Högern mot folkomröstningar i Venezuela

Som bekant försöker EU-regeringarna undvika folkomröstning om EU-konstitutionen. Detta trots att det finns en tydlig önskan från befolkningsmajoriteter i många av länderna.

Samtidigt, i en helt annan del av världen händer faktiskt samma sak. I Venezuela, till skillnad från i EU, har folkomröstningar allt sedan Hugo Chávez valdes till president 1998, välkomnats av landets styre. Den konstitutionella processen inleddes, till skillnad mot i EU, med ett val till den konstitutionella församlingen och därefter en folkomröstning om deras förslag. Till skillnad från i EU finns också möjligheten att återkalla förtroendet för politiker, varför Chávez själv ifrågasattes i en folkomröstning.

Den grundläggande skillnaden är ju politisk. EU-politiken förs mot befolkningsmajoritetens intresse. Den måste föras över huvudet på befolkningarna i Europa. Folkomröstningar bör undvikas. De riskerar att gå "fruktansvärt snett". Venezuelas politik förs för majoritetens intresse. Den kan därför dra in dem i aktivt beslutsfattande. Så enkelt är det.

Nu har då, slutligen, Venezuela påbörjat en ny process mot en ny konstitution. Den skall naturligtvis också avgöras i en folkomröstning.

Och nu kommer svaret från de mer radikala delarna av landets höger. Och ja, precis som liberaler i Sverige och EU, ogillar de att folket lägger sig i så komplicerade saker som landets styre. Nu börjar alltså delar av högern i Venezuela att vända sig mot en folkomröstning om konstitutionen.

...ändå fungerar det inte

I veckans nummer av Flamman besvarar vi frågan varför det går så dåligt för moderaterna, och vilka grupper som övergett partiet. Här finns också två artiklar om våldtäktslagen. God läsning!

Reinfeldt bäst i Sverige

Det var en symbolisk inramning runt Reinfeldts kongressöppning. Mitt i ”det röda Gävleborg”, där moderaterna ligger 2:a efter det gamla arbetarpartiet, tar moderaterna sats för att erövra befolkningen för gott.

Så kommer han in, statsministern och ledaren för det borgerliga blocket. Och det som följer är en imponerande uppvisning. Moderaterna ligger knackigt till i opinionsundersökningarna, uppvisar redan tecken på regeringströtthet, hävdar sig dåligt i medierna. Men Reinfeldt borstar undan alla tveksamheter. Han fortsätter berätta en sammanhängande historia. Han fortsätter fokusera på de centrala frågorna. Han blir inte övermodig, men hoppfull.

Historien börjar i ett parti som hade slut på pengar och trovärdighet. 2003 hade moderaterna 11 miljoner i negativt eget kapital. Efter två års omgörning av partiet började de möta väljarna med ”en politik som hängde ihop”. En politik som övertygade, inte bara de som varit hängivna supportrar i trettio år, utan ”en sökande människa”.

Valet vanns inte lätt, markerar Reinfeldt, och ger alla stödtrupper en påminnelse om hur mycket de kämpat. Motståndarna sa att det var omöjligt – det var det inte. Det var den mänskliga insatsen som gjorde det. Istället för statsvetenskapligt hokus pokus, där väljarboxar och smarta knep hamnar i fokus: den egna viljan och kunskapen. Två saker som hans motståndare underskattat för länge.

Nå, sedan dess regerar moderaterna de facto Sverige. Inte är det mycket utrymme för de andra partierna i koalitionen. På deras partikongresser kan nog ljudet bli lite annat. Men Reinfeldt har också något som ingen av de andra kan prestera – en självklar ledarposition.

Och där kommer det nya i hans tal: det ledarskap som han förut hade över sitt parti sträcks ut över hela landet. Och han väljer att prata om rätt frågor: budget, klimat, arbetsliv. Bakom varenda sak finns ett stort problem.

”Det enda som sjunker snabbare än skattetrycket är statsskulden”. Och det svenska folkets ägande, kan tillåtas. Det är ju inget mirakel att man kan sänka skatter och statsskuld när familjesilvret säljs ut. 50 miljarder per år.

Det går ju också att prata om klimatet, men hittills sänker ju regeringen Sveriges bidrag till lösningen. Försiktigare mål, avvecklande av kommunernas klimatinvesteringsprogram, bluffartad miljöbilssatsning.

Sist men inte minst: arbetslivet. Reinfeldt vann valet genom att ”lyssna in 2006”. Han lyssnar fortfarande. Och pratar. Om stress, dåliga arbetsscheman, maktlöshet på jobbet. Han talar om de glömda anställda i den offentliga sektorn. En minut senare lovar han att sänka skatterna mer.
Att på en gång vara så skicklig och skändlig kräver sin man. Just nu är Reinfeldt bäst i Sverige i sin genre.

Valla strikes back

De av er som har läst Trondheimsmodellen har kanske undrat om Gerd-Liv Valla skulle försvinna tyst ur historien, eller om det snart var payback time. Vallas bok har nu kommit och, tja, det är snarare det senare. Den norska arbetarrörelsens största skandal fortsätter. Och i den här historien finns en ganska bra illustration till varför det var LO och inte Jens Stoltenberg som radikaliserade Norge.

Vallas bok är naturligtvis en partsinlaga, men väl värd att läsa för den som vill se hur maktkriget ser ut i realiteten. Senare i höst kommer bok nummer två om detta spännande drama.

