Försäljningen av Trondheimsmodellen har skjutit fart under december, enligt förlaget. Kanske för att det fortsätter dyka upp funderingar och recensioner på nätet. Nu i veckan, till exempel hos Bengt Silverstrand och folkrörelser.nu. Eller möjligen på grund av att ett antal recensioner (Arbetaren, Folket i Bild och andra) har också publicerats (många av dem ligger inte på nätet, återkommer i frågan).
Ändå är det Ulf Adelsohn som mest lyst upp veckan på redaktionen.
torsdag 20 december 2007
Trondheimsmodellen en av årets julklappstips!
...enligt Expressen (Kathrine Kielos) och Aftonbladet.
Huvudvärk efter Vaxholm
LO-demonstrationen i Stockholm igår var på det hela taget...helt OK. 2000 personer, många med facklor i händerna och visselpipor i munnarna gick Vasagatan ned. Men jag måste säga att Wanja Lundby-Wedins budskap runt Vaxholmsdomen var bland det mest dubbelvikta jag hört. Helt plötsligt är inte EU:s klåfingrighet eller marknadsliberala grundprinciper något problem - nej, det är svensk lagstiftning det är fel på! Det är en djupt problematisk äreräddning av EU-projektet. För det första har de flesta fackliga organisationer i LO-familjen i resten av Europa redan reagerat klart negativt på domen i en skala som går från besvikelse till fasa. För det andra är det inte alls säkert, vad jag kan förstå, att Sverige kan parera domstolsbeslutet med egna lagändringar. Och slutligen: domen slår fast en marknadsliberal grundhållning för EU-projektet i förhållande till arbetsmarknaden. Om den inte reverseras bör den förr eller senare slå igenom i Sverige och andra länder. Poängen med den Europeiska Unionen kan inte vara att alla medlemsstater skall parera dess direktiv med egen lagstiftning.
Det är kort sagt ett märkligt nationalistiskt svar av en organisation som omhuldar EU-projektet. Vad händer med det sociala Europa som utgjort LO:s bärande argumentation för medlemskapet?
I det sista Flamman-numret för i år har vi intervjuat ett antal tunga personer som gör en helt annan bedömning av Vaxholmsdomens konsekvenser. Min gissning är att det kommer bli en rejäl huvudvärk både för LO och socialdemokraterna.
Det är kort sagt ett märkligt nationalistiskt svar av en organisation som omhuldar EU-projektet. Vad händer med det sociala Europa som utgjort LO:s bärande argumentation för medlemskapet?
I det sista Flamman-numret för i år har vi intervjuat ett antal tunga personer som gör en helt annan bedömning av Vaxholmsdomens konsekvenser. Min gissning är att det kommer bli en rejäl huvudvärk både för LO och socialdemokraterna.
tisdag 18 december 2007
Dags att göra allvar av utträdeskravet
I morgon håller LO en förhoppningsvis stor demonstration i Stockholm. Vore det inte en sällsynt bra idé att se till att det finns flygblad med kravet på utträde ur EU där?
Perukstockarna regerar Sverige
EU-domstolen har beslutat att ett av de viktigaste instrumenten för att försvara kollektivavtalen inte är förenligt med EU-rätten. Domslutet öppnar för social dumpning, underbudskonkurrens och en hänsynslös konkurrens. Det var inte helt oväntat - marknadens frihet skall gå före det mesta i den Europeiska unionen. Naturligtvis går det, precis som besluten där EU inskränker det svenska alkoholmonopolet, helt emot folkviljan. EU är idag en union som inte ens låter sina medborgare rösta om de grundläggande dokumenten. Därför utvecklas en praxis där juridiken ställs över politiken.
Det spelar ingen roll att ordningen på Sveriges arbetsmarknad har varit föremål för kamp i mer än ett sekel, med mödosamma konflikter och kompromisser. Perukstockarna regerar.
Det spelar ingen roll att ordningen på Sveriges arbetsmarknad har varit föremål för kamp i mer än ett sekel, med mödosamma konflikter och kompromisser. Perukstockarna regerar.
fredag 7 december 2007
Go, man, go!
Av alla effekter som min bok gett, tillhör Per Schlingmanns intresse för Trondheimsmodellen till de mest oväntade. I sann Trondheimsanda skall jag ärligt säga att jag blir glad oavsett vilket parti som förverkligar den här politiken. Och låt mig också påstå att moderaterna skulle ha mycket att vinna på att vända bort ifrån privatiseringar i traditionella offentliga verksamheter. De skapar i många fall onödiga kostnader, och oreda för personal och kommuner. Fall som dessa kommer att dyka upp även om kvalitetskontrollen blir bättre och det skadar de partier som genomför privatiseringarna. Det upprör även de höginkomsttagare som är moderaternas sociala kärngrupp.
I det fallet borde det vara lätt för de nya moderaterna att göra en analys av vinster och förluster om man överger privatiseringspolitiken: man kommer få ett antal ilskna företagare i vård- och skolbranschen på halsen. DN:s och SvD:s ledarsidor kommer få krupp. I övrigt har man en god chans att vinna nytt förtroende i väljarkåren. Faktum är att sätta stopp för privatiseringarna och demokratisera den offentliga sektorn förmodligen är det billigaste sättet för moderaterna att åstadkomma en sådan förbättring i relation till Sveriges väljarkår. Att det sedan borde satsas mer pengar i den offentliga sektorn är delvis en annan fråga. Det finns en betydande risk att anställda, när de väl får mer inflytande, också påvisar effekten av nedskärningar och med rätta kräver att det äntligen satsas på deras verksamheter. Här har ju privatiseringarna fungerat bra för den som velat skära ner - inte för att de sparar pengar, men för att de flyttar frågan till en annan nivå. Det synliga ansvaret hamnar på det enskilda företaget istället för hos kommunen, och i enlighet med marknadslogiken kan både politiker och företagare låtsas som det är medborgaren som valt fel istället för att erkänna att resurserna inte räcker till.
Allra först, tror jag moderaterna internt behöver övertygas om att linjen är rätt. Det har, som bekant inte gjorts några större utvärderingar av privatiseringarna. Beställ en riktig utredning utan skygglappar i samtliga verksamheter. Några hintar av problemen med den privatiserade skattefinansierade verksamheten kan man redan nu få i Klas Rönnbäcks Privatiseringarnas pris. Den är tämligen snustorr och definitivt seriös - långt ifrån den ideologiska soppa som man kan förvänta sig. Men alltför smal: mer empiri behövs.
Rent PR-mässigt är möjligheterna, efter år av socialdemokratiskt ointresse, väldigt goda. Naturligtvis måste det göras en offentlig poäng av den nya politiken. Ett sätt vore att moderaterna tar på sig att verkställa de sällan infriade löften som finns i Kommunals mönsterarbetsplatsprojekt. Här finns det dock en del som måste förändras på lokalnivå först, men det skall väl inte vara omöjligt.
I det fallet borde det vara lätt för de nya moderaterna att göra en analys av vinster och förluster om man överger privatiseringspolitiken: man kommer få ett antal ilskna företagare i vård- och skolbranschen på halsen. DN:s och SvD:s ledarsidor kommer få krupp. I övrigt har man en god chans att vinna nytt förtroende i väljarkåren. Faktum är att sätta stopp för privatiseringarna och demokratisera den offentliga sektorn förmodligen är det billigaste sättet för moderaterna att åstadkomma en sådan förbättring i relation till Sveriges väljarkår. Att det sedan borde satsas mer pengar i den offentliga sektorn är delvis en annan fråga. Det finns en betydande risk att anställda, när de väl får mer inflytande, också påvisar effekten av nedskärningar och med rätta kräver att det äntligen satsas på deras verksamheter. Här har ju privatiseringarna fungerat bra för den som velat skära ner - inte för att de sparar pengar, men för att de flyttar frågan till en annan nivå. Det synliga ansvaret hamnar på det enskilda företaget istället för hos kommunen, och i enlighet med marknadslogiken kan både politiker och företagare låtsas som det är medborgaren som valt fel istället för att erkänna att resurserna inte räcker till.
Allra först, tror jag moderaterna internt behöver övertygas om att linjen är rätt. Det har, som bekant inte gjorts några större utvärderingar av privatiseringarna. Beställ en riktig utredning utan skygglappar i samtliga verksamheter. Några hintar av problemen med den privatiserade skattefinansierade verksamheten kan man redan nu få i Klas Rönnbäcks Privatiseringarnas pris. Den är tämligen snustorr och definitivt seriös - långt ifrån den ideologiska soppa som man kan förvänta sig. Men alltför smal: mer empiri behövs.
Rent PR-mässigt är möjligheterna, efter år av socialdemokratiskt ointresse, väldigt goda. Naturligtvis måste det göras en offentlig poäng av den nya politiken. Ett sätt vore att moderaterna tar på sig att verkställa de sällan infriade löften som finns i Kommunals mönsterarbetsplatsprojekt. Här finns det dock en del som måste förändras på lokalnivå först, men det skall väl inte vara omöjligt.
LO, Bali och Venezuela
Veckans Flamman bjuder på en intervju med LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, en artikel och en ledare om det pågående klimatmötet i Bali. Samt förstås några artiklar om reaktionerna efter Chávez folkomröstningsnederlag i Venezuela. För den som vill följa det senare mer finns som vanligt en mängd intressanta artiklar på venezuelanalysis. Jag har under veckan fascinerats av att Fredrik Malms sinne för vad som pågår i landet. Följande passus från i söndags kan vara bra att klippa ut och behålla nästa gång Fredrik Malm skall ut och bedöma verkligheten.
den 2 december 2007
"Chavez tar steget fullt ut till att bli diktator. En del bedömare hävdar att valutgången är oviss, men ingen valutgång i Venezuela är oviss längre. Och om så verkligen vore fallet så kommer valkommissionen att ändra på det."
Observera också att Malm inte vet vilket parti Venezuelas president tillhör. Seriös kille!
den 2 december 2007
"Chavez tar steget fullt ut till att bli diktator. En del bedömare hävdar att valutgången är oviss, men ingen valutgång i Venezuela är oviss längre. Och om så verkligen vore fallet så kommer valkommissionen att ändra på det."
Observera också att Malm inte vet vilket parti Venezuelas president tillhör. Seriös kille!
Öppet hus i renoverade lokaler
För alla som undrar vad egentligen personalen på Flamman sysslar med när vi inte gör en tidning i veckan, åker land och rike runt och föreläser om böcker, ordnar fester till 1:a maj och Socialistiskt forum kan jag nu meddela att vi också renoverat våra lokaler. I tre smärtsamma omgångar: december 2005, juni 2006 och augusti 2007. Vi har under den tiden gått ifrån vad som kanske var Sveriges sämsta arbetsmiljö till något riktigt bra.
Igår passade vi på att festa och sätta en slutpunkt för detta ständigt växande projekt.
van Heijningen till Sverige
Det nederländska Socialistiska partiet hade sin kongress för några veckor sedan. Som man kan se i partiledaren Jan Marijnissens tal är det både ett parti som i sig växer så det knakar och ett parti som faktiskt förändrat det politiska läget i landet. Det enda skälet till att Balkenende fortfarande är premiärminister är egentligen socialdemokraternas ovillighet att regera med SP.
Apropå Marijnissens tal: SP:s enkla retorik kan nästan se opolitisk ut - i själva verket är det raka motsatsen. Det hopp som SP gjort till sin huvudpoäng är synnerligen farligt för den liberala marknadscynismen.
På söndag besöker SP:s partisekreterare Hans van Heijningen, veteran från solidaritetsrörelsen är en fascinerande organisatorisk kraft, vänsterpartiet och Sverige. Då skall jag, Lars Ohly och Heijningen samtala om valet 2010. Kom dit!
Apropå Marijnissens tal: SP:s enkla retorik kan nästan se opolitisk ut - i själva verket är det raka motsatsen. Det hopp som SP gjort till sin huvudpoäng är synnerligen farligt för den liberala marknadscynismen.
På söndag besöker SP:s partisekreterare Hans van Heijningen, veteran från solidaritetsrörelsen är en fascinerande organisatorisk kraft, vänsterpartiet och Sverige. Då skall jag, Lars Ohly och Heijningen samtala om valet 2010. Kom dit!
måndag 3 december 2007
Förlust i Venezuela
Med en mycket liten marginal, 49-51 förlorade Chávez folkomröstningen om den nya konstitutionen i Venezuela. Det var överraskande och synd. Rimligen borde en statsledare kunna väljas fler än två gånger - nu måste Chávez gå senast 2012. Konstitutionen innehöll några andra viktiga steg framåt - inte minst att legitimera den framväxande lokala rådsrörelsen (Gregory Wilpert kommenterar innehållet klokt, som vanligt). Men så kan det gå i en demokrati - folket bestämmer. Chávez uppträdde - i motsats till bilden av honom som en auktoritär och omogen ledare - med respekt och lyckönskade oppositionen.
Valdagen förslöt enligt rapporter lugnt. Tack och lov saboterade inte oppositionen vallokalerna. Man kan dock stilla undra hur det hade sett ut idag om resultatet varit jämnt åt det andra hållet. Oppositionen hade planerat att underkänna ett "ja" och redan på förhand utropat sig till segrare. Därav Chávez kommentar att han föredrog ett nej med liten marginal. De närmsta dagarna får de bevisa att också de är demokrater.
Valdagen förslöt enligt rapporter lugnt. Tack och lov saboterade inte oppositionen vallokalerna. Man kan dock stilla undra hur det hade sett ut idag om resultatet varit jämnt åt det andra hållet. Oppositionen hade planerat att underkänna ett "ja" och redan på förhand utropat sig till segrare. Därav Chávez kommentar att han föredrog ett nej med liten marginal. De närmsta dagarna får de bevisa att också de är demokrater.
torsdag 29 november 2007
Varning: hotet mot demokratin i Venezuela
Alla som lite mer noga följt utvecklingen i Venezuela har kunnat konstatera att det råder ett mycket smutsigt spel om landets framtid. Samtidigt som vänstern vunnit varje val och folkomröstning sedan 1998, har detta aldrig helt accepterats av landets borgarklass.
Nu pågår det återigen uppenbara förberedelser för att störta den demokratiskt valda regeringen: politiska mord sker på öppen gata, en CIA-plan har avslöjats - läs mer på Venezuelaanalysis. Och i Flamman.
Om allt detta finns inte ord i Sveriges mainstreammedier. Det är illa nog att de borgerliga tidningarna inte förmår bevaka hot mot demokratin när de dyker upp från höger. Skall SVT, som berömde sig för att vara demokratins beskyddare i en storslagen kampanj för ett år sedan bara ta ställning för demokratin i länder där vänstern inte styr?
Nu pågår det återigen uppenbara förberedelser för att störta den demokratiskt valda regeringen: politiska mord sker på öppen gata, en CIA-plan har avslöjats - läs mer på Venezuelaanalysis. Och i Flamman.
