Risig partiledardebatt – men knapp seger för de röd-gröna partierna

Nu inleds, efter budgetförslagen en slags debattsäsong för riksdagspartierna. På Aftonbladet och flera andra sidor finns en debatt om vem som egentligen vann.

Kvällens debatt var laddad av både finanskris och krisen runt Sahlins utspel. Det tände till i båda frågorna – och det är nog sannolikt att den rödgröna sidan kammade hem debatten om finanskrisen. Reinfeldt var alldeles för upptagen med att spela landsfader för att inse att ett abstrakt försvar för arbetslinjen inte är speciellt gångbart denna vecka. Han var också för subtil för att få fram sina poänger och såg ut att ha övat sitt allvarsamma minspel mer än argumenten. Det bästa regeringssidan fick fram var att de redan hade genomfört vad oppositionen föreslår, och det är ett klassiskt tecken på poängförlust. Sahlin hade få kort – a-kassan och branschutbildningar - men utnyttjade dem väl. Och även om Lars Ohly som vanligt var för floskulös och överretorisk fick han ensam stå för kritiken mot marknaden en vecka när det för en gångs skull fanns ett läge för det.

Ohly kammade också hem poängerna kring s-mp-schabblet, både vad gäller utgiftstaket och vänsterpartiets inställning till regeringssamarbetet. Wetterstrand blev ordentligt fumlig och Sahlin såg närmast ut som om hon ville be om ursäkt. I kombination med att Ohly fick ovanligt mycket utrymme blev det hans bästa debatt hittills – han brukar vara bäst i mindre format som utfrågningen före valet 2006 visade. Men fortfarande kan mycket bli bättre: det är inte bra att flera gånger strunta i frågan och köra ett eget race, och det är inte roligt att Ohly aldrig lyckas desarmera det borgerliga hånet mot honom.

I skattepolitiken, som dominerade debatten blev förmodligen ingen mycket klokare. Partier till höger vill sänka skatter – partier till vänster vill satsa på välfärd: det framstår närmast som en fråga om tycke och smak. Och medan högern gjorde försök att påstå att deras politik ger mer välfärd, ville ingen på vänstersidan ge sig in på några resonemang om att deras politik ger fler jobb. Det var helt onödigt.

Varför fick regeringen stå oemotsagd i påståenden att deras politik handlar om att skapa jobb? Med de mest positiva gissningarna har jobbskatteavdraget gett 85 000 jobb i högkonjunktur. Det innebär att kostnaden per jobb är 800 000 kronor! Möjligen är det världens dyraste jobbplan.

Varför fick regeringen (utan någon form av bevisning) påstå att lägre skatter generellt ger fler jobb? Det finns absolut inget empiriskt belägg för att det skulle vara sant. Tror någon att arbetslösheten kommer minska i USA när Obama eller McCain genomfört sina skattesänkningar? Naturligtvis inte eftersom några andra faktorer – efterfrågan, industristruktur, storleken på den offentliga sektorn, medborgarnas och statens skuldsättning – spelar mycket större roll. Sverige har långa perioder haft världens högsta inkomstskatter och samtidigt låg arbetslöshet. Och allt sedan folkpartiets och socialdemokraternas skatteuppgörelse 1989 (som framförallt sänkte marginalskatten) har Sverige haft högre arbetslöshet än perioden före.

Varför fick regeringen utan mothugg presentera sin vårdmiljard som en satsning – medan de fryst bidragsnivåerna till landsting och kommuner, och därmed försämrat för utsättningarna för de som är ansvariga för vård och skola? Just nu tvingar det flera landsting sparka sjukvårdspersonal, vilket dessutom förvärrar den recession som kommer.

Det är tyvärr låg kvalitet på svensk politisk debatt. Det är jönsiga typer, suddigt manus och förutsägbar handling, inte helt olikt svensk 1980-talsfilm. Det blev kanske roande för en del att Sahlin denna vecka bjöd på klassisk förväxlingskomedi (dörrar öppnas, dörrar stängs) men i längden måste det bli skarpare.

Kvällens mest skändliga resonemang stod Fredrik Reinfeldt för, när han som svar på Ohlys frågor om privat barnvård säger sig veta ”vad sjukvårdspersonalen oroar sig för” – att vården inte är likvärdig. Reinfeldts parti har systematiskt genom årtionden gått ut på att slita sönder möjligheten till rättvis vård – vårdvalssystemet i Stockholm är den logiska slutpunkten på kriget mot jämlikheten inom den offentliga sektorn, men en utsvältning av vården och låga löner för sjukvårdspersonal har inte direkt ökat möjligheterna.

Det är helt enkelt outhärdligt att se moderaterna – tänk efter, MODERATERNA - framgångsrikt plocka poäng på vad sjuksköterskor tänker. Låt det inte hända.