisk skapelseberättelse. Intervju med honom kommer i nästa nummer av Flamman. Recension snart. Men köp den idag. Det är min bestämda uppfattning att om du inte köper den i morgon kan den vara slut.
Schlingmann läser Trondheimsmodellen
Veckans nummer av Flamman ägnar utrymme åt moderaterna och deras förnyelseagenda.
I måndags intervjuade jag moderaternas partisekreterare Per Schlingmann. Det var både trevligt och spännande att höra hur han tänker. Utrymmet i tidningen tillät kanske inte världens mest djuplodande intervju – jag fokuserade på vad han ser i kikaren för moderaternas del. Och det var, precis som vi tidigare rapporterat om, att moderaterna nu tar sig av välfärden.
Det kommer att betyda fler privatiseringar – men argumentationen för det är helt annan. Schlingmann själv säger precis som man gjorde på den privatvårdskonferens jag rapporterade om tidigare: låt oss lägga frågan om privat och offentligt, alltså privat vinst, bakom oss och istället tala om kvalitet och mångfald. Låt oss sedan få en mix av ägarformer. I ett system som vi har idag – med 90 procent offentlig vård, är det ju svårt att tro att Schlingmanns uttalande innebär mindre privat vård. ”En mix av ägarformer” innebär de facto fler privata sjukhus. Och det är också så regeringens politik ser ut i praktiken. Den som lever får se, men det finns ingenting som tyder på att privatiseringsagendan är ur leken.
Sedan ville Per Schlingmann tydligt tala om att moderaterna är intresserade av att också förbättra den offentliga vården, och att göra det med ökat personalinflytande.
- Det är otroligt inspirerande, det här med Trondheimsmodellen, menade han. Att facket var först på arenan med att demokratisera den offentliga sektorn.
Han håller nu på att läsa min bok, och det säger faktiskt någonting om de nya moderaterna – mer än det säger om just min bok. Nämligen följande: det är naturligtvis inget vänsterparti, eller arbetarparti, men de är intresserade av vad som sker inom vänstern – för de vill ta över den arenan. Precis som de studerat den svenska modellen eller klimatpolitiken vill de känna till debatten om demokratisering av den offentliga sektorn. Vad som kommer ut i slutändan är förmodligen ingen vänsterpolitik, utan en mer intelligent högerpolitik.
Moderaterna jagar frågor att fånga. De fortsätter att hitta de frågor som människor vill ha svar på. Och de lämnar svar som inte låter höger, men som obönhörligen skapar en samhällsdynamik som bryter ned arbetarrörelsen, som Ali Esbati skriver intressant om. Låt er inte luras av skandalrapporteringen runt Schenström. En skickligare motståndare har arbetarrörelsen inte haft på länge.
I måndags intervjuade jag moderaternas partisekreterare Per Schlingmann. Det var både trevligt och spännande att höra hur han tänker. Utrymmet i tidningen tillät kanske inte världens mest djuplodande intervju – jag fokuserade på vad han ser i kikaren för moderaternas del. Och det var, precis som vi tidigare rapporterat om, att moderaterna nu tar sig av välfärden.
Det kommer att betyda fler privatiseringar – men argumentationen för det är helt annan. Schlingmann själv säger precis som man gjorde på den privatvårdskonferens jag rapporterade om tidigare: låt oss lägga frågan om privat och offentligt, alltså privat vinst, bakom oss och istället tala om kvalitet och mångfald. Låt oss sedan få en mix av ägarformer. I ett system som vi har idag – med 90 procent offentlig vård, är det ju svårt att tro att Schlingmanns uttalande innebär mindre privat vård. ”En mix av ägarformer” innebär de facto fler privata sjukhus. Och det är också så regeringens politik ser ut i praktiken. Den som lever får se, men det finns ingenting som tyder på att privatiseringsagendan är ur leken.
Sedan ville Per Schlingmann tydligt tala om att moderaterna är intresserade av att också förbättra den offentliga vården, och att göra det med ökat personalinflytande.
- Det är otroligt inspirerande, det här med Trondheimsmodellen, menade han. Att facket var först på arenan med att demokratisera den offentliga sektorn.
Han håller nu på att läsa min bok, och det säger faktiskt någonting om de nya moderaterna – mer än det säger om just min bok. Nämligen följande: det är naturligtvis inget vänsterparti, eller arbetarparti, men de är intresserade av vad som sker inom vänstern – för de vill ta över den arenan. Precis som de studerat den svenska modellen eller klimatpolitiken vill de känna till debatten om demokratisering av den offentliga sektorn. Vad som kommer ut i slutändan är förmodligen ingen vänsterpolitik, utan en mer intelligent högerpolitik.