Om allt detta finns inte ord i Sveriges mainstreammedier. Det är illa nog att de borgerliga tidningarna inte förmår bevaka hot mot demokratin när de dyker upp från höger. Skall SVT, som berömde sig för att vara demokratins beskyddare i en storslagen kampanj för ett år sedan bara ta ställning för demokratin i länder där vänstern inte styr?
måndag 26 november 2007
Fest!
Flamman, Söderbokhandeln och ABF arrangerade den officiella forumfesten på Teater Scenario. Och fest blev det – till klockan var slagen och lokalen fick utrymmas. Jag vill minnas att det var ”Stad i ljus”, av alla musikhistoriens låtar, som avslutade det hela. Då hade vi, 300 personer firat av Daniel Suhonen, denne ABF-legend som i år gjorde sitt sista forum som arrangör, hört Johan Johansson och Kjell Höglund, Skalicious och DJ Hardy.
Det hela fotograferades dessutom magiskt av Jenny Lindahl Persson.
Det hela fotograferades dessutom magiskt av Jenny Lindahl Persson.
Exakt vad Ida Regin upptäckt på den här bilden får vi utreda.
”En offensiv vänster är möjlig”
Så var titeln på mitt seminarium om Trondheimsmodellen, som sågs av 120 personer (och fotograferades av Neo). Här var en samling av allt från SSU-are till syndikalister, miljöpartister, Ung Vänster, Västerviks Socialistiska parti, LO-folk, latinamerikansk vänster, you name it.
I panelen efter mitt föredrag: Carl Schlyter (mp), som talade om nödvändigheten att hitta alternativ till marknadsliberala lösningar. Han besökte konstaterade att det var märkligt att ingen utom Flamman skrivit om utvecklingen efter vändpunkten i Trondheim 2003 – det var efter våra artiklar om modellkommunemetodikken som han hittade informationen om Norge. Själv arbetar han på en bok om demokratiska alternativ och modeller – mest tog han upp de brittiska s.k. Community interest companies.
Ann-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens tankesmedja talade om socialdemokratins brist på självförtroende: hur partiet backade efter att välfärdsmodellen fick kritik under 1970- och 1980-talet, och därefter inte riktigt hämtat sig. Hennes poäng var att de flesta utredningar visar att privat organiserad verksamhet på traditionellt offentliga områden inte alls visar på ågon seger för de privata alternativen, men att det opinionsmässiga läget är extremt dåligt – främst för att vänstern i bred bemärkelse själv inte vågat ta strid.
Lisa Rasmussen (v) tog upp det fackliga spåret och påpekade att innovativa samhällslösningar var en av LO:s styrkor ända fram till för några årtionden sedan. En symbolisk förändring som markerade att LO hamnat i ett mer reaktivt spår var Bertil Jonssons berömda tal om ett LO som ”står i vägen” på kongressen 1996 – på en gång politiskt nödvändigt i en tid av hårresande samhällsförändringar och defensivt.
I panelen efter mitt föredrag: Carl Schlyter (mp), som talade om nödvändigheten att hitta alternativ till marknadsliberala lösningar. Han besökte konstaterade att det var märkligt att ingen utom Flamman skrivit om utvecklingen efter vändpunkten i Trondheim 2003 – det var efter våra artiklar om modellkommunemetodikken som han hittade informationen om Norge. Själv arbetar han på en bok om demokratiska alternativ och modeller – mest tog han upp de brittiska s.k. Community interest companies.
Ann-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens tankesmedja talade om socialdemokratins brist på självförtroende: hur partiet backade efter att välfärdsmodellen fick kritik under 1970- och 1980-talet, och därefter inte riktigt hämtat sig. Hennes poäng var att de flesta utredningar visar att privat organiserad verksamhet på traditionellt offentliga områden inte alls visar på ågon seger för de privata alternativen, men att det opinionsmässiga läget är extremt dåligt – främst för att vänstern i bred bemärkelse själv inte vågat ta strid.
Lisa Rasmussen (v) tog upp det fackliga spåret och påpekade att innovativa samhällslösningar var en av LO:s styrkor ända fram till för några årtionden sedan. En symbolisk förändring som markerade att LO hamnat i ett mer reaktivt spår var Bertil Jonssons berömda tal om ett LO som ”står i vägen” på kongressen 1996 – på en gång politiskt nödvändigt i en tid av hårresande samhällsförändringar och defensivt.
Socialistiskt forum – en succé i sex år
Helgens socialistiska forum i Stockholm hade kortats ned till en dag. Det innebar ett tätare forum än vanligt - så trångt och härligt som det bör vara.
På årets forum i ABF-huset fanns också en lätt euforisk känsla, som jag själv inte upplevt sedan Attacs legendariska start. Säkert finns ett skäl i att det i övrigt är politiskt tungt utanför huset. Men det finns också några positiva saker som händer.
Nummer ett: För den som följt forumen sedan de kom till Sverige är det tydligt att perpektiven både blivit bredare och mer konkreta. Medan forumen i början tenderade att bli en slags mässa för allehanda filosofiska utgångspunkter har det med tiden formats ett hälsosamt fokus på maktfrågor. Globaliseringsdebatten verkade, när Attac kom till Sverige klargörande – den nya tidens kapitalism kunde analyseras på ett begripligt sätt. När nu klimatfrågan är ordentligt på banan, parallellt med den fortsatta globaliseringsdebatten ramlar den ner i ett sammanhang som de flesta redan känner till. Att seminariet runt Naomi Kleins bok drog 300 personer och att Andreas Malms klimatseminarium drog i princip lika många är typiskt för vad som är gångbart på ett forum idag, men innebär ingen konkurrens i perspektiv.
Nummer två: Viljan till att hitta gemensamma ståndpunkter och projekt har ökat över tiden: paneldeltagare känner sig bekväma med formen och arrangerar seminarier som är mer nödvändiga och mindre för syns skull. En diskussion om gemensam första maj är ett tecken i tiden.
På årets forum i ABF-huset fanns också en lätt euforisk känsla, som jag själv inte upplevt sedan Attacs legendariska start. Säkert finns ett skäl i att det i övrigt är politiskt tungt utanför huset. Men det finns också några positiva saker som händer.
Nummer ett: För den som följt forumen sedan de kom till Sverige är det tydligt att perpektiven både blivit bredare och mer konkreta. Medan forumen i början tenderade att bli en slags mässa för allehanda filosofiska utgångspunkter har det med tiden formats ett hälsosamt fokus på maktfrågor. Globaliseringsdebatten verkade, när Attac kom till Sverige klargörande – den nya tidens kapitalism kunde analyseras på ett begripligt sätt. När nu klimatfrågan är ordentligt på banan, parallellt med den fortsatta globaliseringsdebatten ramlar den ner i ett sammanhang som de flesta redan känner till. Att seminariet runt Naomi Kleins bok drog 300 personer och att Andreas Malms klimatseminarium drog i princip lika många är typiskt för vad som är gångbart på ett forum idag, men innebär ingen konkurrens i perspektiv.
Nummer två: Viljan till att hitta gemensamma ståndpunkter och projekt har ökat över tiden: paneldeltagare känner sig bekväma med formen och arrangerar seminarier som är mer nödvändiga och mindre för syns skull. En diskussion om gemensam första maj är ett tecken i tiden.
torsdag 22 november 2007
Om Leijonborg och Globaliseringsrådet i Flamman
I veckans nummer av Flamman tar vi upp en av de märkligare vändningarna
Före valet 2006 var Folkpartiet en hård kritiker av myndighetspropaganda. I rapporten Vägen bort från Enparti(s)taten (mars 2005) skriver partiet att ”statliga myndigheter får inte förvandlas till politiska propagandacentraler. De ska stå i medborgarnas, inte ett enskilt partis eller åsiktsriktnings, tjänst”
Ett särskilt problem när staten ägnar sig åt propaganda är att medborgarna inte vet att det finns en politisk tanke bakom: ”Under förment neutral och opartisk flagg torgförs ståndpunkter som borde ha getts en politisk varubeteckning. Därmed vilseleds medborgarna.” Ett exempel på statlig propaganda som var olämplig, skriver Folkpartiet i rapporten, är Skatteverkets uppmaningar om att folk skall betala skatt.
Efter valet har Folkpartiet varit pådrivande för att inrätta ett globaliseringsråd som slår fast en grundsyn både på globaliseringen och dess effekter. Lars Leijonborg är nu ordförande i rådet.
Rådet får kritik i veckans Flamman för att ha ”för snävt perspektiv” (Attac) för att vara ”ett organ för ideologiproduktion” (Vänsterpartiet). Sven-Erik Österberg (s) kallar det ”ett rejält skott i foten”.
Vi har också intervjuat Lars Leijonborg om kritiken.
Före valet 2006 var Folkpartiet en hård kritiker av myndighetspropaganda. I rapporten Vägen bort från Enparti(s)taten (mars 2005) skriver partiet att ”statliga myndigheter får inte förvandlas till politiska propagandacentraler. De ska stå i medborgarnas, inte ett enskilt partis eller åsiktsriktnings, tjänst”
Ett särskilt problem när staten ägnar sig åt propaganda är att medborgarna inte vet att det finns en politisk tanke bakom: ”Under förment neutral och opartisk flagg torgförs ståndpunkter som borde ha getts en politisk varubeteckning. Därmed vilseleds medborgarna.” Ett exempel på statlig propaganda som var olämplig, skriver Folkpartiet i rapporten, är Skatteverkets uppmaningar om att folk skall betala skatt.
Efter valet har Folkpartiet varit pådrivande för att inrätta ett globaliseringsråd som slår fast en grundsyn både på globaliseringen och dess effekter. Lars Leijonborg är nu ordförande i rådet.
Rådet får kritik i veckans Flamman för att ha ”för snävt perspektiv” (Attac) för att vara ”ett organ för ideologiproduktion” (Vänsterpartiet). Sven-Erik Österberg (s) kallar det ”ett rejält skott i foten”.
Vi har också intervjuat Lars Leijonborg om kritiken.
torsdag 8 november 2007
Fifflet i överklassen
17 av 33 moderater i statssekreterare har köpt svarta tjänster. 2 av 25 socialdemokrater. Det finns idag en uppsjö av ursäkter: inte från de som själva fifflat, de vet att journalister bara får blodad tand av bortförklaringar. Men av borgerliga tyckare, som verkar gilla argumentationslinjen att det är så fruktansvärt krångligt att betala vitt. Hur skall man kunna hålla reda på alla kvitton? Hur skall man verkligen veta att det man köper är vitt?
Jag har svårt att se någon av dessa journalister och tyckare behandla sig eget arbete på samma sätt. "Jaha - det blev ingen skatt inbetald från SvD i augusti för krönikorna? Tråkigt, men begripligt: det är för mycket pappersarbete." "Se där: Timbro har bara gett mig hälften i lön och utan kvitto. Nåja, jag fick en flaska whisky som plåster på såren."
Vi har skrivit om det tidigare: skattefusket bland höginkomsttagarna har både att göra med deras samhällsmoral, men är också politisk. Det är upproret mot jämlikheten, det handlar om.
Jag har svårt att se någon av dessa journalister och tyckare behandla sig eget arbete på samma sätt. "Jaha - det blev ingen skatt inbetald från SvD i augusti för krönikorna? Tråkigt, men begripligt: det är för mycket pappersarbete." "Se där: Timbro har bara gett mig hälften i lön och utan kvitto. Nåja, jag fick en flaska whisky som plåster på såren."
Vi har skrivit om det tidigare: skattefusket bland höginkomsttagarna har både att göra med deras samhällsmoral, men är också politisk. Det är upproret mot jämlikheten, det handlar om.
Latinamerikadebatt i måndags
Diskussionen om Latinamerika med Stefan de Vylder på ABF-huset i måndags var trevlig och förhoppningsvis informativ, men utvecklades till en slags för eller emot-debatt om Hugo Chávez.
Jag blev ganska förvånad över att inte bara de Vylder utan även de flesta publikinläggen uttryckte så stor oro över utvecklingen i just Venezuela. Jag är orolig över vad USA och den ganska obehagliga högern inne i Venezuela kan tänkas hitta på. Men de som gjorde inläggen var oroade över att Chávez, med sina uttalanden polariserar Latinamerika. Ärligt talat, Allende var betydligt mer korrekt som statsman, men militären störtade honom ändå. Chávez är inget vidare som diplomat betraktad, men han skulle ändå betraktas som ett hot av de som inte vill se en utveckling mot socialism. kanske spökat fortfarande ett Chile-syndrom. Det vore inte det minsta konstigt. Ett besegrat folk har svårt att enas, som fascisterna elakt skaldade.
Jag var också aningen besviken över att så många personer, uppenbart kunniga om Latinamerika bara verkar ha köpt de vanligaste klichéerna om Venezuela. Få tycks ha hört talas om landets oljepolitik, ingen verkar ha läst ändringarna i konstitutionen, men många hade åsikter.
Men skit i det. Det borde ordnas fler såna här diskussioner.
Jag blev ganska förvånad över att inte bara de Vylder utan även de flesta publikinläggen uttryckte så stor oro över utvecklingen i just Venezuela. Jag är orolig över vad USA och den ganska obehagliga högern inne i Venezuela kan tänkas hitta på. Men de som gjorde inläggen var oroade över att Chávez, med sina uttalanden polariserar Latinamerika. Ärligt talat, Allende var betydligt mer korrekt som statsman, men militären störtade honom ändå. Chávez är inget vidare som diplomat betraktad, men han skulle ändå betraktas som ett hot av de som inte vill se en utveckling mot socialism. kanske spökat fortfarande ett Chile-syndrom. Det vore inte det minsta konstigt. Ett besegrat folk har svårt att enas, som fascisterna elakt skaldade.
Jag var också aningen besviken över att så många personer, uppenbart kunniga om Latinamerika bara verkar ha köpt de vanligaste klichéerna om Venezuela. Få tycks ha hört talas om landets oljepolitik, ingen verkar ha läst ändringarna i konstitutionen, men många hade åsikter.
Men skit i det. Det borde ordnas fler såna här diskussioner.
Kommunalarbetaren om Norge
Det verkar som det snackas om Norge både här och där. Kommunalarbetaren uppmärksammar Norgehistorien. Några miljöpartister har också åkt till Norge och kommit tillbaka entusiastiska. Roligt!
Klimat och revolution i Flamman
Veckans Flamman handlar förstås om ryska revolutionen: bland annat en artikel av Boris Kagarlitskij om den nuvarande nomenklaturans problem med firandet. Men det handlar också om klimathotet, lösningarna och frågan om hur de kan påverka världen.
I intervjun med Andreas Malm kommer några vänsterlösningar på banan: först och främst två varianter av ransonering, som är väl värda att diskutera. Jag är övertygad om att vänstern behöver se klimatkampen i ett större historiskt perspektiv: den är varken en isolerad fråga som kan slå ut alla andra eller en fråga som kommer lämna övriga samhällsrelationer intakta. Tvärtom griper den in i ekonomin på ett grundläggande sätt. Om detta handlar min ledare.
