LO slutar ta stryk

LO-kongressen markerade ett LO som både vill täta den facklig-politiska samverkan och samtidigt förbehåller sig att ha egna politiska krav: att på sikt verka för 90 procents a-kassa, sätta kampen mot ekonomisk brottslighet högt på dagordningen och att offensivt försvara arbetsrätt. Över detta gnisslar borgerligheten tänderna. Per Gudmundsson liknar sossarnas koppling till LO vid narkotikamissbruk. I så fall är socialdemokraterna födda in i missbruk, men det kanske inte Gudmundsson har närmare reflekterat över.

I veckans Flamman ägnar vi oss dock främst åt kongressens överraskning, den skärpta linjen i Lavalfrågan, som på ett ganska dramatiskt sätt drevs igenom. Jag försökte göra en analys av vad som egentligen hände i denna fråga, eftersom det ibland finns en förgrovad analys inom den breda vänstern om hur maktspelet i LO går till och vilka processer som formar organisationen.
Icke LO-anslutna personer med hjärtat till vänster bör notera att de största motsättningarna inom LO idag inte handlar om lojalitet med sossarna, utan går mellan de förbund som föröker hitta strategier mot den nya ekonomins osäkerhet och de som förlitar sig på att allt skall trava på som vanligt och hoppas på det bästa.

I stort var det en kongress som jag tror kan bli en vettig grund för framtida, mer offensiva strategier. Och det är en bra nyhet för Sveriges lönearbetare.