Lund i söndags

Det andra föredraget på SSF Lund handlade då om Norge, och följdes av en intressant panel av kommunalare och s-politiker. Kommunals och sossarnas Mönsterarbetsplats-projekt har några väldigt goda ambitioner som om de genomfördes skulle skapa en helt annan situation i den offentliga sektorn. Men det har inte haft samma drag som det norska Fagforbundets modellkommun-projekt.

Kommunalarna på det här mötet ansåg att det saknades intresse från ”deras” politiker. Intresset bland kommunalpolitiker handlar om att hålla budget, och inte så mycket mer, menade de. Det är en verklighetsbild jag kan känna igen mig i, inte minst från vänsterpartiet, när Vägval vänster-gänget styrde. Men det är ett passivt förhållningssätt, och det driver aktivt isär arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar. Skall bara kostnaderna ner nästa budgetperiod, då finns det ju knappast en poäng att diskutera innehåll eller skapa mer långsiktiga strategier

Just klyftan mellan (kommun)politiskt och fackligt är en av de saker som slagit mig mest på denna lilla turné: det är väsensskilda perspektiv, och sällan mötas de två. Och ärligt talat – det är en förlust av gigantiska mått.

Ur fackligt perspektiv: när ”deras” politiker inte längre förstår hur läget är i arbetslivet, då fattar de - ofta ovetande - anti-fackliga beslut. Det försämrar fackets ställning – demoraliserar, passiviserar. Och förstås: de politiska resultaten blir sämre.

Ur politiskt perspektiv: när arbetslivet inte längre står på den politiska agendan, blir politik bara en fråga om skattesatser och lagstiftning. Det försvagar poängen för många att rösta på arbetarrörelsens partier när arbetslivet utelämnas. I de övre inkomstkategorierna finns en betydande risk för att väljarna röstar efter sitt egna, snäva ekonomiska intressen (vilket de ju inte har mycket för under den här regeringen, men de kanske gjorde en annan kalkyl i september 2006).

Trondheimsmodellen är ett ganska drastiskt sätt att komma ur den här problematiken. Men det finns förstås andra sätt för facket att ta ett steg framåt. Om det inte sker kommer det aldrig finnas förutsättningar för vänsterpolitik i Sverige.

Lund i lördags

En kort rapport från Skåne Social Forum: forumet var mindre än tidigare år, men trevligt som vanligt. Höll föredrag om Socialistiska Partiet på Lilla Teatern vid hejdlöst dålig tid: 20.00 på lördag kväll. Men det kom folk! Och vi hade en bra diskussion om partibygge, demokrati och basarbete. Det låter ju omåttligt tråkigt när man skriver orden (någon borde kanske uppfinna en volabulär som inte låter 30-tal) men det var närmast elektriskt. Pratade om samma sak på måndagen inför vänsterpartiets pensionärer, och det var samma sak där. Diskussioner där det konkreta och det stora hängs ihop får nästan en existensiell dimension. Vi har alla delat flygblad och suttit på möten, sammantaget säkert flera år av våra liv. Det rör vid vårt liv, det handlar om vad vi egentligen vet är möjligt att göra, och det öppnar upp diskussionen. Bara det är hälsosamt. Snart kommer sedan diskussionen in på vad som är möjligt i Sverige.

En av de första vänsterpartister som läste min bok var först i extas över det nederländska kapitlet, ringde en vecka senare och sa: - Nu har jag tänkt på det här. Det är jättebra, men det kommer aldrig att funka i vårt parti.

Jag brukar alltid börja med att säga att det inte går att kopiera utländska exempel. Även om metoden är identisk kan resultatet bli annorlunda. Grundfrågan är dock: Går det att bygga om ett parlamentariskt parti till ett folkrörelseparti? Tja, det är en öppen fråga. Först borde en grundlig diskussion om vad det innebär föras.

"Vad väntar vi på?"

Recension i LO-tidningen av Trondheimsmodellen:
http://lotidningen.lo.se/?id_site=8&id_item=10769

Ommöblering i norska regeringen

Redan dagen efter SV:s dåliga resultat i lokalvalet krävdes miljövärnsminister Helen Bjørnøy och utbildningsminister Øystein Djupedals avgång i medierna. Som vanligt finns det lite mer bakom än de personliga insatserna. De två första regeringsåren var inte speciellt fokuserade på miljöpolitik och utbildningspolitiken har fått hård kritik från studenter och professorer.

I en kommentar kring de bådas avgång, skriver Klassekampens Anders Horn:

"Helen Bjørnøy har gjort sitt beste som miljøvernminister, men statsminister Jens Stoltenbergs intense forsøk på å ta kontroll over klimapolitikken ble hennes politiske død. Den eneste som kunne beskyttet henne var Kristin Halvorsen, men hun stilte modig opp som statsministerens væpner. Øystein Djupedal har gjort en enorm innsats som barnehageminister og en god innsats som skolestatsråd – han har blant annet bidratt til ro rundt nasjonale prøver og han har samlet et bredt politisk flertall mot privatskoler. Tilliten til ham er likevel slitt innen høyere utdanning og forskning, og enda mer: SV er uten et kunnskapspolitisk program å sette ut i livet for en statsråd."