I intervjun med Andreas Malm kommer några vänsterlösningar på banan: först och främst två varianter av ransonering, som är väl värda att diskutera. Jag är övertygad om att vänstern behöver se klimatkampen i ett större historiskt perspektiv: den är varken en isolerad fråga som kan slå ut alla andra eller en fråga som kommer lämna övriga samhällsrelationer intakta. Tvärtom griper den in i ekonomin på ett grundläggande sätt. Om detta handlar min ledare.
fredag 2 november 2007
En stor och viktig bok
Jag håller just på med Andreas Malms bok: ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingeting görs nu kommer det att vara försent”. Recenserad i Aftonbladet och Expressen idag. En på många sätt fantastisk bok, en mastodontbok. Malm börjar klimatfrågan med en materialistisk skapelseberättelse. Intervju med honom kommer i nästa nummer av Flamman. Recension snart. Men köp den idag. Det är min bestämda uppfattning att om du inte köper den i morgon kan den vara slut.
Schlingmann läser Trondheimsmodellen
Veckans nummer av Flamman ägnar utrymme åt moderaterna och deras förnyelseagenda.
I måndags intervjuade jag moderaternas partisekreterare Per Schlingmann. Det var både trevligt och spännande att höra hur han tänker. Utrymmet i tidningen tillät kanske inte världens mest djuplodande intervju – jag fokuserade på vad han ser i kikaren för moderaternas del. Och det var, precis som vi tidigare rapporterat om, att moderaterna nu tar sig av välfärden.
Det kommer att betyda fler privatiseringar – men argumentationen för det är helt annan. Schlingmann själv säger precis som man gjorde på den privatvårdskonferens jag rapporterade om tidigare: låt oss lägga frågan om privat och offentligt, alltså privat vinst, bakom oss och istället tala om kvalitet och mångfald. Låt oss sedan få en mix av ägarformer. I ett system som vi har idag – med 90 procent offentlig vård, är det ju svårt att tro att Schlingmanns uttalande innebär mindre privat vård. ”En mix av ägarformer” innebär de facto fler privata sjukhus. Och det är också så regeringens politik ser ut i praktiken. Den som lever får se, men det finns ingenting som tyder på att privatiseringsagendan är ur leken.
Sedan ville Per Schlingmann tydligt tala om att moderaterna är intresserade av att också förbättra den offentliga vården, och att göra det med ökat personalinflytande.
- Det är otroligt inspirerande, det här med Trondheimsmodellen, menade han. Att facket var först på arenan med att demokratisera den offentliga sektorn.
Han håller nu på att läsa min bok, och det säger faktiskt någonting om de nya moderaterna – mer än det säger om just min bok. Nämligen följande: det är naturligtvis inget vänsterparti, eller arbetarparti, men de är intresserade av vad som sker inom vänstern – för de vill ta över den arenan. Precis som de studerat den svenska modellen eller klimatpolitiken vill de känna till debatten om demokratisering av den offentliga sektorn. Vad som kommer ut i slutändan är förmodligen ingen vänsterpolitik, utan en mer intelligent högerpolitik.
Moderaterna jagar frågor att fånga. De fortsätter att hitta de frågor som människor vill ha svar på. Och de lämnar svar som inte låter höger, men som obönhörligen skapar en samhällsdynamik som bryter ned arbetarrörelsen, som Ali Esbati skriver intressant om. Låt er inte luras av skandalrapporteringen runt Schenström. En skickligare motståndare har arbetarrörelsen inte haft på länge.
I måndags intervjuade jag moderaternas partisekreterare Per Schlingmann. Det var både trevligt och spännande att höra hur han tänker. Utrymmet i tidningen tillät kanske inte världens mest djuplodande intervju – jag fokuserade på vad han ser i kikaren för moderaternas del. Och det var, precis som vi tidigare rapporterat om, att moderaterna nu tar sig av välfärden.
Det kommer att betyda fler privatiseringar – men argumentationen för det är helt annan. Schlingmann själv säger precis som man gjorde på den privatvårdskonferens jag rapporterade om tidigare: låt oss lägga frågan om privat och offentligt, alltså privat vinst, bakom oss och istället tala om kvalitet och mångfald. Låt oss sedan få en mix av ägarformer. I ett system som vi har idag – med 90 procent offentlig vård, är det ju svårt att tro att Schlingmanns uttalande innebär mindre privat vård. ”En mix av ägarformer” innebär de facto fler privata sjukhus. Och det är också så regeringens politik ser ut i praktiken. Den som lever får se, men det finns ingenting som tyder på att privatiseringsagendan är ur leken.
Sedan ville Per Schlingmann tydligt tala om att moderaterna är intresserade av att också förbättra den offentliga vården, och att göra det med ökat personalinflytande.
- Det är otroligt inspirerande, det här med Trondheimsmodellen, menade han. Att facket var först på arenan med att demokratisera den offentliga sektorn.
Han håller nu på att läsa min bok, och det säger faktiskt någonting om de nya moderaterna – mer än det säger om just min bok. Nämligen följande: det är naturligtvis inget vänsterparti, eller arbetarparti, men de är intresserade av vad som sker inom vänstern – för de vill ta över den arenan. Precis som de studerat den svenska modellen eller klimatpolitiken vill de känna till debatten om demokratisering av den offentliga sektorn. Vad som kommer ut i slutändan är förmodligen ingen vänsterpolitik, utan en mer intelligent högerpolitik.
Moderaterna jagar frågor att fånga. De fortsätter att hitta de frågor som människor vill ha svar på. Och de lämnar svar som inte låter höger, men som obönhörligen skapar en samhällsdynamik som bryter ned arbetarrörelsen, som Ali Esbati skriver intressant om. Låt er inte luras av skandalrapporteringen runt Schenström. En skickligare motståndare har arbetarrörelsen inte haft på länge.
Möte i Botkyrka
Det finns en klar motsättning mellan att arbeta heltid på en tidning, vara ute mycket och tala, och samtidigt berätta om mötena. Den här veckan har allt kolliderat. Lika bra ni vänjer er. Jag prioriterar att vara marxist IRL.
I Botkyrka i söndags var det Socialistiskt Forum. Bara att det ordnas är bra: att SSU och Ung vänster och ABF kan öppna upp de vattentäta skotten mellan organisationerna är viktigt. För tio år sedan otänkbart. Jag hann inte vara där mer än på mitt föredrag och den efterföljande debatten, med två kommunalare och en från LO. Det blev en bra diskussion, med offensiv inriktning. I fokus: frågan om valfrihet, kundvalssystem och medborgarmakt. Jag är övertygad om att vänstern måste ta valfrihetsdebatten på allvar, och lära sig särskilja på valfrihet och privat ägande. Men utgångspunkten, som Lars-Åke Almqvist från Kommunal poängterade, bör också vara att människor vill kunna bestämma över viktiga delar i sitt liv: även inom sjukvård, äldrevård och liknande. Jag är övertygad om att kundvalssystem ger en mycket begränsad form av valfrihet: du får välja mellan några färdiga produkter – exakt vad de innehåller vet du oftast inte. Och att få göra innehållsliga val när du väl valt din produkt – det är inte speciellt ofta aktuellt, av kostnadsskäl. Jag är också övertygad om att den reella valfriheten skadats mer av nedskärningar och toppstyrning än av vårdpersonalens inflytande och offentligt ägande.
Lars Ohly uppmärksammade i sitt veckobrev 5/10 2007 ett intressant exempel:
”I Falun har hemtjänsten arbetat i flera år för att ge brukarna ett större inflytande över sin vardag. Modellen innebär bland annat att brukaren har möjlighet att byta en insats mot en annan. Om det är vackert väder ute kanske städningen kan vänta till nästa vecka för att bytas ut mot en promenad. Jag tycker att det är just den här typen av valfrihet som behövs inom äldreomsorgen.”
Helt riktigt tänkt och naturligtvis mycket viktigare än att kunna välja vilken eldirektör som skall få profitera på din lön.
I Botkyrka i söndags var det Socialistiskt Forum. Bara att det ordnas är bra: att SSU och Ung vänster och ABF kan öppna upp de vattentäta skotten mellan organisationerna är viktigt. För tio år sedan otänkbart. Jag hann inte vara där mer än på mitt föredrag och den efterföljande debatten, med två kommunalare och en från LO. Det blev en bra diskussion, med offensiv inriktning. I fokus: frågan om valfrihet, kundvalssystem och medborgarmakt. Jag är övertygad om att vänstern måste ta valfrihetsdebatten på allvar, och lära sig särskilja på valfrihet och privat ägande. Men utgångspunkten, som Lars-Åke Almqvist från Kommunal poängterade, bör också vara att människor vill kunna bestämma över viktiga delar i sitt liv: även inom sjukvård, äldrevård och liknande. Jag är övertygad om att kundvalssystem ger en mycket begränsad form av valfrihet: du får välja mellan några färdiga produkter – exakt vad de innehåller vet du oftast inte. Och att få göra innehållsliga val när du väl valt din produkt – det är inte speciellt ofta aktuellt, av kostnadsskäl. Jag är också övertygad om att den reella valfriheten skadats mer av nedskärningar och toppstyrning än av vårdpersonalens inflytande och offentligt ägande.
Lars Ohly uppmärksammade i sitt veckobrev 5/10 2007 ett intressant exempel:
”I Falun har hemtjänsten arbetat i flera år för att ge brukarna ett större inflytande över sin vardag. Modellen innebär bland annat att brukaren har möjlighet att byta en insats mot en annan. Om det är vackert väder ute kanske städningen kan vänta till nästa vecka för att bytas ut mot en promenad. Jag tycker att det är just den här typen av valfrihet som behövs inom äldreomsorgen.”
Helt riktigt tänkt och naturligtvis mycket viktigare än att kunna välja vilken eldirektör som skall få profitera på din lön.
fredag 26 oktober 2007
Högern mot folkomröstningar i Venezuela
Som bekant försöker EU-regeringarna undvika folkomröstning om EU-konstitutionen. Detta trots att det finns en tydlig önskan från befolkningsmajoriteter i många av länderna.
Samtidigt, i en helt annan del av världen händer faktiskt samma sak. I Venezuela, till skillnad från i EU, har folkomröstningar allt sedan Hugo Chávez valdes till president 1998, välkomnats av landets styre. Den konstitutionella processen inleddes, till skillnad mot i EU, med ett val till den konstitutionella församlingen och därefter en folkomröstning om deras förslag. Till skillnad från i EU finns också möjligheten att återkalla förtroendet för politiker, varför Chávez själv ifrågasattes i en folkomröstning.
Den grundläggande skillnaden är ju politisk. EU-politiken förs mot befolkningsmajoritetens intresse. Den måste föras över huvudet på befolkningarna i Europa. Folkomröstningar bör undvikas. De riskerar att gå "fruktansvärt snett". Venezuelas politik förs för majoritetens intresse. Den kan därför dra in dem i aktivt beslutsfattande. Så enkelt är det.
Nu har då, slutligen, Venezuela påbörjat en ny process mot en ny konstitution. Den skall naturligtvis också avgöras i en folkomröstning.
Och nu kommer svaret från de mer radikala delarna av landets höger. Och ja, precis som liberaler i Sverige och EU, ogillar de att folket lägger sig i så komplicerade saker som landets styre. Nu börjar alltså delar av högern i Venezuela att vända sig mot en folkomröstning om konstitutionen.
Samtidigt, i en helt annan del av världen händer faktiskt samma sak. I Venezuela, till skillnad från i EU, har folkomröstningar allt sedan Hugo Chávez valdes till president 1998, välkomnats av landets styre. Den konstitutionella processen inleddes, till skillnad mot i EU, med ett val till den konstitutionella församlingen och därefter en folkomröstning om deras förslag. Till skillnad från i EU finns också möjligheten att återkalla förtroendet för politiker, varför Chávez själv ifrågasattes i en folkomröstning.
Den grundläggande skillnaden är ju politisk. EU-politiken förs mot befolkningsmajoritetens intresse. Den måste föras över huvudet på befolkningarna i Europa. Folkomröstningar bör undvikas. De riskerar att gå "fruktansvärt snett". Venezuelas politik förs för majoritetens intresse. Den kan därför dra in dem i aktivt beslutsfattande. Så enkelt är det.
Nu har då, slutligen, Venezuela påbörjat en ny process mot en ny konstitution. Den skall naturligtvis också avgöras i en folkomröstning.
Och nu kommer svaret från de mer radikala delarna av landets höger. Och ja, precis som liberaler i Sverige och EU, ogillar de att folket lägger sig i så komplicerade saker som landets styre. Nu börjar alltså delar av högern i Venezuela att vända sig mot en folkomröstning om konstitutionen.
torsdag 25 oktober 2007
...ändå fungerar det inte
I veckans nummer av Flamman besvarar vi frågan varför det går så dåligt för moderaterna, och vilka grupper som övergett partiet. Här finns också två artiklar om våldtäktslagen. God läsning!
Reinfeldt bäst i Sverige
Det var en symbolisk inramning runt Reinfeldts kongressöppning. Mitt i ”det röda Gävleborg”, där moderaterna ligger 2:a efter det gamla arbetarpartiet, tar moderaterna sats för att erövra befolkningen för gott.
Så kommer han in, statsministern och ledaren för det borgerliga blocket. Och det som följer är en imponerande uppvisning. Moderaterna ligger knackigt till i opinionsundersökningarna, uppvisar redan tecken på regeringströtthet, hävdar sig dåligt i medierna. Men Reinfeldt borstar undan alla tveksamheter. Han fortsätter berätta en sammanhängande historia. Han fortsätter fokusera på de centrala frågorna. Han blir inte övermodig, men hoppfull.
Historien börjar i ett parti som hade slut på pengar och trovärdighet. 2003 hade moderaterna 11 miljoner i negativt eget kapital. Efter två års omgörning av partiet började de möta väljarna med ”en politik som hängde ihop”. En politik som övertygade, inte bara de som varit hängivna supportrar i trettio år, utan ”en sökande människa”.
Valet vanns inte lätt, markerar Reinfeldt, och ger alla stödtrupper en påminnelse om hur mycket de kämpat. Motståndarna sa att det var omöjligt – det var det inte. Det var den mänskliga insatsen som gjorde det. Istället för statsvetenskapligt hokus pokus, där väljarboxar och smarta knep hamnar i fokus: den egna viljan och kunskapen. Två saker som hans motståndare underskattat för länge.
Nå, sedan dess regerar moderaterna de facto Sverige. Inte är det mycket utrymme för de andra partierna i koalitionen. På deras partikongresser kan nog ljudet bli lite annat. Men Reinfeldt har också något som ingen av de andra kan prestera – en självklar ledarposition.
Och där kommer det nya i hans tal: det ledarskap som han förut hade över sitt parti sträcks ut över hela landet. Och han väljer att prata om rätt frågor: budget, klimat, arbetsliv. Bakom varenda sak finns ett stort problem.
”Det enda som sjunker snabbare än skattetrycket är statsskulden”. Och det svenska folkets ägande, kan tillåtas. Det är ju inget mirakel att man kan sänka skatter och statsskuld när familjesilvret säljs ut. 50 miljarder per år.
