Oslo – you made my day

Kaféet Mono, ett stenkast från Youngstorget i Oslo var fullt av de unga raddisarna från Oslo. Bilden intill är dock från ett långt tidigare tillfälle. Åse Brandvold från Klassekampen höll i ordförandeklubban. Och det var ingen dålig panel de hade bakat ihop: Kleiv Fiskvik, LO-ordförande i Oslo, Rune Olsö, Ap-ordförande i Trondheim och Linn Brodal från SV Trondheim.

Efter min inledning om vändningen 2001-2005 tog Fiskvik ordet och sa:
- Det var en ganska precis beskrivning av hur det gick till. Fiskvik konstaterade därefter att Norges Storting inte varit så politiskt progressivt sedan 1973! Lite bittert berättade han att Oslo också försökte med samma modell som Trondheim i valet 2003, men att SV inte svarat på LO:s frågor, och menade att Ap varit för ovilliga att samarbeta med LO. Men LO står stadigt på vänstersidan i Oslo och en effekt är att FrP minskat de tre senaste valen i Oslo.

Ap:s Rune Olsö framhöll fyra faktorer bakom framgången i Trondheim:
Att det fanns ett tydligt LO på vänsterkanten – till stor del avgjordes det när LO sade Nej till EU.
Arbeiderpartiets förnyelse åt vänster. På förlust-valvakan 1995 kom 12 personer: denna förlust utgjorde starten på en omprövning. Ap förlorade därför att de uppfattades som ett gammalmodigt, arrogant parti.
SV började ta budgetansvar – det var förutsättningen för ett samarbete.
Den röd-gröna alliansen slutade med s.k. upptrappningsplaner. Istället gjorde man de förändringar väljarna velat se tydliga. Man marknadsförde dem.

I stort utvecklades detta till en livlig debatt mellan SV och Ap. Många publikangrepp riktades mot SV:s regeringsdeltagande. SV sliter sedan 2005 med en ständigt hotande svekdebatt – varför inte fler pengar till fattiga, varför händer inget för studenterna etc.

Linn Brodal från SV poängterade att SV var centralt för vänsterpolitiken i Trondheim: både genom att förhindra Ap från att göra upp med KrF och genom att hålla ett öga på frågor som kollektivtrafik och barnomsorg. Olsö ansåg att Ap-strategin gick ut på att isolera mitten och förstärka polariseringen mellan höger och vänster.

Alla små gnabb mellan kontrahenterna uppvägdes av en grundläggande generös inställning. Olsö tillade senare att självständiggörandet av LO var mycket viktigt och att Sv inte skulle ta så hårt på valförlusten.
- Det går i vågor för SV och Ap. Det viktiga är att den röda sidan växer.
Olsö svarade också på en publikfråga om den ekonomiska politiken att fördelningen mellan offentlig och privat sektor borde bli en valfråga 2009. En ganska bra mätare på hur det kan se ut i ett Arbeiderparti som funnit sin riktiga politiska position. Och helt otänkbart i Sverige.

Och så sålde jag slut på alla böcker. En av dem fick jag signera till mannen som formgav det historiska LO-flygbladet i Trondheimsvalet 2003.

Så hur gick det att komma som svensk och prata om Norge? Överraskande bra. Ingen annan har faktiskt skrivit historien om den norska vändningen och en sammanfattning uppskattas, ungefär som i denna recension. Den norska vänstern är i grund och botten ungefär lika butter som den svenska. En del av dem är mycket hälsosamt kritiska mot en regering som mycket väl kan misslyckas. Andra nöjer sig inte med mindre än att arbetarklassen tar över produktionsmedlen.
- Det är skönt att få höra historien – jag hade faktiskt glömt bort det mesta, sa en.
- Vi har faktiskt uppnått något här, sa en annan.
Jo, så är det faktiskt.