Efter Bjørnøy kommer nu en person som anses vara SV:s starkaste miljökort, Erik Solheim.
"Det er SV som kommer styrka ut av denne rokkaden, og det er dem den er til for./.../Hvis Kristin Halvorsen tillater at Ap og Sp behandler regjeringens nykommer like dårlig som de som forsvinner ut, er løpet kjørt for SV.", skriver Horn.

Både i Trondheim, där SV fick bra utdelning i förhandlingarna och på riksnivå ser det ut som Arbeiderpartiet förstår att ett svagare SV också är dåligt för majoritetsprojektet. I längden måste dock SV rädda sig självt. Hos SV.arna låg många pannor i veck under mitt senaste besök.

Lyckad nedfrysning av folkviljan

Igår kom EU:s regeringschefer överens om de sista detaljerna i en gammal nedröstad konstitution, förlåt, ett helt nytt fördrag. Hela processen har varit bisarr. Historien om EU-konstitutionen har hela tiden varit två. En av om småsaker grälande eliter, en annan av Europas folk, som stått tämligen enade i sin vilja att folkomrösta.

På elitsidan startade allt med ett konvent av politiker, som skrev det första fördraget. Redan det var ett spektakel i sig. Här återberättat av en av delegaterna.

Därefter gick ärendet till EU:s regeringschefer som i Dublin grälade ytterligare om röstregler.
Sedan blev alla regeringar helt eniga om att kampanja för ett ”ja”.

Men vid det här laget hade den andra historien startat på allvar: medborgarnas. I land efter land kom krav på folkomröstningar. Och en rörelse på Europanivå mot konstitutionen startade.

Och folkomröstningar skulle det bli. I Spanien, först, där en avpolitiserad hurrakampanj, med svåra inskränkningar för nej-sidan.

Därefter blev det några riktiga omröstningar också. De gick åt fanders för EU-eliten. Nu konstaterade den huvudansvarige för ursprungsförslaget, Giscard d’Estaing att de två nejen var ”misstag” som kunde rättas till.

Men det handlade aldrig bara om Frankrike och Holland. I Sverige har det förstås hela tiden varit en önskan från folk att få folkomrösta. Liksom i de flesta EU-länder.

Och fördraget, det är i stort sett detsamma. Åtminstone enligt de som nu lägger fram det.
Samt dess kritiker.

Men skit i det. Nu handlar det om att få igenom fördraget – inte att folk skall gilla det. Den geniala lösningen blir att de länder som från början tänkt folkomrösta skall förmås dra tillbaka sina planer. Istället skall nu hastigt och lustigt ett ”nytt” förslag läggas på bordet. Och det är alltså över detta som Fredrik Reinfeldt stod och drack champagne igår. Skål!

I Flamman

Veckan Flamman innehåller bland annat en ledare om Stureplansprofilerna och våldtäkten. Två artiklar om hur den uppluckrade arbetsmarknaden slår. Egentligen är det ganska självklart att ett arbetsliv som kräver mer initiativ och flexibilitet också förutsätter en stark trygghet. Men så är det ju bara på toppen idag.

Mästerligt, moderaterna

Hastigt inkallad till Studio ett - handlade om moderaternas förnyelse. Per Schlingmann, partisekreterare i moderaterna presenterade en opinionsundersökning som visar hur väljarna tycker om några av de frågor där moderaterna har ändrat politisk linje (eller snarare, politisk strategi). Förstås är det bara med frågor där en majoritet stödjer den nya moderata linjen,
vilket inte alls blivit resultatet om man ställt andra frågor. Några iakttagelser:

1. I samtliga 10 frågor är det högavlönade Stockholmare som svarar mest rätt på frågorna ur moderat perspektiv. Med tanke på att det är förnyelse som vi talar om har sker denna förnyelse i mycket exakt samspel med de moderata kärnväljarna.
2. Det finns ett grundmurat stöd för arbetsrätten bland borgerliga väljare. Men det är inte uteslutet att några svarar nej på frågan om de nuvarande rättigheterna för anställda skall vara oförändrade - för att de ogillar undantagen från LAS eller tycker arbetsmarknaden är för uppluckrad. Än så länge är det mig veterligen ingen som ställt frågan om den svenska väljarkåren vill se en starkare arbetsrätt.
3. Moderaterna verkar inte ovilliga i att fiska i grumliga vatten i flyktingfrågan. Den fråga som ställs, "Tycker du att det är bra eller dåligt att ställa krav på att flyktingars
   anhöriga skall kunna försörja sig själva om de skall flytta till Sverige?" är precis så antydande och oklar som såna frågor brukar vara. Det är bara kärnfamiljen, dvs. barn under 18 år och maka/make som över huvud taget idag räknas anhöriga och de skall redan kunna försörja sig. Ingen grupp i samhället är undantagen från plikten att försörja sig. Men många är arbetslösa när de kommer till Sverige och det tar ett tag innan de får jobb. Frågan är då: menar moderaterna att de skall ha ett jobb innan de kommer till Sverige? Eller bara att insatserna för att skapa arbete skall öka?
4. Frågorna kring förnyelse är intetsägande: det är inte förbundet med något politiskt innehåll och förnyelse är som bekant ett ord som idag används i en allmänt positiv betydelse. På frågan "Tycker du att det är viktigt att moderaterna fortsätter att utvecklas och förnya sin politik eller tycker du inte det?" är det inte oväntat nästan ingen som svarar nej - av moderatsympatisörerna själva. Medan bara hälften av vänsterpartisympatisörerna anser att det är viktigt.