Moderaterna jagar frågor att fånga. De fortsätter att hitta de frågor som människor vill ha svar på. Och de lämnar svar som inte låter höger, men som obönhörligen skapar en samhällsdynamik som bryter ned arbetarrörelsen, som Ali Esbati skriver intressant om. Låt er inte luras av skandalrapporteringen runt Schenström. En skickligare motståndare har arbetarrörelsen inte haft på länge.
Möte i Botkyrka
Det finns en klar motsättning mellan att arbeta heltid på en tidning, vara ute mycket och tala, och samtidigt berätta om mötena. Den här veckan har allt kolliderat. Lika bra ni vänjer er. Jag prioriterar att vara marxist IRL.
I Botkyrka i söndags var det Socialistiskt Forum. Bara att det ordnas är bra: att SSU och Ung vänster och ABF kan öppna upp de vattentäta skotten mellan organisationerna är viktigt. För tio år sedan otänkbart. Jag hann inte vara där mer än på mitt föredrag och den efterföljande debatten, med två kommunalare och en från LO. Det blev en bra diskussion, med offensiv inriktning. I fokus: frågan om valfrihet, kundvalssystem och medborgarmakt. Jag är övertygad om att vänstern måste ta valfrihetsdebatten på allvar, och lära sig särskilja på valfrihet och privat ägande. Men utgångspunkten, som Lars-Åke Almqvist från Kommunal poängterade, bör också vara att människor vill kunna bestämma över viktiga delar i sitt liv: även inom sjukvård, äldrevård och liknande. Jag är övertygad om att kundvalssystem ger en mycket begränsad form av valfrihet: du får välja mellan några färdiga produkter – exakt vad de innehåller vet du oftast inte. Och att få göra innehållsliga val när du väl valt din produkt – det är inte speciellt ofta aktuellt, av kostnadsskäl. Jag är också övertygad om att den reella valfriheten skadats mer av nedskärningar och toppstyrning än av vårdpersonalens inflytande och offentligt ägande.
Lars Ohly uppmärksammade i sitt veckobrev 5/10 2007 ett intressant exempel:
”I Falun har hemtjänsten arbetat i flera år för att ge brukarna ett större inflytande över sin vardag. Modellen innebär bland annat att brukaren har möjlighet att byta en insats mot en annan. Om det är vackert väder ute kanske städningen kan vänta till nästa vecka för att bytas ut mot en promenad. Jag tycker att det är just den här typen av valfrihet som behövs inom äldreomsorgen.”
Helt riktigt tänkt och naturligtvis mycket viktigare än att kunna välja vilken eldirektör som skall få profitera på din lön.
I Botkyrka i söndags var det Socialistiskt Forum. Bara att det ordnas är bra: att SSU och Ung vänster och ABF kan öppna upp de vattentäta skotten mellan organisationerna är viktigt. För tio år sedan otänkbart. Jag hann inte vara där mer än på mitt föredrag och den efterföljande debatten, med två kommunalare och en från LO. Det blev en bra diskussion, med offensiv inriktning. I fokus: frågan om valfrihet, kundvalssystem och medborgarmakt. Jag är övertygad om att vänstern måste ta valfrihetsdebatten på allvar, och lära sig särskilja på valfrihet och privat ägande. Men utgångspunkten, som Lars-Åke Almqvist från Kommunal poängterade, bör också vara att människor vill kunna bestämma över viktiga delar i sitt liv: även inom sjukvård, äldrevård och liknande. Jag är övertygad om att kundvalssystem ger en mycket begränsad form av valfrihet: du får välja mellan några färdiga produkter – exakt vad de innehåller vet du oftast inte. Och att få göra innehållsliga val när du väl valt din produkt – det är inte speciellt ofta aktuellt, av kostnadsskäl. Jag är också övertygad om att den reella valfriheten skadats mer av nedskärningar och toppstyrning än av vårdpersonalens inflytande och offentligt ägande.
Lars Ohly uppmärksammade i sitt veckobrev 5/10 2007 ett intressant exempel:
”I Falun har hemtjänsten arbetat i flera år för att ge brukarna ett större inflytande över sin vardag. Modellen innebär bland annat att brukaren har möjlighet att byta en insats mot en annan. Om det är vackert väder ute kanske städningen kan vänta till nästa vecka för att bytas ut mot en promenad. Jag tycker att det är just den här typen av valfrihet som behövs inom äldreomsorgen.”
Helt riktigt tänkt och naturligtvis mycket viktigare än att kunna välja vilken eldirektör som skall få profitera på din lön.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