Det går ju också att prata om klimatet, men hittills sänker ju regeringen Sveriges bidrag till lösningen. Försiktigare mål, avvecklande av kommunernas klimatinvesteringsprogram, bluffartad miljöbilssatsning.
Sist men inte minst: arbetslivet. Reinfeldt vann valet genom att ”lyssna in 2006”. Han lyssnar fortfarande. Och pratar. Om stress, dåliga arbetsscheman, maktlöshet på jobbet. Han talar om de glömda anställda i den offentliga sektorn. En minut senare lovar han att sänka skatterna mer.
Att på en gång vara så skicklig och skändlig kräver sin man. Just nu är Reinfeldt bäst i Sverige i sin genre.
Så kommer han in, statsministern och ledaren för det borgerliga blocket. Och det som följer är en imponerande uppvisning. Moderaterna ligger knackigt till i opinionsundersökningarna, uppvisar redan tecken på regeringströtthet, hävdar sig dåligt i medierna. Men Reinfeldt borstar undan alla tveksamheter. Han fortsätter berätta en sammanhängande historia. Han fortsätter fokusera på de centrala frågorna. Han blir inte övermodig, men hoppfull.
Historien börjar i ett parti som hade slut på pengar och trovärdighet. 2003 hade moderaterna 11 miljoner i negativt eget kapital. Efter två års omgörning av partiet började de möta väljarna med ”en politik som hängde ihop”. En politik som övertygade, inte bara de som varit hängivna supportrar i trettio år, utan ”en sökande människa”.
Valet vanns inte lätt, markerar Reinfeldt, och ger alla stödtrupper en påminnelse om hur mycket de kämpat. Motståndarna sa att det var omöjligt – det var det inte. Det var den mänskliga insatsen som gjorde det. Istället för statsvetenskapligt hokus pokus, där väljarboxar och smarta knep hamnar i fokus: den egna viljan och kunskapen. Två saker som hans motståndare underskattat för länge.
Nå, sedan dess regerar moderaterna de facto Sverige. Inte är det mycket utrymme för de andra partierna i koalitionen. På deras partikongresser kan nog ljudet bli lite annat. Men Reinfeldt har också något som ingen av de andra kan prestera – en självklar ledarposition.
Och där kommer det nya i hans tal: det ledarskap som han förut hade över sitt parti sträcks ut över hela landet. Och han väljer att prata om rätt frågor: budget, klimat, arbetsliv. Bakom varenda sak finns ett stort problem.
”Det enda som sjunker snabbare än skattetrycket är statsskulden”. Och det svenska folkets ägande, kan tillåtas. Det är ju inget mirakel att man kan sänka skatter och statsskuld när familjesilvret säljs ut. 50 miljarder per år.
Det går ju också att prata om klimatet, men hittills sänker ju regeringen Sveriges bidrag till lösningen. Försiktigare mål, avvecklande av kommunernas klimatinvesteringsprogram, bluffartad miljöbilssatsning.
Sist men inte minst: arbetslivet. Reinfeldt vann valet genom att ”lyssna in 2006”. Han lyssnar fortfarande. Och pratar. Om stress, dåliga arbetsscheman, maktlöshet på jobbet. Han talar om de glömda anställda i den offentliga sektorn. En minut senare lovar han att sänka skatterna mer.
Att på en gång vara så skicklig och skändlig kräver sin man. Just nu är Reinfeldt bäst i Sverige i sin genre.
onsdag 24 oktober 2007
Valla strikes back
De av er som har läst Trondheimsmodellen har kanske undrat om Gerd-Liv Valla skulle försvinna tyst ur historien, eller om det snart var payback time. Vallas bok har nu kommit och, tja, det är snarare det senare. Den norska arbetarrörelsens största skandal fortsätter. Och i den här historien finns en ganska bra illustration till varför det var LO och inte Jens Stoltenberg som radikaliserade Norge.
Vallas bok är naturligtvis en partsinlaga, men väl värd att läsa för den som vill se hur maktkriget ser ut i realiteten. Senare i höst kommer bok nummer två om detta spännande drama.
Vallas bok är naturligtvis en partsinlaga, men väl värd att läsa för den som vill se hur maktkriget ser ut i realiteten. Senare i höst kommer bok nummer två om detta spännande drama.
Lund i söndags
Det andra föredraget på SSF Lund handlade då om Norge, och följdes av en intressant panel av kommunalare och s-politiker. Kommunals och sossarnas Mönsterarbetsplats-projekt har några väldigt goda ambitioner som om de genomfördes skulle skapa en helt annan situation i den offentliga sektorn. Men det har inte haft samma drag som det norska Fagforbundets modellkommun-projekt.
Kommunalarna på det här mötet ansåg att det saknades intresse från ”deras” politiker. Intresset bland kommunalpolitiker handlar om att hålla budget, och inte så mycket mer, menade de. Det är en verklighetsbild jag kan känna igen mig i, inte minst från vänsterpartiet, när Vägval vänster-gänget styrde. Men det är ett passivt förhållningssätt, och det driver aktivt isär arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar. Skall bara kostnaderna ner nästa budgetperiod, då finns det ju knappast en poäng att diskutera innehåll eller skapa mer långsiktiga strategier
Just klyftan mellan (kommun)politiskt och fackligt är en av de saker som slagit mig mest på denna lilla turné: det är väsensskilda perspektiv, och sällan mötas de två. Och ärligt talat – det är en förlust av gigantiska mått.
Ur fackligt perspektiv: när ”deras” politiker inte längre förstår hur läget är i arbetslivet, då fattar de - ofta ovetande - anti-fackliga beslut. Det försämrar fackets ställning – demoraliserar, passiviserar. Och förstås: de politiska resultaten blir sämre.
Ur politiskt perspektiv: när arbetslivet inte längre står på den politiska agendan, blir politik bara en fråga om skattesatser och lagstiftning. Det försvagar poängen för många att rösta på arbetarrörelsens partier när arbetslivet utelämnas. I de övre inkomstkategorierna finns en betydande risk för att väljarna röstar efter sitt egna, snäva ekonomiska intressen (vilket de ju inte har mycket för under den här regeringen, men de kanske gjorde en annan kalkyl i september 2006).
Trondheimsmodellen är ett ganska drastiskt sätt att komma ur den här problematiken. Men det finns förstås andra sätt för facket att ta ett steg framåt. Om det inte sker kommer det aldrig finnas förutsättningar för vänsterpolitik i Sverige.
Kommunalarna på det här mötet ansåg att det saknades intresse från ”deras” politiker. Intresset bland kommunalpolitiker handlar om att hålla budget, och inte så mycket mer, menade de. Det är en verklighetsbild jag kan känna igen mig i, inte minst från vänsterpartiet, när Vägval vänster-gänget styrde. Men det är ett passivt förhållningssätt, och det driver aktivt isär arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar. Skall bara kostnaderna ner nästa budgetperiod, då finns det ju knappast en poäng att diskutera innehåll eller skapa mer långsiktiga strategier
Just klyftan mellan (kommun)politiskt och fackligt är en av de saker som slagit mig mest på denna lilla turné: det är väsensskilda perspektiv, och sällan mötas de två. Och ärligt talat – det är en förlust av gigantiska mått.
Ur fackligt perspektiv: när ”deras” politiker inte längre förstår hur läget är i arbetslivet, då fattar de - ofta ovetande - anti-fackliga beslut. Det försämrar fackets ställning – demoraliserar, passiviserar. Och förstås: de politiska resultaten blir sämre.
Ur politiskt perspektiv: när arbetslivet inte längre står på den politiska agendan, blir politik bara en fråga om skattesatser och lagstiftning. Det försvagar poängen för många att rösta på arbetarrörelsens partier när arbetslivet utelämnas. I de övre inkomstkategorierna finns en betydande risk för att väljarna röstar efter sitt egna, snäva ekonomiska intressen (vilket de ju inte har mycket för under den här regeringen, men de kanske gjorde en annan kalkyl i september 2006).
Trondheimsmodellen är ett ganska drastiskt sätt att komma ur den här problematiken. Men det finns förstås andra sätt för facket att ta ett steg framåt. Om det inte sker kommer det aldrig finnas förutsättningar för vänsterpolitik i Sverige.
Lund i lördags
En kort rapport från Skåne Social Forum: forumet var mindre än tidigare år, men trevligt som vanligt. Höll föredrag om Socialistiska Partiet på Lilla Teatern vid hejdlöst dålig tid: 20.00 på lördag kväll. Men det kom folk! Och vi hade en bra diskussion om partibygge, demokrati och basarbete. Det låter ju omåttligt tråkigt när man skriver orden (någon borde kanske uppfinna en volabulär som inte låter 30-tal) men det var närmast elektriskt. Pratade om samma sak på måndagen inför vänsterpartiets pensionärer, och det var samma sak där. Diskussioner där det konkreta och det stora hängs ihop får nästan en existensiell dimension. Vi har alla delat flygblad och suttit på möten, sammantaget säkert flera år av våra liv. Det rör vid vårt liv, det handlar om vad vi egentligen vet är möjligt att göra, och det öppnar upp diskussionen. Bara det är hälsosamt. Snart kommer sedan diskussionen in på vad som är möjligt i Sverige.
En av de första vänsterpartister som läste min bok var först i extas över det nederländska kapitlet, ringde en vecka senare och sa: - Nu har jag tänkt på det här. Det är jättebra, men det kommer aldrig att funka i vårt parti.
Jag brukar alltid börja med att säga att det inte går att kopiera utländska exempel. Även om metoden är identisk kan resultatet bli annorlunda. Grundfrågan är dock: Går det att bygga om ett parlamentariskt parti till ett folkrörelseparti? Tja, det är en öppen fråga. Först borde en grundlig diskussion om vad det innebär föras.
En av de första vänsterpartister som läste min bok var först i extas över det nederländska kapitlet, ringde en vecka senare och sa: - Nu har jag tänkt på det här. Det är jättebra, men det kommer aldrig att funka i vårt parti.
Jag brukar alltid börja med att säga att det inte går att kopiera utländska exempel. Även om metoden är identisk kan resultatet bli annorlunda. Grundfrågan är dock: Går det att bygga om ett parlamentariskt parti till ett folkrörelseparti? Tja, det är en öppen fråga. Först borde en grundlig diskussion om vad det innebär föras.
fredag 19 oktober 2007
"Vad väntar vi på?"
Recension i LO-tidningen av Trondheimsmodellen:
http://lotidningen.lo.se/?id_site=8&id_item=10769
http://lotidningen.lo.se/?id_site=8&id_item=10769
Ommöblering i norska regeringen
Redan dagen efter SV:s dåliga resultat i lokalvalet krävdes miljövärnsminister Helen Bjørnøy och utbildningsminister Øystein Djupedals avgång i medierna. Som vanligt finns det lite mer bakom än de personliga insatserna. De två första regeringsåren var inte speciellt fokuserade på miljöpolitik och utbildningspolitiken har fått hård kritik från studenter och professorer.
I en kommentar kring de bådas avgång, skriver Klassekampens Anders Horn: "Helen Bjørnøy har gjort sitt beste som miljøvernminister, men statsminister Jens Stoltenbergs intense forsøk på å ta kontroll over klimapolitikken ble hennes politiske død. Den eneste som kunne beskyttet henne var Kristin Halvorsen, men hun stilte modig opp som statsministerens væpner. Øystein Djupedal har gjort en enorm innsats som barnehageminister og en god innsats som skolestatsråd – han har blant annet bidratt til ro rundt nasjonale prøver og han har samlet et bredt politisk flertall mot privatskoler. Tilliten til ham er likevel slitt innen høyere utdanning og forskning, og enda mer: SV er uten et kunnskapspolitisk program å sette ut i livet for en statsråd."
Efter Bjørnøy kommer nu en person som anses vara SV:s starkaste miljökort, Erik Solheim.
"Det er SV som kommer styrka ut av denne rokkaden, og det er dem den er til for./.../Hvis Kristin Halvorsen tillater at Ap og Sp behandler regjeringens nykommer like dårlig som de som forsvinner ut, er løpet kjørt for SV.", skriver Horn.
Både i Trondheim, där SV fick bra utdelning i förhandlingarna och på riksnivå ser det ut som Arbeiderpartiet förstår att ett svagare SV också är dåligt för majoritetsprojektet. I längden måste dock SV rädda sig självt. Hos SV.arna låg många pannor i veck under mitt senaste besök.
I en kommentar kring de bådas avgång, skriver Klassekampens Anders Horn: "Helen Bjørnøy har gjort sitt beste som miljøvernminister, men statsminister Jens Stoltenbergs intense forsøk på å ta kontroll over klimapolitikken ble hennes politiske død. Den eneste som kunne beskyttet henne var Kristin Halvorsen, men hun stilte modig opp som statsministerens væpner. Øystein Djupedal har gjort en enorm innsats som barnehageminister og en god innsats som skolestatsråd – han har blant annet bidratt til ro rundt nasjonale prøver og han har samlet et bredt politisk flertall mot privatskoler. Tilliten til ham er likevel slitt innen høyere utdanning og forskning, og enda mer: SV er uten et kunnskapspolitisk program å sette ut i livet for en statsråd."
Efter Bjørnøy kommer nu en person som anses vara SV:s starkaste miljökort, Erik Solheim.
"Det er SV som kommer styrka ut av denne rokkaden, og det er dem den er til for./.../Hvis Kristin Halvorsen tillater at Ap og Sp behandler regjeringens nykommer like dårlig som de som forsvinner ut, er løpet kjørt for SV.", skriver Horn.
Både i Trondheim, där SV fick bra utdelning i förhandlingarna och på riksnivå ser det ut som Arbeiderpartiet förstår att ett svagare SV också är dåligt för majoritetsprojektet. I längden måste dock SV rädda sig självt. Hos SV.arna låg många pannor i veck under mitt senaste besök.
Lyckad nedfrysning av folkviljan
Igår kom EU:s regeringschefer överens om de sista detaljerna i en gammal nedröstad konstitution, förlåt, ett helt nytt fördrag. Hela processen har varit bisarr. Historien om EU-konstitutionen har hela tiden varit två. En av om småsaker grälande eliter, en annan av Europas folk, som stått tämligen enade i sin vilja att folkomrösta.
På elitsidan startade allt med ett konvent av politiker, som skrev det första fördraget. Redan det var ett spektakel i sig. Här återberättat av en av delegaterna.
Därefter gick ärendet till EU:s regeringschefer som i Dublin grälade ytterligare om röstregler.
Sedan blev alla regeringar helt eniga om att kampanja för ett ”ja”.
Men vid det här laget hade den andra historien startat på allvar: medborgarnas. I land efter land kom krav på folkomröstningar. Och en rörelse på Europanivå mot konstitutionen startade.
Och folkomröstningar skulle det bli. I Spanien, först, där en avpolitiserad hurrakampanj, med svåra inskränkningar för nej-sidan.
Därefter blev det några riktiga omröstningar också. De gick åt fanders för EU-eliten. Nu konstaterade den huvudansvarige för ursprungsförslaget, Giscard d’Estaing att de två nejen var ”misstag” som kunde rättas till.