Nå, helt oavsett detta är det tydligt att moderaterna vet vad de sysslar med - de är trots dåliga opinionssiffror i färd med att driva en klart borgerlig politik - deras kärngrupper gillar det också - och de är i färd med att ta nya offensiva steg. De fokuserar på de centrala frågorna för att förskjuta makten i Sverige - efter att a-kasseförändringarna sänkt fackets förhandlingsstyrka och skattesänkningar och kundvalsreformer öppnar för ett kundmedvetande kommer nu en privatiseringsoffensiv som kommer omdefiniera vår syn på det offentliga. Moderaterna lyckas alltså med den politiska kärnuppgiften samtidigt som Schlingmann påvisar att moderaterna lyssnar ( i mindre viktiga frågor som miljö och försvaret) - det är närmast mästerligt.

Att näringslivets tankesmedja Timbro inte gillar detta pöbelaktiga beteende är ju inget förvånande - deras uppgift är att vara obstinata högerradikaler, som ändå får sina åsikter igenom på längre sikt. Att de är representerar befolkningen lika lite som en genomsnittlig perukstock i brittiska överhuset är en annan sak. De behöver ju inte regera landet.

Både Moderaterna och Timbro fullföljer respektive uppdrag. Tänk om det var lika bra på vänsterkanten.

Utanförskap (re-cut)

Josefin Brink skriver om det som nu uppenbarar sig, moderaternas siffertrixande runt arbetslösheten. Hur 79 procents sysselsättning var en katastrof för landet, men hur 80 procent anses vara en hög nivå. Jo, de skriver så. Och det funkar, för ingen ställer Anders Borg mot väggen. Och jo, vi hade faktiskt förutsett det.

På något sätt påminner hela historien om det här.

Fackligt rådslag, Årsta

25 fackliga vänsterpartister träffades i Sveriges vackraste centrum - någon däremot? - Årsta. De samlades för att diskutera vänsterpartiets nya fackliga-politiska plattform, en diskussion som ser riktigt intressant ut, tycker jag.

Jag inledde med att tala om Trondheim och Norge. Diskussionen efteråt handlade mycket om skillnaderna gentemot Sverige – det norska LO är både mer offensivt och självständigt än det svenska, Senterpartiet ett mindre borgerligt parti än Miljöpartiet, Arbeiderpartiets dåliga siffror tvingade dem att tänka om, medan socialdemokraternas höga siffror verkar uppmuntra stillestånd etc. Allt detta gör en Norgesituation osannolik fram till 2010. Men man skall komma ihåg att den offensiv som inleddes efter 2001 i Norge hade förberetts, framförallt genom Fagforbundets idoga arbete under 1990-talet och andra processer som tagit fem eller tio år. Och det centrala: Som det politiska landskapet ser ut är det betydligt troligare att det sker vändningar på lokalplanet än nationellt. Det måste både byggas förtroenden och testas politik. Kanske borde vi ha ett, två, flera Trondheim. Oavsett det är jag övertygad om att nyckeln till framgång ligger i formulera projekt som är tillräckligt små för att lyckas och tillräckligt stora för att skapa entusiasm. Om allt detta, att få fram alternativ och rörelse snackade vi i trekvart.
Sen tog alla böcker slut.

Nästa station - Norrköping

Nästa stopp var Norrköping, där LO-avdelningen hade repskapsmöte. Efter hand kom en diskussion om vårdprivatiseringar igång – just i Östergötland har många strider runt sjukvården rasat. (Flamman-länk). Missnöjet med sjukhusnedläggningar har öppnat för ett protestparti, Vrinnevi-listan, ett klart privatiseringsvänligt parti.
Frågan är om väljarna hade speciellt stor koll på det – i det politiska klimat där även vänsterpartiet slöt upp bakom den s.k. ansvarfulla linjen, med nedlagda BB-avdelningar
och en prioriteringslista som resultat, handlade debatten om helt andra saker, nämligen att undgå vårdnedskärningar. Men så kan det gå om en vänstermajoritet inte förmår ta frågorna om välfärden offensivt.

Diskussionen handlade nu mest om sjukvården. Som vanligt, när man träffar kommunalare, är det lite andra signaler man får än hos den privatiseringsvänliga förbundsledningen och i de överslätande valrörelsetalen. Oron på basplanet är stark både för vad som händer när vinstdrivande krafter släpps in och för vad som sker om sjukvården inte finansieras ordentligt. I både Finspång och Motala pågår, så vitt jag förstod, en process av privatisering nu. Samtidigt är landstingens sparbeting 140 miljoner, och sjukvårdspersonalen får spara in på lakan och utrustning.

Norrköping har också varit intressant i två andra strider för gemensam välfärd, dels genom att kommunen sagt ned till utförsäljningar av allmännyttan och dels på grund av segern i vattenprivatiseringsfrågan. Den sistnämnda är dock en seger med många förbehåll, fick jag tydligt klart för mig efter besöket – kommunen behåller vattnet, men det sköts av ett kommunalt bolag som opererar ungefär som ett privat vattenbolag hade gjort - och kampen fortsätter.

