lördag 29 september 2007

Ohly i lördagsintervjun

Lars Ohly var bra och tydlig när det gällde den politiska inriktningen i Ekots lördagsintervju. Grundresonemangen är riktiga: anpassning högerut är inte vägen för att vinna val, det är genom att sätta fokus på effektiva och gemensamma välfärdslösningar som vänstern kan återvinna initiativet. Ohly var överhuvudtaget bra, och de svagheter som intervjun avslöjande är inte primärt hans, utan vänsterpartiets.

Intervjun började med en attack på skatteflanken: här blir det tydligt att vänsterpartiet helst inte vill tala skatter (utan istället välfärd). Men det måste partiet kunna göra: annars blir det en given angreppspunkt från höger. Ännu värre: kanske till och med från s och mp.
Det behövs några enkla begrepp som kan förklara vad det handlar om. Inte bara ökad progressivitet – för luddigt och inte alls nödvändigtvis attraktivt för de som tjänar på politiken – snarar något på samma nivå av konkretion som Reinfeldts tusenlapp. Vänsterpartiet bör också kunna prata om det slöseri som privatiseringarna innebär. Att moderaterna kan skära på Komvux för att ”det saknas pengar” samtidigt som de mer än villigt slänger miljoner i aktieutdelningar efter privattandläkare och börsnoterade sjukvårdsföretag är trots allt för bra för att missa att kritisera.

Likaledes bör vänsterpartiet kunna komma upp med lite förslag på alternativ till privatiseringar, som fortfarande framstår som någon naturgiven form av förnyelse.

Nästa problem är att förklara förhållningssättet till s och mp och resonemangen kring politiskt inflytande. Ärligt talat: vänsterpartiet kan mycket väl få sex procent i nästa val också. Alla positiva förändringar som sker i vänsterpartiet behöver inte alls omsättas i gigantiska opinionsvinster inom tre år. De blir då bara fånigt att bemöta den uppochnedvända idé om politisk påverkan som medier har genom att hänga upp sin idé om påverkan på högre opinionssiffror. (Detta är ju ett problem i sig i den politiska debatten – dramafabriken tycks bara fatta sig på opinionssiffror, personlig succé och symbolfrågor. Det är dock när politiska aktörer själva börjar tro på dramaturgin som den verkliga katastrofen börjar.)

Det är överhuvudtaget svårt att få opinionssiffrorna att bli ett starkt argument. Vänsterpartiers öde är i 9 fall av 10 att vinna röster genom socialdemokratiska vänsterväljare under perioder när socialdemokratin går åt höger, för att därefter snabbt förlora samma röster till det stora partiet om det gör en rättning vänster. Norska SV är bara det senaste exemplet – deras opinionsresa 2001-2005 är nästan identisk med vänsterpartiets 1998-2004 (skulle vara roligt att höra Vägval-vänstergänget analysera det!).

Historiskt har vänsterpartiets påverkan oftast inte alls hängt på höga opinionssiffror (under hela 1900-talet låg de mestadels under dagens nivå), utan genom att partiet formulerat idéer som sedan socialdemokratin förverkligat i mer eller mindre förändrat skick. Detta påverkanssätt delar vänsterpartiet med miljöpartiet, som på senare år dock på sätt och vis passerat vänsterpartiet i racet om inflytande. Mp:s framgångar i genren beror på lika delar förmåga att driva idédebatt, och som instrument för Göran Persson för att balansera kraven från LO och vänsterpartiet.

Ett vänsterparti som går in i idédebatten med positiva förslag och inte bara kritik kan göra mycket för att bryta med Reinfeldtpolitiken. Om det belönas med höga opinionssiffror är en annan sak. Det enda sättet att i längden växa för vänsterpartier är att bli något mer än ett protestparti för vänstersossar, att bli ett parti som lockar människor i sig, ett parti som i sig själv är ett politiskt alternativ.

3 kommentarer:

Janne Ask sa...

Det är väl inte så många som läser sånt här, men jag tycker att det finns anledning att kommentera vissa saker.

Ohly tog i radiointervjun fram TVÅ bra resultat i det norska valet. Det i Tromsö och det i Trondheim.

Jag tycker samma sak, men förmodligen ur ett helt annat perspektiv. Och förmodligen vet Ohly inte vad han pratar om. Eller annars så tycker han som jag. Innerst inne.

I Tromsö förlorade sv 2/3 av sina röster. Gick från drygt 20 procent till sju. Röd valallians blev större med över åtta procent av rösterna. YESS!! Vänstern lever i Norge.

I Trondheim halverades sv och rv fördubblades.

I Oslo tog rv över fem procent av rösterna och sv backade rejält. Deras samarbetspolitik går inte hem.

Inte hos oss fattiga. Det finns saker att lära. Läs Etzlers egen värdering av (sd):s valframgångar och vad dessa inne bär, Lindeborgs värderingar av samma sak, Halvarssons och Pedersens artiklar i samma ärende.

Den mjäkiga och klassamarbetsvänliga vänster som suktar regeringstaburetter har vi ingen nytta av. Den kan skörda tillfälliga opinionsframgångar men kommer aldrig förändra annat än dagistaxor.

Som vänsterpartist och kommunist tycker jag att valresultatet i Norge var lysande. Klassamarbetspolitiken röstades ner. Nu går vi framåt!

Aron Etzler sa...

Det var en märklig tolkning. SV rösterna i Trondheim och Oslo gick framförallt till Ap. SV är ju knappast sämre än Arbeiderpartiet politiskt sett. Är du glad bara för att det straffar deras regeringssamarbete alltså?

Vi är nog överens om att taburetterna är överskattade, men det politiska innehållet i Soria Moria-erklaringen är inte kattskit. Tror du Ap skulle ha klarat av att genomföra det bättre ensamma?

Jag har inte heller något emot RV/Rödt, men det är hittills inte något politiskt alternativ i Norge. De bästa delarna av RV är ju för övrigt de som med uppfinningsrikedom bidrog till vändningen i Trondheim. Och som där också kandiderade till kommunalrådsplatser. Men det kanske var dåligt också?

Janne Ask sa...

Till skillnad från de flesta av våra partimedlemmar har jag läst Soria Moria-överenskommelsen.

Jag har också varit med och förhandlat fram liknande dokument på kommunal nivå i Sverige. Långt tidigare.

Vackra ord där man ger och tar och inte trampar nån av de inblandade parterna på tårna. Bra så.

Realpolitiskt leder det tyvärr bara till just kattskit. För inte socialismen ett tum framåt. Men det är min erfarenhet. I Norge går det säkert bättre.

Att väljarna i högre grad lämnade sv för Ap än till rv ansåg jag som så självklart att det inte behövdes kommenteras. Men visst. Varför rösta på kopian när det finns ett original?

Sv tillför inte klasskampen, vare sig i Norge eller annorstädes, mycket. Om rödt/rv kommer göra det återstår att se. Jag är inte säker men hoppas.

Hur som haver. Nu ska vi välta en svensk borgarregim, om den inte lyckas välta sig själv. Vi ska resa klassen och vända all den inneboende vrede som finns mot borgarnas politik.

Klarar vi det? (v) måste sluta tramsa med icke-frågor och återgå till att bli ett genuint klassparti. Kan vårt trötta och söndrade gamla parti det?

Om inte öppnar vi fältet för (sd).

Därom är vi säkert eniga. Om dessa våra gemensamma ansträngningar bara leder till ett antal lallande goddagspiltar på på ett antal regeringstaburetter. Ja då finns det nog anledning att återuppta den här tråden.