Men det handlade aldrig bara om Frankrike och Holland. I Sverige har det förstås hela tiden varit en önskan från folk att få folkomrösta. Liksom i de flesta EU-länder.
Och fördraget, det är i stort sett detsamma. Åtminstone enligt de som nu lägger fram det.
Samt dess kritiker.
Men skit i det. Nu handlar det om att få igenom fördraget – inte att folk skall gilla det. Den geniala lösningen blir att de länder som från början tänkt folkomrösta skall förmås dra tillbaka sina planer. Istället skall nu hastigt och lustigt ett ”nytt” förslag läggas på bordet. Och det är alltså över detta som Fredrik Reinfeldt stod och drack champagne igår. Skål!
På elitsidan startade allt med ett konvent av politiker, som skrev det första fördraget. Redan det var ett spektakel i sig. Här återberättat av en av delegaterna.
Därefter gick ärendet till EU:s regeringschefer som i Dublin grälade ytterligare om röstregler.
Sedan blev alla regeringar helt eniga om att kampanja för ett ”ja”.
Men vid det här laget hade den andra historien startat på allvar: medborgarnas. I land efter land kom krav på folkomröstningar. Och en rörelse på Europanivå mot konstitutionen startade.
Och folkomröstningar skulle det bli. I Spanien, först, där en avpolitiserad hurrakampanj, med svåra inskränkningar för nej-sidan.
Därefter blev det några riktiga omröstningar också. De gick åt fanders för EU-eliten. Nu konstaterade den huvudansvarige för ursprungsförslaget, Giscard d’Estaing att de två nejen var ”misstag” som kunde rättas till.
Men det handlade aldrig bara om Frankrike och Holland. I Sverige har det förstås hela tiden varit en önskan från folk att få folkomrösta. Liksom i de flesta EU-länder.
Och fördraget, det är i stort sett detsamma. Åtminstone enligt de som nu lägger fram det.
Samt dess kritiker.
Men skit i det. Nu handlar det om att få igenom fördraget – inte att folk skall gilla det. Den geniala lösningen blir att de länder som från början tänkt folkomrösta skall förmås dra tillbaka sina planer. Istället skall nu hastigt och lustigt ett ”nytt” förslag läggas på bordet. Och det är alltså över detta som Fredrik Reinfeldt stod och drack champagne igår. Skål!
torsdag 18 oktober 2007
I Flamman
Veckan Flamman innehåller bland annat en ledare om Stureplansprofilerna och våldtäkten. Två artiklar om hur den uppluckrade arbetsmarknaden slår. Egentligen är det ganska självklart att ett arbetsliv som kräver mer initiativ och flexibilitet också förutsätter en stark trygghet. Men så är det ju bara på toppen idag.
Mästerligt, moderaterna
Hastigt inkallad till Studio ett - handlade om moderaternas förnyelse. Per Schlingmann, partisekreterare i moderaterna presenterade en opinionsundersökning som visar hur väljarna tycker om några av de frågor där moderaterna har ändrat politisk linje (eller snarare, politisk strategi). Förstås är det bara med frågor där en majoritet stödjer den nya moderata linjen,
vilket inte alls blivit resultatet om man ställt andra frågor. Några iakttagelser:
vilket inte alls blivit resultatet om man ställt andra frågor. Några iakttagelser:
- I samtliga 10 frågor är det högavlönade Stockholmare som svarar mest rätt på frågorna ur moderat perspektiv. Med tanke på att det är förnyelse som vi talar om har sker denna förnyelse i mycket exakt samspel med de moderata kärnväljarna.
- Det finns ett grundmurat stöd för arbetsrätten bland borgerliga väljare. Men det är inte uteslutet att några svarar nej på frågan om de nuvarande rättigheterna för anställda skall vara oförändrade - för att de ogillar undantagen från LAS eller tycker arbetsmarknaden är för uppluckrad. Än så länge är det mig veterligen ingen som ställt frågan om den svenska väljarkåren vill se en starkare arbetsrätt.
- Moderaterna verkar inte ovilliga i att fiska i grumliga vatten i flyktingfrågan. Den fråga som ställs, "Tycker du att det är bra eller dåligt att ställa krav på att flyktingars
anhöriga skall kunna försörja sig själva om de skall flytta till Sverige?" är precis så antydande och oklar som såna frågor brukar vara. Det är bara kärnfamiljen, dvs. barn under 18 år och maka/make som över huvud taget idag räknas anhöriga och de skall redan kunna försörja sig. Ingen grupp i samhället är undantagen från plikten att försörja sig. Men många är arbetslösa när de kommer till Sverige och det tar ett tag innan de får jobb. Frågan är då: menar moderaterna att de skall ha ett jobb innan de kommer till Sverige? Eller bara att insatserna för att skapa arbete skall öka? - Frågorna kring förnyelse är intetsägande: det är inte förbundet med något politiskt innehåll och förnyelse är som bekant ett ord som idag används i en allmänt positiv betydelse. På frågan "Tycker du att det är viktigt att moderaterna fortsätter att utvecklas och förnya sin politik eller tycker du inte det?" är det inte oväntat nästan ingen som svarar nej - av moderatsympatisörerna själva. Medan bara hälften av vänsterpartisympatisörerna anser att det är viktigt.
Nå, helt oavsett detta är det tydligt att moderaterna vet vad de sysslar med - de är trots dåliga opinionssiffror i färd med att driva en klart borgerlig politik - deras kärngrupper gillar det också - och de är i färd med att ta nya offensiva steg. De fokuserar på de centrala frågorna för att förskjuta makten i Sverige - efter att a-kasseförändringarna sänkt fackets förhandlingsstyrka och skattesänkningar och kundvalsreformer öppnar för ett kundmedvetande kommer nu en privatiseringsoffensiv som kommer omdefiniera vår syn på det offentliga. Moderaterna lyckas alltså med den politiska kärnuppgiften samtidigt som Schlingmann påvisar att moderaterna lyssnar ( i mindre viktiga frågor som miljö och försvaret) - det är närmast mästerligt.
Att näringslivets tankesmedja Timbro inte gillar detta pöbelaktiga beteende är ju inget förvånande - deras uppgift är att vara obstinata högerradikaler, som ändå får sina åsikter igenom på längre sikt. Att de är representerar befolkningen lika lite som en genomsnittlig perukstock i brittiska överhuset är en annan sak. De behöver ju inte regera landet.
Både Moderaterna och Timbro fullföljer respektive uppdrag. Tänk om det var lika bra på vänsterkanten.
måndag 15 oktober 2007
Utanförskap (re-cut)
Josefin Brink skriver om det som nu uppenbarar sig, moderaternas siffertrixande runt arbetslösheten. Hur 79 procents sysselsättning var en katastrof för landet, men hur 80 procent anses vara en hög nivå. Jo, de skriver så. Och det funkar, för ingen ställer Anders Borg mot väggen. Och jo, vi hade faktiskt förutsett det.
På något sätt påminner hela historien om det här.
På något sätt påminner hela historien om det här.
Fackligt rådslag, Årsta
25 fackliga vänsterpartister träffades i Sveriges vackraste centrum - någon däremot? - Årsta. De samlades för att diskutera vänsterpartiets nya fackliga-politiska plattform, en diskussion som ser riktigt intressant ut, tycker jag.
Jag inledde med att tala om Trondheim och Norge. Diskussionen efteråt handlade mycket om skillnaderna gentemot Sverige – det norska LO är både mer offensivt och självständigt än det svenska, Senterpartiet ett mindre borgerligt parti än Miljöpartiet, Arbeiderpartiets dåliga siffror tvingade dem att tänka om, medan socialdemokraternas höga siffror verkar uppmuntra stillestånd etc. Allt detta gör en Norgesituation osannolik fram till 2010. Men man skall komma ihåg att den offensiv som inleddes efter 2001 i Norge hade förberetts, framförallt genom Fagforbundets idoga arbete under 1990-talet och andra processer som tagit fem eller tio år. Och det centrala: Som det politiska landskapet ser ut är det betydligt troligare att det sker vändningar på lokalplanet än nationellt. Det måste både byggas förtroenden och testas politik. Kanske borde vi ha ett, två, flera Trondheim. Oavsett det är jag övertygad om att nyckeln till framgång ligger i formulera projekt som är tillräckligt små för att lyckas och tillräckligt stora för att skapa entusiasm. Om allt detta, att få fram alternativ och rörelse snackade vi i trekvart.
Sen tog alla böcker slut.
Jag inledde med att tala om Trondheim och Norge. Diskussionen efteråt handlade mycket om skillnaderna gentemot Sverige – det norska LO är både mer offensivt och självständigt än det svenska, Senterpartiet ett mindre borgerligt parti än Miljöpartiet, Arbeiderpartiets dåliga siffror tvingade dem att tänka om, medan socialdemokraternas höga siffror verkar uppmuntra stillestånd etc. Allt detta gör en Norgesituation osannolik fram till 2010. Men man skall komma ihåg att den offensiv som inleddes efter 2001 i Norge hade förberetts, framförallt genom Fagforbundets idoga arbete under 1990-talet och andra processer som tagit fem eller tio år. Och det centrala: Som det politiska landskapet ser ut är det betydligt troligare att det sker vändningar på lokalplanet än nationellt. Det måste både byggas förtroenden och testas politik. Kanske borde vi ha ett, två, flera Trondheim. Oavsett det är jag övertygad om att nyckeln till framgång ligger i formulera projekt som är tillräckligt små för att lyckas och tillräckligt stora för att skapa entusiasm. Om allt detta, att få fram alternativ och rörelse snackade vi i trekvart.
Sen tog alla böcker slut.
Nästa station - Norrköping
Nästa stopp var Norrköping, där LO-avdelningen hade repskapsmöte. Efter hand kom en diskussion om vårdprivatiseringar igång – just i Östergötland har många strider runt sjukvården rasat. (Flamman-länk). Missnöjet med sjukhusnedläggningar har öppnat för ett protestparti, Vrinnevi-listan, ett klart privatiseringsvänligt parti.
Frågan är om väljarna hade speciellt stor koll på det – i det politiska klimat där även vänsterpartiet slöt upp bakom den s.k. ansvarfulla linjen, med nedlagda BB-avdelningar
och en prioriteringslista som resultat, handlade debatten om helt andra saker, nämligen att undgå vårdnedskärningar. Men så kan det gå om en vänstermajoritet inte förmår ta frågorna om välfärden offensivt.
Diskussionen handlade nu mest om sjukvården. Som vanligt, när man träffar kommunalare, är det lite andra signaler man får än hos den privatiseringsvänliga förbundsledningen och i de överslätande valrörelsetalen. Oron på basplanet är stark både för vad som händer när vinstdrivande krafter släpps in och för vad som sker om sjukvården inte finansieras ordentligt. I både Finspång och Motala pågår, så vitt jag förstod, en process av privatisering nu. Samtidigt är landstingens sparbeting 140 miljoner, och sjukvårdspersonalen får spara in på lakan och utrustning.
Norrköping har också varit intressant i två andra strider för gemensam välfärd, dels genom att kommunen sagt ned till utförsäljningar av allmännyttan och dels på grund av segern i vattenprivatiseringsfrågan. Den sistnämnda är dock en seger med många förbehåll, fick jag tydligt klart för mig efter besöket – kommunen behåller vattnet, men det sköts av ett kommunalt bolag som opererar ungefär som ett privat vattenbolag hade gjort - och kampen fortsätter.
Ingetdera är en slump. I Norrköping finns en liten men ihärdig avdelning av Gemensam välfärd, med eldsjälen Gith Andersson i spetsen. Här finns ett LO, som inser vikten av att gå på offensiven och här finns också vänsterpolitiker som Kerstin Hildebrand. Den 23 oktober startar en studiecirkel runt Trondheimsmodellen där. Intresserade - kontakt här! Men, frågade en kvinna:
- Kan det inte komma några yngre någon gång?
Ja, ärligt talat är det en hög medelålder på de flesta möten jag är ute på. Och mitt svar:
(Jag är ju här!) känns inte helt tillfredställande längre. Det verkar som vänstersidan i Sverige (den om vi inte har ett ord för, men jag tänker använda det norska) är så sektorsindelad att folk i Norrköping inte ens visste att jag skulle vara där. En fråga värd att fundera på. Det var i alla fall ett bra möte. Och alla böcker sålde slut igen.
PS. Ni i Norrköping som undrade över hur man får tag på Rönnbäcks bok – här är den.
Frågan är om väljarna hade speciellt stor koll på det – i det politiska klimat där även vänsterpartiet slöt upp bakom den s.k. ansvarfulla linjen, med nedlagda BB-avdelningar
och en prioriteringslista som resultat, handlade debatten om helt andra saker, nämligen att undgå vårdnedskärningar. Men så kan det gå om en vänstermajoritet inte förmår ta frågorna om välfärden offensivt.
Diskussionen handlade nu mest om sjukvården. Som vanligt, när man träffar kommunalare, är det lite andra signaler man får än hos den privatiseringsvänliga förbundsledningen och i de överslätande valrörelsetalen. Oron på basplanet är stark både för vad som händer när vinstdrivande krafter släpps in och för vad som sker om sjukvården inte finansieras ordentligt. I både Finspång och Motala pågår, så vitt jag förstod, en process av privatisering nu. Samtidigt är landstingens sparbeting 140 miljoner, och sjukvårdspersonalen får spara in på lakan och utrustning.
Norrköping har också varit intressant i två andra strider för gemensam välfärd, dels genom att kommunen sagt ned till utförsäljningar av allmännyttan och dels på grund av segern i vattenprivatiseringsfrågan. Den sistnämnda är dock en seger med många förbehåll, fick jag tydligt klart för mig efter besöket – kommunen behåller vattnet, men det sköts av ett kommunalt bolag som opererar ungefär som ett privat vattenbolag hade gjort - och kampen fortsätter.
Ingetdera är en slump. I Norrköping finns en liten men ihärdig avdelning av Gemensam välfärd, med eldsjälen Gith Andersson i spetsen. Här finns ett LO, som inser vikten av att gå på offensiven och här finns också vänsterpolitiker som Kerstin Hildebrand. Den 23 oktober startar en studiecirkel runt Trondheimsmodellen där. Intresserade - kontakt här! Men, frågade en kvinna:
- Kan det inte komma några yngre någon gång?
Ja, ärligt talat är det en hög medelålder på de flesta möten jag är ute på. Och mitt svar:
(Jag är ju här!) känns inte helt tillfredställande längre. Det verkar som vänstersidan i Sverige (den om vi inte har ett ord för, men jag tänker använda det norska) är så sektorsindelad att folk i Norrköping inte ens visste att jag skulle vara där. En fråga värd att fundera på. Det var i alla fall ett bra möte. Och alla böcker sålde slut igen.
PS. Ni i Norrköping som undrade över hur man får tag på Rönnbäcks bok – här är den.
fredag 12 oktober 2007
Kanske förstår en och annan lite mer nu
Under de senaste åren har den bolivarianska revolutionen i Venezuela på kort tid fått dåligt insatta borgerliga debattörer att underkänna precis allt som händer i landet. Det är förstås möjligt att göra tack vare det enorma informationsvacuum som existerar – inte bara runt just detta land utan runt ekonomiska och politiska frågor överhuvudtaget. Men förförståelsen att allt som går utanför vanliga liberala dogmer är dömt att misslyckas bevisar borgerliga analytiker på förhand att socialistisk ekonomisk politik måste misslyckas.