Ingetdera är en slump. I Norrköping finns en liten men ihärdig avdelning av Gemensam välfärd, med eldsjälen Gith Andersson i spetsen. Här finns ett LO, som inser vikten av att gå på offensiven och här finns också vänsterpolitiker som Kerstin Hildebrand. Den 23 oktober startar en studiecirkel runt Trondheimsmodellen där. Intresserade - kontakt här! Men, frågade en kvinna:
- Kan det inte komma några yngre någon gång?
Ja, ärligt talat är det en hög medelålder på de flesta möten jag är ute på. Och mitt svar:
(Jag är ju här!) känns inte helt tillfredställande längre. Det verkar som vänstersidan i Sverige (den om vi inte har ett ord för, men jag tänker använda det norska) är så sektorsindelad att folk i Norrköping inte ens visste att jag skulle vara där. En fråga värd att fundera på. Det var i alla fall ett bra möte. Och alla böcker sålde slut igen.

PS. Ni i Norrköping som undrade över hur man får tag på Rönnbäcks bok – här är den.

Kanske förstår en och annan lite mer nu

Under de senaste åren har den bolivarianska revolutionen i Venezuela på kort tid fått dåligt insatta borgerliga debattörer att underkänna precis allt som händer i landet. Det är förstås möjligt att göra tack vare det enorma informationsvacuum som existerar – inte bara runt just detta land utan runt ekonomiska och politiska frågor överhuvudtaget. Men förförståelsen att allt som går utanför vanliga liberala dogmer är dömt att misslyckas bevisar borgerliga analytiker på förhand att socialistisk ekonomisk politik måste misslyckas.

De fånigaste angreppen på Venezuela har gällt landets fattigdomsbekämpning och ekonomi. Det är ju svårt underkänna en ekonomisk politik som lyfter ett land från närmast nolltillväxt till snabb frammarsch och som sänker sina fattigdomstal snabbare än något annat land i världen, men det går.

I den mediala situation som vi har idag, spelar rena fakta ingen stor roll innan någon ”viktig” person säger något. Därför var det viktigt att Joseph Stieglitz äntligen kunde säga något.

Anteckningar bredvid fjorden

Det är alltid skönt att åka till Norge. Hur dåligt vädret än är kan man värma sig med den norska mentaliteten. Hur märklig politiken än är (mer om det senare) finns det alltid en intelligent diskussion om varför det ser ut som det gör. Tre skäl: Det finns inget annat land där lokalhistorien dyker upp så fort man pratar politik. Detta inte bara därför att alla hatar huvudstaden Oslo – utan även för att Norges politiska liv verkligen är lokalt.
Inga andra än norrmännen verkar så fixerade vid att analysera social status. I själva verket har de uppgraderat sig från en fyrkantig 1800-talsvariant till en fungerande 2000-tals klassanalys (kön är det som bekant sämre med), som gör samhället begripligt. Inte minst: de pratar över partigränserna på vänstersidan. I Sverige har vi inte ens ett ord för ”vänstersidan”. Allt detta samverkar för att göra Norge till ett ljuvligt land, ett slags politiskt spa för trötta vänstersvenskar.

Trondheim out of Hell

När man närmar sig Trondheim från höger, dvs. från Sverige passerar man först en liten stad. Den heter Hell och det kan inte finnas någon tvekan om den gränsstationens funktion: helvetet är på väg att ta slut. Vidare färdas besökaren in i Helltunnelen, en smal mörk passage som varar i 3928 meter. Ljuset i slutet markerar att man närmar sig Trondheim.

Trondheim goes Trondheim

Det är speciellt att som svensk komma till Trondheim och tala om för lokalbefolkningen vad som egentligen hänt där. Få har någonsin chansen att göra detsamma, än färre har återvänt levande. Jag försökte alltså undvika det. En sak skall man ha klart för sig: det finns olika historieskrivningar och politiska intressen i vilka aktörer som anses viktiga. I min bok fokuserar jag på fackföreningarnas roll i den vänstersväng som skett mellan 2001 och 2005. Jag tycker, efter hela min Norgeturné att det är en beskrivning som håller bra. Men det finns en annan historia, som jag inte ägnat mycket utrymme, men som förtjänar det: Historien inifrån både SV och framförallt Arbeiderpartiet. Trondheimsmodellen hade varit omöjlig om inte dessa partier i Trondheim hamnat så tydligt till vänster som de gjort. Den långa inre process Ap Trondheim gick igenom för att vinna valet 2003 är i centrum av Ap-beskrivningen. Mycket av diskussionen kom att handla om när vändningen i Trondheim egentligen började: om det var i Arbeiderpartiet 1995 eller med den breda fackliga front som byggdes upp efter 1999. Slående är hur partipolitiken och det fackliga arbetet ger upphov till olika perspektiv: så fort diskussionen hamnade på partisidan tenderade den att handla om valrörelserna och toppkandidaterna. När den hamnade på den fackliga sidan kom de lokala konflikterna mot arbetsgivare och regering i fokus.

Sedan finns olika politiska intressen runt historieskrivningen om Trondheimsmodellen. Den självständiggjorda LO har med sin strategi vunnit mycket makt över dagordningen på hela vänstersidan. De vill vidareutveckla strategin och utnyttja sin makt till att pressa regeringen i frågor – just nu pensionsfrågan, kanske den största fackliga striden sedan kampen för att hålla Norge utanför EU. Ap tycks vilja ta sig ur detta grepp. En del misstänker att inviterna till kristdemokratiska KrF handlar om just det. I det interna spelet i Ap finns en poäng med att tona ner LO:s roll. Vänstersidan i Ap växer i och med succén i Trondheim i betydelse, och de har inget intresse av att historien handlar om att LO tvingade dem att gå till vänster. Klart är också att det är Ap som vunnit röstmässigt på Trondheimsmodellen, vilket ställer SV i problematiskt läge.

