We shall overcome, etc.

Från en trång radiostudio i riksdagen upplevde jag idag Reinfeldts regeringsförklaring.

Riksdagens högtidliga öppnande påminner om en mycket påkostad skolstart. Orkestrar spelar, inbjudna gäster i kostymer anländer makligt och rektorn håller ett välmenande tal som skall ta upp allt och ändå inte förarga någon. Detta är naturligtvis en svår konst.

Fredrik Reinfeldt har uppenbarligen insett att hans publik förväntar sig att höra någonting om jämställdhet. På Alliansens tvådagarskonvent förra våren ägnades två minuter åt detta för regeringen helt perifera ämne. (Och tro mig, det var inga roliga minuter.)

Efter valet 2006 förstod Reinfeldt att jämställdhet var ett område som krävde mer retorisk omsorg. Det är därför och inte på grund av något annat som hans första regeringsförklaring hade med den idag historiska meningen ”Ett aktivt jämställdhetsarbete kommer att prägla regeringens arbete”. Ett år senare, under vilket ingen i Sverige levande människa har hört talas om något jämställdhetsarbete dyker ämnet upp igen. Statsministern måste nu göra något dramatiskt. Något som uttrycker en stenhård övertygelse och ändå helt saknar innehåll. Det blir en mening att vara stolt över: ”Att kvinnor och män skall ha samma livschanser är en självklarhet.” Ljuvligt. Har detta redan hänt, eller är det tänkt att vara en del av framtiden? Oavsett vilket löste denna mening problemet för dagen. Sekunderna efter kunde Reinfeldt andas ut och konstatera att regeringen skall fortsätta att konkurrensutsätta sjukvård, göra om sjukförsäkring och a-kassa så att den bestraffar människor som jobbar deltid eller vårdar sjukt barn och utöka tjänstefolket. Det är en helt könsneutral politik: män kan faktiskt också städa i Täbyvillor och vårda barn. Kanske var det så Reinfeldt menade. Kanske är Reinfeldt själv helt könsneutral: det hade lika gärna kunnat vara en kille från, säg, Örebro som skötte hans egna barn för 32:50. Paret Reinfeldt kan ha singlat slant - och så blev det istället en tjej från Litauen.

I retorikens grundkonventioner finns regeln att undvika att fel ämne och fel talare kombineras. Redan står där: Direktörer bör inte skämt på personalfesten och tyskar får inte skämta om förintelsen. Under regeringen Bildt kunde vi konstatera att borgerliga integrationsministrar inte heller bör sjunga ”We shall overcome”. Det är dags att utöka regelboken: statsministrar som inte bryr sig om göra någonting åt skillnader baserade på kön bör strunta i att tala om det. Eller åtminstone göra det betydligt bättre än Fredrik Reinfeldt.