De fånigaste angreppen på Venezuela har gällt landets fattigdomsbekämpning och ekonomi. Det är ju svårt underkänna en ekonomisk politik som lyfter ett land från närmast nolltillväxt till snabb frammarsch och som sänker sina fattigdomstal snabbare än något annat land i världen, men det går.
I den mediala situation som vi har idag, spelar rena fakta ingen stor roll innan någon ”viktig” person säger något. Därför var det viktigt att Joseph Stieglitz äntligen kunde säga något.
De fånigaste angreppen på Venezuela har gällt landets fattigdomsbekämpning och ekonomi. Det är ju svårt underkänna en ekonomisk politik som lyfter ett land från närmast nolltillväxt till snabb frammarsch och som sänker sina fattigdomstal snabbare än något annat land i världen, men det går.
I den mediala situation som vi har idag, spelar rena fakta ingen stor roll innan någon ”viktig” person säger något. Därför var det viktigt att Joseph Stieglitz äntligen kunde säga något.
torsdag 11 oktober 2007
Anteckningar bredvid fjorden
Det är alltid skönt att åka till Norge. Hur dåligt vädret än är kan man värma sig med den norska mentaliteten. Hur märklig politiken än är (mer om det senare) finns det alltid en intelligent diskussion om varför det ser ut som det gör. Tre skäl: Det finns inget annat land där lokalhistorien dyker upp så fort man pratar politik. Detta inte bara därför att alla hatar huvudstaden Oslo – utan även för att Norges politiska liv verkligen är lokalt.
Inga andra än norrmännen verkar så fixerade vid att analysera social status. I själva verket har de uppgraderat sig från en fyrkantig 1800-talsvariant till en fungerande 2000-tals klassanalys (kön är det som bekant sämre med), som gör samhället begripligt. Inte minst: de pratar över partigränserna på vänstersidan. I Sverige har vi inte ens ett ord för ”vänstersidan”. Allt detta samverkar för att göra Norge till ett ljuvligt land, ett slags politiskt spa för trötta vänstersvenskar.
Inga andra än norrmännen verkar så fixerade vid att analysera social status. I själva verket har de uppgraderat sig från en fyrkantig 1800-talsvariant till en fungerande 2000-tals klassanalys (kön är det som bekant sämre med), som gör samhället begripligt. Inte minst: de pratar över partigränserna på vänstersidan. I Sverige har vi inte ens ett ord för ”vänstersidan”. Allt detta samverkar för att göra Norge till ett ljuvligt land, ett slags politiskt spa för trötta vänstersvenskar.
Trondheim out of Hell
När man närmar sig Trondheim från höger, dvs. från Sverige passerar man först en liten stad. Den heter Hell och det kan inte finnas någon tvekan om den gränsstationens funktion: helvetet är på väg att ta slut. Vidare färdas besökaren in i Helltunnelen, en smal mörk passage som varar i 3928 meter. Ljuset i slutet markerar att man närmar sig Trondheim.
Trondheim goes Trondheim
Det är speciellt att som svensk komma till Trondheim och tala om för lokalbefolkningen vad som egentligen hänt där. Få har någonsin chansen att göra detsamma, än färre har återvänt levande. Jag försökte alltså undvika det. En sak skall man ha klart för sig: det finns olika historieskrivningar och politiska intressen i vilka aktörer som anses viktiga. I min bok fokuserar jag på fackföreningarnas roll i den vänstersväng som skett mellan 2001 och 2005. Jag tycker, efter hela min Norgeturné att det är en beskrivning som håller bra. Men det finns en annan historia, som jag inte ägnat mycket utrymme, men som förtjänar det: Historien inifrån både SV och framförallt Arbeiderpartiet. Trondheimsmodellen hade varit omöjlig om inte dessa partier i Trondheim hamnat så tydligt till vänster som de gjort. Den långa inre process Ap Trondheim gick igenom för att vinna valet 2003 är i centrum av Ap-beskrivningen. Mycket av diskussionen kom att handla om när vändningen i Trondheim egentligen började: om det var i Arbeiderpartiet 1995 eller med den breda fackliga front som byggdes upp efter 1999. Slående är hur partipolitiken och det fackliga arbetet ger upphov till olika perspektiv: så fort diskussionen hamnade på partisidan tenderade den att handla om valrörelserna och toppkandidaterna. När den hamnade på den fackliga sidan kom de lokala konflikterna mot arbetsgivare och regering i fokus.Sedan finns olika politiska intressen runt historieskrivningen om Trondheimsmodellen. Den självständiggjorda LO har med sin strategi vunnit mycket makt över dagordningen på hela vänstersidan. De vill vidareutveckla strategin och utnyttja sin makt till att pressa regeringen i frågor – just nu pensionsfrågan, kanske den största fackliga striden sedan kampen för att hålla Norge utanför EU. Ap tycks vilja ta sig ur detta grepp. En del misstänker att inviterna till kristdemokratiska KrF handlar om just det. I det interna spelet i Ap finns en poäng med att tona ner LO:s roll. Vänstersidan i Ap växer i och med succén i Trondheim i betydelse, och de har inget intresse av att historien handlar om att LO tvingade dem att gå till vänster. Klart är också att det är Ap som vunnit röstmässigt på Trondheimsmodellen, vilket ställer SV i problematiskt läge.
Det blev alltså ett spännande möte – här möttes definitivt olika perspektiv. Kanske var det ett av få tillfällen där både den fackliga och den politiska sidan dryftade vem som egentligen gjort vad. Och kanske har jag rentav lärt mig att prata med trönder på trönders vis.
Bergen, ljuvliga stad
Det skulle under alla omständigheter bli en spännande dag i Bergen – dagen efter att fotbollslaget Brann nästan säkrade ligatiteln efter 44 år utan guld. Det blev också ett väldigt bra möte – en hel hög SV:are, en Senterpartist, en IS:are samt RV/Rödt:s partiledare Torstein Dahle var på plats. Ungefär som i Falun fanns låg en känsla av allvar i luften. Bergen, denna fantastiskt vackra stad styrs nu av – håll i er – Höyre, Fremskrittspartiet och Livets Ord (som dominerar det lokala KrF). Denna oheliga allians inleder nu en drive för att privatisera vattnet.Det fanns redan före lokalvalet 2007 intresse för Trondheimsmodellen, men LO i Bergen var alltför tveksamt för att köra konceptet fullt ut. Bergen är ännu en av dessa städer där Arbeiderpartiet tidigare bildat allians med mittenpartier och som nu blivit ett rent högerfäste. Så frågan var: hur påverka LO? Här tyckte många att vattenprivatiseringsfrågan kunde bli en intressant början: en fråga om allmän välfärd möter en facklig kamp. Så där blir det ju ofta när Trondheim eller Holland diskuteras – det går direkt in i diskussionen om det lokala arbetet. Jag misstänker att mina recept för att ordna en kampanj mot privat vatten var för magstarka - allsköns överoptimistiska råd om att få mediegenomslag avslutades med idén att sälja privat och offentligt vatten på stadens torg. Efter mitt sista inlägg blev det helt tyst, varefter de överräckte en låda klippfisk (kabeljo).
Men, SV Bergen, vad tror ni om den här, som slogan i er högerkristliga stad:
Jesus skulle inte gått på privat vatten! Det gör inte bergensarna heller.
Oslo – you made my day
Kaféet Mono, ett stenkast från Youngstorget i Oslo var fullt av de unga raddisarna från Oslo. Bilden intill är dock från ett långt tidigare tillfälle. Åse Brandvold från Klassekampen höll i ordförandeklubban. Och det var ingen dålig panel de hade bakat ihop: Kleiv Fiskvik, LO-ordförande i Oslo, Rune Olsö, Ap-ordförande i Trondheim och Linn Brodal från SV Trondheim.Efter min inledning om vändningen 2001-2005 tog Fiskvik ordet och sa:
- Det var en ganska precis beskrivning av hur det gick till. Fiskvik konstaterade därefter att Norges Storting inte varit så politiskt progressivt sedan 1973! Lite bittert berättade han att Oslo också försökte med samma modell som Trondheim i valet 2003, men att SV inte svarat på LO:s frågor, och menade att Ap varit för ovilliga att samarbeta med LO. Men LO står stadigt på vänstersidan i Oslo och en effekt är att FrP minskat de tre senaste valen i Oslo.
Ap:s Rune Olsö framhöll fyra faktorer bakom framgången i Trondheim:
Att det fanns ett tydligt LO på vänsterkanten – till stor del avgjordes det när LO sade Nej till EU.
Arbeiderpartiets förnyelse åt vänster. På förlust-valvakan 1995 kom 12 personer: denna förlust utgjorde starten på en omprövning. Ap förlorade därför att de uppfattades som ett gammalmodigt, arrogant parti.
SV började ta budgetansvar – det var förutsättningen för ett samarbete.
Den röd-gröna alliansen slutade med s.k. upptrappningsplaner. Istället gjorde man de förändringar väljarna velat se tydliga. Man marknadsförde dem.
I stort utvecklades detta till en livlig debatt mellan SV och Ap. Många publikangrepp riktades mot SV:s regeringsdeltagande. SV sliter sedan 2005 med en ständigt hotande svekdebatt – varför inte fler pengar till fattiga, varför händer inget för studenterna etc.
Linn Brodal från SV poängterade att SV var centralt för vänsterpolitiken i Trondheim: både genom att förhindra Ap från att göra upp med KrF och genom att hålla ett öga på frågor som kollektivtrafik och barnomsorg. Olsö ansåg att Ap-strategin gick ut på att isolera mitten och förstärka polariseringen mellan höger och vänster.
Alla små gnabb mellan kontrahenterna uppvägdes av en grundläggande generös inställning. Olsö tillade senare att självständiggörandet av LO var mycket viktigt och att Sv inte skulle ta så hårt på valförlusten.
- Det går i vågor för SV och Ap. Det viktiga är att den röda sidan växer.
Olsö svarade också på en publikfråga om den ekonomiska politiken att fördelningen mellan offentlig och privat sektor borde bli en valfråga 2009. En ganska bra mätare på hur det kan se ut i ett Arbeiderparti som funnit sin riktiga politiska position. Och helt otänkbart i Sverige.
Och så sålde jag slut på alla böcker. En av dem fick jag signera till mannen som formgav det historiska LO-flygbladet i Trondheimsvalet 2003.
Så hur gick det att komma som svensk och prata om Norge? Överraskande bra. Ingen annan har faktiskt skrivit historien om den norska vändningen och en sammanfattning uppskattas, ungefär som i denna recension. Den norska vänstern är i grund och botten ungefär lika butter som den svenska. En del av dem är mycket hälsosamt kritiska mot en regering som mycket väl kan misslyckas. Andra nöjer sig inte med mindre än att arbetarklassen tar över produktionsmedlen.
- Det är skönt att få höra historien – jag hade faktiskt glömt bort det mesta, sa en.
- Vi har faktiskt uppnått något här, sa en annan.
Jo, så är det faktiskt.
måndag 8 oktober 2007
Kan vi gøra något? Jodå!
Som bekant ær det numera ganska lite bevænt med svensk utrikespolitik, ety vi har en regering som helt enkelt inte tror på fenomenet. Hær, en tydlig och bra artikel från två miljøpartister. Som gør den naturliga jæmførelsen med vår utrikespolitiska storebror, Norge.
Trondheim goes Trondheim
I dag inleder jag en liten tredagarsturné i Norge: Trondheim - Bergen – Oslo. Ikvæll skall jag alltså på Folkets Hus klockan 19.00 prata om Trondheim i Trondheim. Det ær ett av de mærkligare føredragsuppdrag jag haft, men det finns redan en grupp på Facebook før møtet, så det skall nog gå bra.
Genomslaget før boken har varit bra i Norge. Hær ytterligare en artikel från Fri Fagbevagelse: LO Norges nætsida.
Genomslaget før boken har varit bra i Norge. Hær ytterligare en artikel från Fri Fagbevagelse: LO Norges nætsida.
ABF i lørdags
ABF i lørdags blev intressant i sig, och børjan till ett intressant samarbete. Det finns egentligen hur mycket som helst att skriva om det, men just nu sitter jag i sjælvaste Trondheim och skriver artiklar før Flamman. Læs mer hos Lisa Rasmussen.
I Godmorgon værlden
I søndags var det panel i Godmorgon værlden: handlade mycket om Carnegie och socialdemokraternas skuggbudget. Før er som missade det finns det hær.
fredag 5 oktober 2007
Lördag: ABF-huset
Ann Charlotte Altstadt tar upp Trondheimsmodellen i LO-tidningen idag. Och i morgon, lördag blir det ett stort seminarium på ABF-huset i Stockholm med temat "Mobilisering för gemensam välfärd". Det är tredje gången på tre veckor för min del, men ABF-huset utgör centrum för vänstern i Sverige, så det är på sin plats. En rad LO-fack, gemensam välfärd, Centrum för Marxistiska Samhällsstudier sätter samman några riktigt spännande diskussioner. Det känns som om diskussionen börjar komma igång på allvar. Kom dit!
torsdag 4 oktober 2007
Den första borgerliga uppgörelsen med Trondheimsmodellen
Bloggaren Sundevall, tillika ordförande för Centerns Ungdomsförbund i Uppsala har som första borgerliga debattör gett sig i kast med Trondheimsmodellen. Sundevall finner med osviklig precision att det "bara handlar om "samma gamla trötta vänsterpolitik" som vanligt: "vurm för stat och kommun utan innehåll". Ja, det kan ju bli så om man som Sundevall själv undanhåller innehållet i politiken.
Några viktiga punkter i det verkligt existerande Trondheim är demokratiseringen av den offentliga sektorn (genom den s.k. Modellkommunemetodiken), den kraftiga ökningen av tjänstetillbudet (Sundevalls egna fränder lyckades under 14 år bygga ett daghem - den rödgröna alliansen byggde 33 på ett år), och den kraftiga upprusningen av skolor. Att kommunens invånare nu kan ha sina barn på dagis och i skolor som inte möglar, sådant är ju inte alls viktigt, eller hur? För den som såg Rapportinslaget om att 5000 skolor förfaller i Sverige, medan skolminister Jan Björklund anser att vi har en utmärkt arbetsmiljö i skolan, måste ju inse att sådant inte är intressant att diskutera.
Ett tips från min sida är nu att någon i Uppsalatrakten hjälper Sundevall att tillägna sig skriftlig information. Det kan inte vara så problematiskt. För att ändra på skolministerns inställning krävs förmodligen mer.