Det blev alltså ett spännande möte – här möttes definitivt olika perspektiv. Kanske var det ett av få tillfällen där både den fackliga och den politiska sidan dryftade vem som egentligen gjort vad. Och kanske har jag rentav lärt mig att prata med trönder på trönders vis.

Bergen, ljuvliga stad

Det skulle under alla omständigheter bli en spännande dag i Bergen – dagen efter att fotbollslaget Brann nästan säkrade ligatiteln efter 44 år utan guld. Det blev också ett väldigt bra möte – en hel hög SV:are, en Senterpartist, en IS:are samt RV/Rödt:s partiledare Torstein Dahle var på plats. Ungefär som i Falun fanns låg en känsla av allvar i luften. Bergen, denna fantastiskt vackra stad styrs nu av – håll i er – Höyre, Fremskrittspartiet och Livets Ord (som dominerar det lokala KrF). Denna oheliga allians inleder nu en drive för att privatisera vattnet.

Det fanns redan före lokalvalet 2007 intresse för Trondheimsmodellen, men LO i Bergen var alltför tveksamt för att köra konceptet fullt ut. Bergen är ännu en av dessa städer där Arbeiderpartiet tidigare bildat allians med mittenpartier och som nu blivit ett rent högerfäste. Så frågan var: hur påverka LO? Här tyckte många att vattenprivatiseringsfrågan kunde bli en intressant början: en fråga om allmän välfärd möter en facklig kamp. Så där blir det ju ofta när Trondheim eller Holland diskuteras – det går direkt in i diskussionen om det lokala arbetet. Jag misstänker att mina recept för att ordna en kampanj mot privat vatten var för magstarka - allsköns överoptimistiska råd om att få mediegenomslag avslutades med idén att sälja privat och offentligt vatten på stadens torg. Efter mitt sista inlägg blev det helt tyst, varefter de överräckte en låda klippfisk (kabeljo).

Men, SV Bergen, vad tror ni om den här, som slogan i er högerkristliga stad:
Jesus skulle inte gått på privat vatten! Det gör inte bergensarna heller.

Oslo – you made my day

Kaféet Mono, ett stenkast från Youngstorget i Oslo var fullt av de unga raddisarna från Oslo. Bilden intill är dock från ett långt tidigare tillfälle. Åse Brandvold från Klassekampen höll i ordförandeklubban. Och det var ingen dålig panel de hade bakat ihop: Kleiv Fiskvik, LO-ordförande i Oslo, Rune Olsö, Ap-ordförande i Trondheim och Linn Brodal från SV Trondheim.

Efter min inledning om vändningen 2001-2005 tog Fiskvik ordet och sa:
- Det var en ganska precis beskrivning av hur det gick till. Fiskvik konstaterade därefter att Norges Storting inte varit så politiskt progressivt sedan 1973! Lite bittert berättade han att Oslo också försökte med samma modell som Trondheim i valet 2003, men att SV inte svarat på LO:s frågor, och menade att Ap varit för ovilliga att samarbeta med LO. Men LO står stadigt på vänstersidan i Oslo och en effekt är att FrP minskat de tre senaste valen i Oslo.

Ap:s Rune Olsö framhöll fyra faktorer bakom framgången i Trondheim:
Att det fanns ett tydligt LO på vänsterkanten – till stor del avgjordes det när LO sade Nej till EU.
Arbeiderpartiets förnyelse åt vänster. På förlust-valvakan 1995 kom 12 personer: denna förlust utgjorde starten på en omprövning. Ap förlorade därför att de uppfattades som ett gammalmodigt, arrogant parti.
SV började ta budgetansvar – det var förutsättningen för ett samarbete.
Den röd-gröna alliansen slutade med s.k. upptrappningsplaner. Istället gjorde man de förändringar väljarna velat se tydliga. Man marknadsförde dem.

I stort utvecklades detta till en livlig debatt mellan SV och Ap. Många publikangrepp riktades mot SV:s regeringsdeltagande. SV sliter sedan 2005 med en ständigt hotande svekdebatt – varför inte fler pengar till fattiga, varför händer inget för studenterna etc.

Linn Brodal från SV poängterade att SV var centralt för vänsterpolitiken i Trondheim: både genom att förhindra Ap från att göra upp med KrF och genom att hålla ett öga på frågor som kollektivtrafik och barnomsorg. Olsö ansåg att Ap-strategin gick ut på att isolera mitten och förstärka polariseringen mellan höger och vänster.

Alla små gnabb mellan kontrahenterna uppvägdes av en grundläggande generös inställning. Olsö tillade senare att självständiggörandet av LO var mycket viktigt och att Sv inte skulle ta så hårt på valförlusten.
- Det går i vågor för SV och Ap. Det viktiga är att den röda sidan växer.
Olsö svarade också på en publikfråga om den ekonomiska politiken att fördelningen mellan offentlig och privat sektor borde bli en valfråga 2009. En ganska bra mätare på hur det kan se ut i ett Arbeiderparti som funnit sin riktiga politiska position. Och helt otänkbart i Sverige.

Och så sålde jag slut på alla böcker. En av dem fick jag signera till mannen som formgav det historiska LO-flygbladet i Trondheimsvalet 2003.

