Idag publicerar SvD nyheten att EU-motståndet i Norge inte bara är massivt, utan också brett politiskt: bara Höyre-sympatisörer gillar EU. Det är, som någon bloggare skrev osannolikt att Norge någonsin går med i EU, och det är bra. Mer okänt är att EU-opinionen även i Sverige har haft ungefär samma politiska profil. Denna graf från Statistiska centralbyrån visar hur stor andel av varje partis sympatisörer som i i huvudsak är för det svenska medlemskapet i EU. Till förra året var det bara folkpartister och moderater som såg positivt på EU. Nu har kristdemokraterna tillkommit.
3 kommentarer:
Det är i min mening mer intressant att se att knappt 50% av svenska folket är för EU, 25% mot och 25% inte vet [länk] och att ja-sympatisörerna är på väg upp och nej-sympatisörerna på väg ner.
Vad gäller partipolitiska förändringarna är det också väldigt intressant att även starkt EU-negativa partier (V och Mp) har en uppåtgående trend av ja-sympatisörer, speciellt i Mp (hos V är det mycket svagt uppåt) där snart 50% är för medlemskapet, och att S har färre ja-sympatisörer än Mp.
Jag ska säga något lite kontroversellt men som jag verkligen tror på. Jag funderar på hur mycket av det motstånd till EU som svenskarna har har rötter i den självgodhets- och självtillräcklighets komplex (läs lite överlägsenhetskomplex) som jag anser att en icke obetydligt del av den svenska befolkningen har efter 70 år av socialistiskt hjärntvättning. I 70 år av nästan oavbrutet styre fick man höra att Sverige var bäst i världen och det sittert djupt, trots 30 år av nedgång.
Det är få EU-motstandare som är medvetna att Sverige har fallit från att ha varit den 4:e rikaste land i världen år 1970 (BNP per capita) till en position som gungar mellan plats 22 och 26, och därigenom ett lite fattigare,och ganska medioker land med EU-mått.
Få svenska eu-motstandare minns att Sverige brukade förut skicka till Eu-finansministermöten den enda finansminister i EU som inte var akademiker (läs Bosse).
Eu- och Euromotstand har mer med känslor än med intellekt att göra.
Jag har tidigare gillat Europaunionen men inte nu längre, inte efter förslaget till ny konstitution/traktat, som Sveriges riksdag tänker godkänna i oktober.
Det saknas en viktig detalj i konstitutionen: en senat där varje delstat har lika mycket att säga till om. I stället gör man tvärt om och koncentrerar makten till Bryssel. Sveriges vetorätt tas bort och svenskarna kan inte längre motsätta sig lagar de inte tycker om. Regeringen i Stockholm reduceras till ett regionfullmäktige, i fortsättningen ska vi lyda under Europaunionens president och utrikesminister.
Skicka en kommentar