Några viktiga punkter i det verkligt existerande Trondheim är demokratiseringen av den offentliga sektorn (genom den s.k. Modellkommunemetodiken), den kraftiga ökningen av tjänstetillbudet (Sundevalls egna fränder lyckades under 14 år bygga ett daghem - den rödgröna alliansen byggde 33 på ett år), och den kraftiga upprusningen av skolor. Att kommunens invånare nu kan ha sina barn på dagis och i skolor som inte möglar, sådant är ju inte alls viktigt, eller hur? För den som såg Rapportinslaget om att 5000 skolor förfaller i Sverige, medan skolminister Jan Björklund anser att vi har en utmärkt arbetsmiljö i skolan, måste ju inse att sådant inte är intressant att diskutera.
Ett tips från min sida är nu att någon i Uppsalatrakten hjälper Sundevall att tillägna sig skriftlig information. Det kan inte vara så problematiskt. För att ändra på skolministerns inställning krävs förmodligen mer.
Falun igår
Det blev ett spännande möte i Falun för min del igår. De tre röd-gröna partierna hade gjort en kollektiv inbjudan till ett möte, där det visade sig komma en del LO-folk också. Tanken var, så vitt jag förstod att mötet skulle vara upptakten till ett gemensamt oppositionsarbete: och det kändes också som att det fanns goda förutsättningar för det.
Redan före mötet pratade jag med en del av de rödgröna politikerna som kunde berätta att den borgerliga alliansen i Falun nu håller på att privatisera i rask takt - nuförtiden sker det ofta genom att man lägger ut verksamhet på anbud och inte tillåter kommunala enheter lägga anbud. Så mycket var alltså snacket om mångfald värt: Nu skall det bli privat rakt av!
Mötet i Falun var också det första där jag fick applåder så fort jag klev innanför dörren (vilket direkt gjorde mig generad). Det var i stort sett fullt, runt 40 personer, och vi diskuterade, med rätt gemensamma utgångspunkter runt opinionsbildning, problemen med privatiserad verksamhet och behoven av ett offensivt svar från arbetarrörelsen.
Om det är någonting som många verkar vara överens om runt Trondheimsmodellens styrka är det de konkreta frågorna. Det har varit många luddiga paroller från både v, s och mp - och luddet ger både utrymme för en sådan som Reinfeldt att vrida och vända på orden samt för vänsterpolitiker att undvika att ge konkreta lösningar. Det finns en tyst majoritet i Sverige som vill se en offensiv välfärdspolitik, men om den inte blir konkret och om den inte drivs aktivt opinionsmässigt, då går det politiska initiativet till borgerligheten. Då får vi valet 2006 igen.
Vi pratade också en hel del om hopplösheten och deppigheten. Hur skadlig den är för politiskt arbete och varför den finns där. Jag tror själv att en fundamental sak att inse är att det aldrig är "kört". Alliansen kan göra mycket skada, men de kan inte ta ifrån oss möjligheten att ändra deras beslut i framtiden. Det går att återkommunalisera, det går att beskatta de rika. Och det går att demokratisera den offentliga sektorn.
Det roliga med mötet i Falun - förutom att boken går som smör varje gång jag är ute - var att det verkligen finns en gemensam grund att diskutera ifrån. Jodå, det fanns lite politiskt gnabb mellan raderna, men huvudsakligen finns det en insikt om att det är dags att ta strid för välfärden. Det är en upplevelse att se en hel framtida kommunstyrelse, en rörelse i bredare bemärkelse, diskutera tillsammans. Jag ser fram emot att göra det igen.
Tack, alla härliga människor i Falun. Jag skall laga minst hälften av falukorvsrecepten.
Redan före mötet pratade jag med en del av de rödgröna politikerna som kunde berätta att den borgerliga alliansen i Falun nu håller på att privatisera i rask takt - nuförtiden sker det ofta genom att man lägger ut verksamhet på anbud och inte tillåter kommunala enheter lägga anbud. Så mycket var alltså snacket om mångfald värt: Nu skall det bli privat rakt av!
Mötet i Falun var också det första där jag fick applåder så fort jag klev innanför dörren (vilket direkt gjorde mig generad). Det var i stort sett fullt, runt 40 personer, och vi diskuterade, med rätt gemensamma utgångspunkter runt opinionsbildning, problemen med privatiserad verksamhet och behoven av ett offensivt svar från arbetarrörelsen.
Om det är någonting som många verkar vara överens om runt Trondheimsmodellens styrka är det de konkreta frågorna. Det har varit många luddiga paroller från både v, s och mp - och luddet ger både utrymme för en sådan som Reinfeldt att vrida och vända på orden samt för vänsterpolitiker att undvika att ge konkreta lösningar. Det finns en tyst majoritet i Sverige som vill se en offensiv välfärdspolitik, men om den inte blir konkret och om den inte drivs aktivt opinionsmässigt, då går det politiska initiativet till borgerligheten. Då får vi valet 2006 igen.
Vi pratade också en hel del om hopplösheten och deppigheten. Hur skadlig den är för politiskt arbete och varför den finns där. Jag tror själv att en fundamental sak att inse är att det aldrig är "kört". Alliansen kan göra mycket skada, men de kan inte ta ifrån oss möjligheten att ändra deras beslut i framtiden. Det går att återkommunalisera, det går att beskatta de rika. Och det går att demokratisera den offentliga sektorn.
Det roliga med mötet i Falun - förutom att boken går som smör varje gång jag är ute - var att det verkligen finns en gemensam grund att diskutera ifrån. Jodå, det fanns lite politiskt gnabb mellan raderna, men huvudsakligen finns det en insikt om att det är dags att ta strid för välfärden. Det är en upplevelse att se en hel framtida kommunstyrelse, en rörelse i bredare bemärkelse, diskutera tillsammans. Jag ser fram emot att göra det igen.
Tack, alla härliga människor i Falun. Jag skall laga minst hälften av falukorvsrecepten.
Sicko, aktivistdelen
Många är vid det här laget medvetna om att Michael Moores film Sicko kommer alltså till Sverige i morgon. Det finns ingen risk att ni blir besvikna - det är en lika halsbrytande rolig som skarp film. Betydligt färre är dock medvetna om att Gemensam Välfärd startar en slags kampanj mot privatisering och vinstdriven sjukvård. Runt visningen av Sicko delar organisationen ut flygblad i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping: ett mycket bra initiativ - den borgerliga regeringen håller på med ett systemskifte i vården bakom ryggen på folket.
Se Gemensam välfärds hemsida: http://www.gemensamvalfard.se/
Missa för allt smör i Småland inte heller Kalla Faktas granskning av den privata vården ikväll 20:30.
Se Gemensam välfärds hemsida: http://www.gemensamvalfard.se/
Missa för allt smör i Småland inte heller Kalla Faktas granskning av den privata vården ikväll 20:30.
”Sjuksköterskor gör också vinst på vården”.
Citatet är från den minister som är huvudansvarig för sjukvården i Sverige, Göran Hägglund, kd. Platsen är Bonnierhuset. Tiden, strax efter 8.30 tisdagen den 2:a oktober.
Bakgrunden är följande: Sverige har tidigare haft privata utförare av vården, men med restriktioner för utdelning av vinst. Den nuvarande regeringen vill att vinstdrivande vård, skall växa. Och de företag som hoppas kunna göra profit på vård tycker att det är oerhört viktigt att få dela ut vinst. Men varken regeringen eller de vinstdrivande vårdföretagen själva vill att detta skall diskuteras offentligt. Människor i Sverige gillar nämligen inte idén att deras skattepengar skall bli aktieutdelning.
Därför står Hägglund och påstår att sjuksköterskor gör vinst på vården.
Det är ett härligt sätt att se på det, eller hur? En Volvoarbetare gör också vinst. Lärarna skär profiter ur skolsystemet. Till och med tjejen på Seven-Eleven kan betraktas som en slags kapitalist, när hon vandrar hem efter nattskiftet.
Eller så kan man se det så här: Göran Hägglund kan inte se skillnaden på lön och vinst. Det är honom helt likgiltigt huruvida det är en sjuksköterska som själv arbetar i vården, som får lön, eller enaktieägare som får utdelning. Och det stör honom inte ett dugg att han levererar skattebetalarnas pengar rakt ned i fickorna på amerikansk riskkapitalister.
Under förmiddagen denna tisdag bevakade jag för Flammans räkning seminariet ”Privata vårdaffärer – en ny marknad öppnar sig”. Resultatet finns i flera artiklar i veckans tidning - ett slags sjukvårdsextra - som också bjuder på en recension av Sicko. Missa inte heller den här intervjun.
Bakgrunden är följande: Sverige har tidigare haft privata utförare av vården, men med restriktioner för utdelning av vinst. Den nuvarande regeringen vill att vinstdrivande vård, skall växa. Och de företag som hoppas kunna göra profit på vård tycker att det är oerhört viktigt att få dela ut vinst. Men varken regeringen eller de vinstdrivande vårdföretagen själva vill att detta skall diskuteras offentligt. Människor i Sverige gillar nämligen inte idén att deras skattepengar skall bli aktieutdelning.
Därför står Hägglund och påstår att sjuksköterskor gör vinst på vården.
Det är ett härligt sätt att se på det, eller hur? En Volvoarbetare gör också vinst. Lärarna skär profiter ur skolsystemet. Till och med tjejen på Seven-Eleven kan betraktas som en slags kapitalist, när hon vandrar hem efter nattskiftet.
Eller så kan man se det så här: Göran Hägglund kan inte se skillnaden på lön och vinst. Det är honom helt likgiltigt huruvida det är en sjuksköterska som själv arbetar i vården, som får lön, eller enaktieägare som får utdelning. Och det stör honom inte ett dugg att han levererar skattebetalarnas pengar rakt ned i fickorna på amerikansk riskkapitalister.
Under förmiddagen denna tisdag bevakade jag för Flammans räkning seminariet ”Privata vårdaffärer – en ny marknad öppnar sig”. Resultatet finns i flera artiklar i veckans tidning - ett slags sjukvårdsextra - som också bjuder på en recension av Sicko. Missa inte heller den här intervjun.
onsdag 3 oktober 2007
Ikväll Falun
måndag 1 oktober 2007
Seger i Ecuador
Ecuadors president Rafael Correa och vänstern vann enligt de preliminära resultaten en stor seger i valet till den nya konstituterande församlingen. Det är ingen palatskupp: beslutet att utlysa en sådan är också taget i en folkomröstning. Därmed har Correa vunnit tre på varandra följande val av stor betydelse. Det avviker starkt från mönstret i Ecuador, som under ett decennium nu haft åtta presidenter.
Alla demokrater borde hälsa förändringarna välkommna. Det var inte länge sedan landet skakades av skandaler, permanent politisk oro och hopplöshet.
Politiska konflikter i landet kommer inte avstanna (den latinamerikanska högern har märkligt svårt att acceptera demokrati) men det är nu tämligen tydligt att Ecuador håller nu på att få en regering som äntligen motsvarar folkviljan i landet, tydligt manifesterat i val och opinionsundersökningar. Ecuador håller nu på att få en regering som äntligen motsvarar folkviljan i landet, tydligt manifesterat i val och opinionsundersökningar.
Det är inte små saker som händer i Latinamerika: kontinenten är i processen att frigöra sig ekonomiskt från USA - en viktig symbolisk förändring är det nya förhållandet till IMF och Världsbanken, här intelligent kommenterat av Mark Weisbrot .
Alla demokrater borde hälsa förändringarna välkommna. Det var inte länge sedan landet skakades av skandaler, permanent politisk oro och hopplöshet.
Politiska konflikter i landet kommer inte avstanna (den latinamerikanska högern har märkligt svårt att acceptera demokrati) men det är nu tämligen tydligt att Ecuador håller nu på att få en regering som äntligen motsvarar folkviljan i landet, tydligt manifesterat i val och opinionsundersökningar. Ecuador håller nu på att få en regering som äntligen motsvarar folkviljan i landet, tydligt manifesterat i val och opinionsundersökningar.
Det är inte små saker som händer i Latinamerika: kontinenten är i processen att frigöra sig ekonomiskt från USA - en viktig symbolisk förändring är det nya förhållandet till IMF och Världsbanken, här intelligent kommenterat av Mark Weisbrot .
lördag 29 september 2007
Ohly i lördagsintervjun
Lars Ohly var bra och tydlig när det gällde den politiska inriktningen i Ekots lördagsintervju. Grundresonemangen är riktiga: anpassning högerut är inte vägen för att vinna val, det är genom att sätta fokus på effektiva och gemensamma välfärdslösningar som vänstern kan återvinna initiativet. Ohly var överhuvudtaget bra, och de svagheter som intervjun avslöjande är inte primärt hans, utan vänsterpartiets.
Intervjun började med en attack på skatteflanken: här blir det tydligt att vänsterpartiet helst inte vill tala skatter (utan istället välfärd). Men det måste partiet kunna göra: annars blir det en given angreppspunkt från höger. Ännu värre: kanske till och med från s och mp.
Det behövs några enkla begrepp som kan förklara vad det handlar om. Inte bara ökad progressivitet – för luddigt och inte alls nödvändigtvis attraktivt för de som tjänar på politiken – snarar något på samma nivå av konkretion som Reinfeldts tusenlapp. Vänsterpartiet bör också kunna prata om det slöseri som privatiseringarna innebär. Att moderaterna kan skära på Komvux för att ”det saknas pengar” samtidigt som de mer än villigt slänger miljoner i aktieutdelningar efter privattandläkare och börsnoterade sjukvårdsföretag är trots allt för bra för att missa att kritisera.
Likaledes bör vänsterpartiet kunna komma upp med lite förslag på alternativ till privatiseringar, som fortfarande framstår som någon naturgiven form av förnyelse.
Nästa problem är att förklara förhållningssättet till s och mp och resonemangen kring politiskt inflytande. Ärligt talat: vänsterpartiet kan mycket väl få sex procent i nästa val också. Alla positiva förändringar som sker i vänsterpartiet behöver inte alls omsättas i gigantiska opinionsvinster inom tre år. De blir då bara fånigt att bemöta den uppochnedvända idé om politisk påverkan som medier har genom att hänga upp sin idé om påverkan på högre opinionssiffror. (Detta är ju ett problem i sig i den politiska debatten – dramafabriken tycks bara fatta sig på opinionssiffror, personlig succé och symbolfrågor. Det är dock när politiska aktörer själva börjar tro på dramaturgin som den verkliga katastrofen börjar.)
Det är överhuvudtaget svårt att få opinionssiffrorna att bli ett starkt argument. Vänsterpartiers öde är i 9 fall av 10 att vinna röster genom socialdemokratiska vänsterväljare under perioder när socialdemokratin går åt höger, för att därefter snabbt förlora samma röster till det stora partiet om det gör en rättning vänster. Norska SV är bara det senaste exemplet – deras opinionsresa 2001-2005 är nästan identisk med vänsterpartiets 1998-2004 (skulle vara roligt att höra Vägval-vänstergänget analysera det!).
Historiskt har vänsterpartiets påverkan oftast inte alls hängt på höga opinionssiffror (under hela 1900-talet låg de mestadels under dagens nivå), utan genom att partiet formulerat idéer som sedan socialdemokratin förverkligat i mer eller mindre förändrat skick. Detta påverkanssätt delar vänsterpartiet med miljöpartiet, som på senare år dock på sätt och vis passerat vänsterpartiet i racet om inflytande. Mp:s framgångar i genren beror på lika delar förmåga att driva idédebatt, och som instrument för Göran Persson för att balansera kraven från LO och vänsterpartiet.