Så hur gick det att komma som svensk och prata om Norge? Överraskande bra. Ingen annan har faktiskt skrivit historien om den norska vändningen och en sammanfattning uppskattas, ungefär som i denna recension. Den norska vänstern är i grund och botten ungefär lika butter som den svenska. En del av dem är mycket hälsosamt kritiska mot en regering som mycket väl kan misslyckas. Andra nöjer sig inte med mindre än att arbetarklassen tar över produktionsmedlen.
- Det är skönt att få höra historien – jag hade faktiskt glömt bort det mesta, sa en.
- Vi har faktiskt uppnått något här, sa en annan.
Jo, så är det faktiskt.

Kan vi gøra något? Jodå!

Som bekant ær det numera ganska lite bevænt med svensk utrikespolitik, ety vi har en regering som helt enkelt inte tror på fenomenet. Hær, en tydlig och bra artikel från två miljøpartister. Som gør den naturliga jæmførelsen med vår utrikespolitiska storebror, Norge.

Trondheim goes Trondheim

I dag inleder jag en liten tredagarsturné i Norge: Trondheim - Bergen – Oslo. Ikvæll skall jag alltså på Folkets Hus klockan 19.00 prata om Trondheim i Trondheim. Det ær ett av de mærkligare føredragsuppdrag jag haft, men det finns redan en grupp på Facebook før møtet, så det skall nog gå bra.

Genomslaget før boken har varit bra i Norge. Hær ytterligare en artikel från Fri Fagbevagelse: LO Norges nætsida.

ABF i lørdags

ABF i lørdags blev intressant i sig, och børjan till ett intressant samarbete. Det finns egentligen hur mycket som helst att skriva om det, men just nu sitter jag i sjælvaste Trondheim och skriver artiklar før Flamman. Læs mer hos Lisa Rasmussen.

I Godmorgon værlden

I søndags var det panel i Godmorgon værlden: handlade mycket om Carnegie och socialdemokraternas skuggbudget. Før er som missade det finns det hær.

Lördag: ABF-huset

Ann Charlotte Altstadt tar upp Trondheimsmodellen i LO-tidningen idag. Och i morgon, lördag blir det ett stort seminarium på ABF-huset i Stockholm med temat "Mobilisering för gemensam välfärd". Det är tredje gången på tre veckor för min del, men ABF-huset utgör centrum för vänstern i Sverige, så det är på sin plats. En rad LO-fack, gemensam välfärd, Centrum för Marxistiska Samhällsstudier sätter samman några riktigt spännande diskussioner. Det känns som om diskussionen börjar komma igång på allvar. Kom dit!

Den första borgerliga uppgörelsen med Trondheimsmodellen

Bloggaren Sundevall, tillika ordförande för Centerns Ungdomsförbund i Uppsala har som första borgerliga debattör gett sig i kast med Trondheimsmodellen. Sundevall finner med osviklig precision att det "bara handlar om "samma gamla trötta vänsterpolitik" som vanligt: "vurm för stat och kommun utan innehåll". Ja, det kan ju bli så om man som Sundevall själv undanhåller innehållet i politiken.

Några viktiga punkter i det verkligt existerande Trondheim är demokratiseringen av den offentliga sektorn (genom den s.k. Modellkommunemetodiken), den kraftiga ökningen av tjänstetillbudet (Sundevalls egna fränder lyckades under 14 år bygga ett daghem - den rödgröna alliansen byggde 33 på ett år), och den kraftiga upprusningen av skolor. Att kommunens invånare nu kan ha sina barn på dagis och i skolor som inte möglar, sådant är ju inte alls viktigt, eller hur? För den som såg Rapportinslaget om att 5000 skolor förfaller i Sverige, medan skolminister Jan Björklund anser att vi har en utmärkt arbetsmiljö i skolan, måste ju inse att sådant inte är intressant att diskutera.

Ett tips från min sida är nu att någon i Uppsalatrakten hjälper Sundevall att tillägna sig skriftlig information. Det kan inte vara så problematiskt. För att ändra på skolministerns inställning krävs förmodligen mer.

Falun igår

Det blev ett spännande möte i Falun för min del igår. De tre röd-gröna partierna hade gjort en kollektiv inbjudan till ett möte, där det visade sig komma en del LO-folk också. Tanken var, så vitt jag förstod att mötet skulle vara upptakten till ett gemensamt oppositionsarbete: och det kändes också som att det fanns goda förutsättningar för det.

Redan före mötet pratade jag med en del av de rödgröna politikerna som kunde berätta att den borgerliga alliansen i Falun nu håller på att privatisera i rask takt - nuförtiden sker det ofta genom att man lägger ut verksamhet på anbud och inte tillåter kommunala enheter lägga anbud. Så mycket var alltså snacket om mångfald värt: Nu skall det bli privat rakt av!

Mötet i Falun var också det första där jag fick applåder så fort jag klev innanför dörren (vilket direkt gjorde mig generad). Det var i stort sett fullt, runt 40 personer, och vi diskuterade, med rätt gemensamma utgångspunkter runt opinionsbildning, problemen med privatiserad verksamhet och behoven av ett offensivt svar från arbetarrörelsen.

