Trondheim goes Trondheim

Det är speciellt att som svensk komma till Trondheim och tala om för lokalbefolkningen vad som egentligen hänt där. Få har någonsin chansen att göra detsamma, än färre har återvänt levande. Jag försökte alltså undvika det. En sak skall man ha klart för sig: det finns olika historieskrivningar och politiska intressen i vilka aktörer som anses viktiga. I min bok fokuserar jag på fackföreningarnas roll i den vänstersväng som skett mellan 2001 och 2005. Jag tycker, efter hela min Norgeturné att det är en beskrivning som håller bra. Men det finns en annan historia, som jag inte ägnat mycket utrymme, men som förtjänar det: Historien inifrån både SV och framförallt Arbeiderpartiet. Trondheimsmodellen hade varit omöjlig om inte dessa partier i Trondheim hamnat så tydligt till vänster som de gjort. Den långa inre process Ap Trondheim gick igenom för att vinna valet 2003 är i centrum av Ap-beskrivningen. Mycket av diskussionen kom att handla om när vändningen i Trondheim egentligen började: om det var i Arbeiderpartiet 1995 eller med den breda fackliga front som byggdes upp efter 1999. Slående är hur partipolitiken och det fackliga arbetet ger upphov till olika perspektiv: så fort diskussionen hamnade på partisidan tenderade den att handla om valrörelserna och toppkandidaterna. När den hamnade på den fackliga sidan kom de lokala konflikterna mot arbetsgivare och regering i fokus.

Sedan finns olika politiska intressen runt historieskrivningen om Trondheimsmodellen. Den självständiggjorda LO har med sin strategi vunnit mycket makt över dagordningen på hela vänstersidan. De vill vidareutveckla strategin och utnyttja sin makt till att pressa regeringen i frågor – just nu pensionsfrågan, kanske den största fackliga striden sedan kampen för att hålla Norge utanför EU. Ap tycks vilja ta sig ur detta grepp. En del misstänker att inviterna till kristdemokratiska KrF handlar om just det. I det interna spelet i Ap finns en poäng med att tona ner LO:s roll. Vänstersidan i Ap växer i och med succén i Trondheim i betydelse, och de har inget intresse av att historien handlar om att LO tvingade dem att gå till vänster. Klart är också att det är Ap som vunnit röstmässigt på Trondheimsmodellen, vilket ställer SV i problematiskt läge.

Det blev alltså ett spännande möte – här möttes definitivt olika perspektiv. Kanske var det ett av få tillfällen där både den fackliga och den politiska sidan dryftade vem som egentligen gjort vad. Och kanske har jag rentav lärt mig att prata med trönder på trönders vis.