Om det är någonting som många verkar vara överens om runt Trondheimsmodellens styrka är det de konkreta frågorna. Det har varit många luddiga paroller från både v, s och mp - och luddet ger både utrymme för en sådan som Reinfeldt att vrida och vända på orden samt för vänsterpolitiker att undvika att ge konkreta lösningar. Det finns en tyst majoritet i Sverige som vill se en offensiv välfärdspolitik, men om den inte blir konkret och om den inte drivs aktivt opinionsmässigt, då går det politiska initiativet till borgerligheten. Då får vi valet 2006 igen.

Vi pratade också en hel del om hopplösheten och deppigheten. Hur skadlig den är för politiskt arbete och varför den finns där. Jag tror själv att en fundamental sak att inse är att det aldrig är "kört". Alliansen kan göra mycket skada, men de kan inte ta ifrån oss möjligheten att ändra deras beslut i framtiden. Det går att återkommunalisera, det går att beskatta de rika. Och det går att demokratisera den offentliga sektorn.

Det roliga med mötet i Falun - förutom att boken går som smör varje gång jag är ute - var att det verkligen finns en gemensam grund att diskutera ifrån. Jodå, det fanns lite politiskt gnabb mellan raderna, men huvudsakligen finns det en insikt om att det är dags att ta strid för välfärden. Det är en upplevelse att se en hel framtida kommunstyrelse, en rörelse i bredare bemärkelse, diskutera tillsammans. Jag ser fram emot att göra det igen.

Tack, alla härliga människor i Falun. Jag skall laga minst hälften av falukorvsrecepten.

Sicko, aktivistdelen

Många är vid det här laget medvetna om att Michael Moores film Sicko kommer alltså till Sverige i morgon. Det finns ingen risk att ni blir besvikna - det är en lika halsbrytande rolig som skarp film. Betydligt färre är dock medvetna om att Gemensam Välfärd startar en slags kampanj mot privatisering och vinstdriven sjukvård. Runt visningen av Sicko delar organisationen ut flygblad i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping: ett mycket bra initiativ - den borgerliga regeringen håller på med ett systemskifte i vården bakom ryggen på folket.

Se Gemensam välfärds hemsida: http://www.gemensamvalfard.se/

Missa för allt smör i Småland inte heller Kalla Faktas granskning av den privata vården ikväll 20:30.

”Sjuksköterskor gör också vinst på vården”.

Citatet är från den minister som är huvudansvarig för sjukvården i Sverige, Göran Hägglund, kd. Platsen är Bonnierhuset. Tiden, strax efter 8.30 tisdagen den 2:a oktober.

Bakgrunden är följande: Sverige har tidigare haft privata utförare av vården, men med restriktioner för utdelning av vinst. Den nuvarande regeringen vill att vinstdrivande vård, skall växa. Och de företag som hoppas kunna göra profit på vård tycker att det är oerhört viktigt att få dela ut vinst. Men varken regeringen eller de vinstdrivande vårdföretagen själva vill att detta skall diskuteras offentligt. Människor i Sverige gillar nämligen inte idén att deras skattepengar skall bli aktieutdelning.

Därför står Hägglund och påstår att sjuksköterskor gör vinst på vården.
Det är ett härligt sätt att se på det, eller hur? En Volvoarbetare gör också vinst. Lärarna skär profiter ur skolsystemet. Till och med tjejen på Seven-Eleven kan betraktas som en slags kapitalist, när hon vandrar hem efter nattskiftet.

Eller så kan man se det så här: Göran Hägglund kan inte se skillnaden på lön och vinst. Det är honom helt likgiltigt huruvida det är en sjuksköterska som själv arbetar i vården, som får lön, eller enaktieägare som får utdelning. Och det stör honom inte ett dugg att han levererar skattebetalarnas pengar rakt ned i fickorna på amerikansk riskkapitalister.

Under förmiddagen denna tisdag bevakade jag för Flammans räkning seminariet ”Privata vårdaffärer – en ny marknad öppnar sig”. Resultatet finns i flera artiklar i veckans tidning - ett slags sjukvårdsextra - som också bjuder på en recension av Sicko. Missa inte heller den här intervjun.

Ikväll Falun

Jag skall precis sätta mig på tåget till Falun, där jag skall tala på temat "Ny tändning för kommunen" för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet. Här finns en liten artikel i Dalademokraten om det. Mer information om tillställningen här.

Seger i Ecuador

Ecuadors president Rafael Correa och vänstern vann enligt de preliminära resultaten en stor seger i valet till den nya konstituterande församlingen. Det är ingen palatskupp: beslutet att utlysa en sådan är också taget i en folkomröstning. Därmed har Correa vunnit tre på varandra följande val av stor betydelse. Det avviker starkt från mönstret i Ecuador, som under ett decennium nu haft åtta presidenter.

Alla demokrater borde hälsa förändringarna välkommna. Det var inte länge sedan landet skakades av skandaler, permanent politisk oro och hopplöshet.

Politiska konflikter i landet kommer inte avstanna (den latinamerikanska högern har märkligt svårt att acceptera demokrati) men det är nu tämligen tydligt att Ecuador håller nu på att få en regering som äntligen motsvarar folkviljan i landet, tydligt manifesterat i val och opinionsundersökningar. Ecuador håller nu på att få en regering som äntligen motsvarar folkviljan i landet, tydligt manifesterat i val och opinionsundersökningar.

Det är inte små saker som händer i Latinamerika: kontinenten är i processen att frigöra sig ekonomiskt från USA - en viktig symbolisk förändring är det nya förhållandet till IMF och Världsbanken, här intelligent kommenterat av Mark Weisbrot .