Ett vänsterparti som går in i idédebatten med positiva förslag och inte bara kritik kan göra mycket för att bryta med Reinfeldtpolitiken. Om det belönas med höga opinionssiffror är en annan sak. Det enda sättet att i längden växa för vänsterpartier är att bli något mer än ett protestparti för vänstersossar, att bli ett parti som lockar människor i sig, ett parti som i sig själv är ett politiskt alternativ.
Intervjun började med en attack på skatteflanken: här blir det tydligt att vänsterpartiet helst inte vill tala skatter (utan istället välfärd). Men det måste partiet kunna göra: annars blir det en given angreppspunkt från höger. Ännu värre: kanske till och med från s och mp.
Det behövs några enkla begrepp som kan förklara vad det handlar om. Inte bara ökad progressivitet – för luddigt och inte alls nödvändigtvis attraktivt för de som tjänar på politiken – snarar något på samma nivå av konkretion som Reinfeldts tusenlapp. Vänsterpartiet bör också kunna prata om det slöseri som privatiseringarna innebär. Att moderaterna kan skära på Komvux för att ”det saknas pengar” samtidigt som de mer än villigt slänger miljoner i aktieutdelningar efter privattandläkare och börsnoterade sjukvårdsföretag är trots allt för bra för att missa att kritisera.
Likaledes bör vänsterpartiet kunna komma upp med lite förslag på alternativ till privatiseringar, som fortfarande framstår som någon naturgiven form av förnyelse.
Nästa problem är att förklara förhållningssättet till s och mp och resonemangen kring politiskt inflytande. Ärligt talat: vänsterpartiet kan mycket väl få sex procent i nästa val också. Alla positiva förändringar som sker i vänsterpartiet behöver inte alls omsättas i gigantiska opinionsvinster inom tre år. De blir då bara fånigt att bemöta den uppochnedvända idé om politisk påverkan som medier har genom att hänga upp sin idé om påverkan på högre opinionssiffror. (Detta är ju ett problem i sig i den politiska debatten – dramafabriken tycks bara fatta sig på opinionssiffror, personlig succé och symbolfrågor. Det är dock när politiska aktörer själva börjar tro på dramaturgin som den verkliga katastrofen börjar.)
Det är överhuvudtaget svårt att få opinionssiffrorna att bli ett starkt argument. Vänsterpartiers öde är i 9 fall av 10 att vinna röster genom socialdemokratiska vänsterväljare under perioder när socialdemokratin går åt höger, för att därefter snabbt förlora samma röster till det stora partiet om det gör en rättning vänster. Norska SV är bara det senaste exemplet – deras opinionsresa 2001-2005 är nästan identisk med vänsterpartiets 1998-2004 (skulle vara roligt att höra Vägval-vänstergänget analysera det!).
Historiskt har vänsterpartiets påverkan oftast inte alls hängt på höga opinionssiffror (under hela 1900-talet låg de mestadels under dagens nivå), utan genom att partiet formulerat idéer som sedan socialdemokratin förverkligat i mer eller mindre förändrat skick. Detta påverkanssätt delar vänsterpartiet med miljöpartiet, som på senare år dock på sätt och vis passerat vänsterpartiet i racet om inflytande. Mp:s framgångar i genren beror på lika delar förmåga att driva idédebatt, och som instrument för Göran Persson för att balansera kraven från LO och vänsterpartiet.
Ett vänsterparti som går in i idédebatten med positiva förslag och inte bara kritik kan göra mycket för att bryta med Reinfeldtpolitiken. Om det belönas med höga opinionssiffror är en annan sak. Det enda sättet att i längden växa för vänsterpartier är att bli något mer än ett protestparti för vänstersossar, att bli ett parti som lockar människor i sig, ett parti som i sig själv är ett politiskt alternativ.
fredag 28 september 2007
Som det borde vara
För alla som är intresserade av den vidare utvecklingen i Trondheim kan jag rapportera att plattformen för nästa fyraårsperiod presenterats. Några godbitar:
”AP, SV, SP og MDG sier nei privatisering av kommunale bedrifter og tjenester. Vi tror en positiv holdning til de ansatte er en bedre strategi for å oppnå gode kommunale tjenester, enn trusler om konkurranseutsetting og privatisering.”
Detta är ju ingen riktig nyhet – det var i stort sett den helomvändning som uppnåddes under den förra perioden. Nu går man vidare med att utmana beställar-utförarmodellen.
”På enkeltområder vil vi fortsette arbeidet med å se på hvordan bestiller/utførermodellen og 2-nivåmodellen fungerer. Vi ønsker ikke en organisasjon preget av en unødvendig kjøp- og salgskultur, men vil søke å erstatte byråkratiske ordninger med mer fokus på bedre tjenester for den enkelte innbygger.”
Den förra perioden präglades av Norges snabbaste dagis/förskoleutbyggnad, halvering av bostadslösheten och en rekordupprusning av skolorna. Nu blir det rejäl satsning på äldrevård, offensiv stadsplanering för en snabbare kollektivtrafik och utvidgning av sex-timmarsförsöken.
”AP, SV, SP og MDG sier nei privatisering av kommunale bedrifter og tjenester. Vi tror en positiv holdning til de ansatte er en bedre strategi for å oppnå gode kommunale tjenester, enn trusler om konkurranseutsetting og privatisering.”
Detta är ju ingen riktig nyhet – det var i stort sett den helomvändning som uppnåddes under den förra perioden. Nu går man vidare med att utmana beställar-utförarmodellen.
”På enkeltområder vil vi fortsette arbeidet med å se på hvordan bestiller/utførermodellen og 2-nivåmodellen fungerer. Vi ønsker ikke en organisasjon preget av en unødvendig kjøp- og salgskultur, men vil søke å erstatte byråkratiske ordninger med mer fokus på bedre tjenester for den enkelte innbygger.”
Den förra perioden präglades av Norges snabbaste dagis/förskoleutbyggnad, halvering av bostadslösheten och en rekordupprusning av skolorna. Nu blir det rejäl satsning på äldrevård, offensiv stadsplanering för en snabbare kollektivtrafik och utvidgning av sex-timmarsförsöken.
Bara en liten nyhet i Zurich, Sweden
Småbarnsföräldrar med barn i förskoleåldern förvärvsarbetar idag tio timmar mer än de gjorde för trettio år sedan, enligt en forskningsrapport från Göteborgs universitet. (Se även inslaget i gårdagens Rapport). Den bakomliggande faktorn är att kvinnorna kommit ut i arbetslivet: det är detta som ligger bakom mångas svårighet att få ihop det berömda livspusslet.
Den borgerliga alliansen lyckades profitera maximalt på detta problem under valet 2006, genom att leverera två klockrent konservativa lösningar, hushållsnära tjänster och vårdnadsbidrag. Den goda nyheten med dessa lösningar är att de inte kommer att fungera annat än i höginkomsttagargrupper.
Flamman har föreslagit en feministisk och rättvis lösning: arbetstidsförkortning för småbarnsföräldrar. Det är dessutom, till skillnad från både vårdnadsbidrag och hushållsnära tjänster i linje med vad många småbarnsföräldrar önskar sig. Sverige är trots allt inte Schweiz. Regeringen Reinfeldt kan trösta sig med att den inte är den enda som förväxlar våra länder.
Den borgerliga alliansen lyckades profitera maximalt på detta problem under valet 2006, genom att leverera två klockrent konservativa lösningar, hushållsnära tjänster och vårdnadsbidrag. Den goda nyheten med dessa lösningar är att de inte kommer att fungera annat än i höginkomsttagargrupper.
Flamman har föreslagit en feministisk och rättvis lösning: arbetstidsförkortning för småbarnsföräldrar. Det är dessutom, till skillnad från både vårdnadsbidrag och hushållsnära tjänster i linje med vad många småbarnsföräldrar önskar sig. Sverige är trots allt inte Schweiz. Regeringen Reinfeldt kan trösta sig med att den inte är den enda som förväxlar våra länder.
torsdag 27 september 2007
Det vete håken
Socialdemokrater kan idag glädja sig åt ännu en fantastiskt trevlig opinionsundersökning: 45 procent: nu är det Stora partiet tillbaka på 1970-talsnivåer! Vänsterpartister kan glädja sig åt att Sverige skulle kunna få en renodlad s-v-regering: 51 procent tillsammans, det låter som det kan bli dags för ett efterkrigsprogram! Samtliga medborgare i Sverige är dock väl införstådda med att en sådan regering inte skulle bli av, ens om det vore val idag. Det är nämligen varken 1970 eller 1946.
Det är helt klart att befolkningen i Sverige inte gillar moderatpolitik. Det kunde vi räkna ut redan före valet 2006. Men vill de se en s-v-regering när valdagen närmar sig? Nja, det vete håken. Det är väldigt lätt att glömma hur det såg ut för bara 18 månader sedan: en defensiv vänster mötte en borgerlighet som satte agendan för allt som diskuterades i mer än välvilliga medier.
Och nu till poängen: det fundamentala i detta läge har icke ändrats. Reinfeldt styr jobbdebatten. Björklund skoldebatten. Denna regering styr till och med klimatdebatten, hur osannolikt det än kan verka. Och mer än välvilliga medier köper problemformuleringarna.
Det är skönt att veta att den tysta majoriteten i Sverige ogillar moderatpolitik. Men om den inte omvandlas till en ljudlig vänstermajoritet vinner kanske Reinfeldt nästa val också.
Det är helt klart att befolkningen i Sverige inte gillar moderatpolitik. Det kunde vi räkna ut redan före valet 2006. Men vill de se en s-v-regering när valdagen närmar sig? Nja, det vete håken. Det är väldigt lätt att glömma hur det såg ut för bara 18 månader sedan: en defensiv vänster mötte en borgerlighet som satte agendan för allt som diskuterades i mer än välvilliga medier.
Och nu till poängen: det fundamentala i detta läge har icke ändrats. Reinfeldt styr jobbdebatten. Björklund skoldebatten. Denna regering styr till och med klimatdebatten, hur osannolikt det än kan verka. Och mer än välvilliga medier köper problemformuleringarna.
Det är skönt att veta att den tysta majoriteten i Sverige ogillar moderatpolitik. Men om den inte omvandlas till en ljudlig vänstermajoritet vinner kanske Reinfeldt nästa val också.
tisdag 25 september 2007
Transport avd 5 goes Trondheim
Besökte Transport avd. 5:s repskap igår och pratade i en halvtimme om Trondheimsmodellen och kampen för en ny kurs i Norge. I diskussionen efteråt kom, liksom under tidigare föredrag, frågan upp om någon svensk stad skulle kunna bli platsen för en liknande politisk vändning vänsterut (Eskilstuna, Norrköping, Göteborg, Södertälje – löd de spontana förslagen). Diskussionen avbröts när någon ropade: ”Vad fan – det spelar väl ingen roll var. Det är bara att sätta igång!”. Jag kom dit med 24 böcker – sålde allihop.
måndag 24 september 2007
EU-sympatier i Sverige
Idag publicerar SvD nyheten att EU-motståndet i Norge inte bara är massivt, utan också brett politiskt: bara Höyre-sympatisörer gillar EU. Det är, som någon bloggare skrev osannolikt att Norge någonsin går med i EU, och det är bra. Mer okänt är att EU-opinionen även i Sverige har haft ungefär samma politiska profil. Denna graf från Statistiska centralbyrån visar hur stor andel av varje partis sympatisörer som i i huvudsak är för det svenska medlemskapet i EU. Till förra året var det bara folkpartister och moderater som såg positivt på EU. Nu har kristdemokraterna tillkommit.
Debatt om SvD-artikeln
Johan Sjölander och Peter Hultqvist kommenterar SvD-artikeln. Båda anser att den process socialdemokraterna nu går igenom inte riskerar att kantra åt höger. Jag hoppas att de har rätt och att jag har fel. Med tanke på vad som hände på Malmökongressen - varför inte? Jag skulle gärna höra med om det i vilket fall.
Vad som kom ut av Nuder skatteutspel i Almedalen lät till största delen bra. Nuder har förmodligen rätt i att det, efter alla Reinfeldts ändringar måste till ett nytt skattesystem. Men att acceptera jobbavdraget och vilja utöka det är ingen lite fotnot, som man kan tro av DN-artikeln. Jag är tveksam till om de största skattesänkningarna i miljarder räknat – jobbavdraget – verkligen kan kompenseras genom höjd progressivitet. I så fall innebär det förstås mindre pengar till nödvändiga satsningar i den offentliga sektorn. Eller, vilket i och för sig vore väldigt önskvärt, en kraftig översyn av överutnyttjandet av våra skattemedel.
Att arbetsmarknadspolitiken – inte utan relation till ovannämnda problem – inte lyckades är helt klart. Men de signaler som har kommit ut i det fallet: att börja peta i om folk skall kunna bo kvar i glesbygden, eller ännu hårdare poängtera arbetslinjen ser åtminstone för mig ut som en anpassning till Reinfeldt.
Jag tror att det Örjan Nyström och Anders Nilsson konstaterade i sin s-valanalys har många poänger: den s.k. insider-outsiderproblematiken är ett svårt dilemma. Den skärpta internationella konkurrensen sätter Sverige under ett starkt tryck: lönsamhetskraven gör att tempot höjs och att människor som inte arbetar till 110 procent inte längre får plats i arbetslivet. Jag har tidigare skrivit om att det är otillräckligt med en regim som ser som sin uppgift att få arbetsmarknaden att flyta smidigt, mestadels med utbildning som huvudverktyg. För när den inte gör det med vanliga medel hamnar man till slut i läget som uppstod under 2006: krav på hårdare tag, större kontroll mot de arbetslösa. Sedan några år är denna lösning kompletterad med den märkliga idén om att småföretagandet på något sätt skall suga upp de sista i potten av arbetslösa. Jag är mycket tveksam till det: de flesta småföretagare jag ser omkring mig utför ett jobb på frilansbasis som tidigare fanns i större företag, med en trygg anställning. Och jag är inte säker på att vad Sverige behöver allra mest de närmaste åren är frisörer och pizzabagare.
Jag tycker – även om det naturligtvis sätter mig helt i frysboxen i all samhällsdebatt – att vänstersidan i Sverige snarare skall kunna tänka utifrån samhälleliga behov. Det finns en rad områden där marknaden inte självmant har löst problem. Och det gäller inte bara traditionella offentliga områden som vård och skola. Hela den miljöomställning som sker i alltför långsam takt idag skulle, med offentliga satsningar kunna gå mycket snabbare.
Det behövs både en diskussion om hur arbetslivet kan bli uthärdligt och en diskussion om att skapa framtidens arbeten. Och – jag hoppas jag har fel igen – det har jag inte sett till.
Vad som kom ut av Nuder skatteutspel i Almedalen lät till största delen bra. Nuder har förmodligen rätt i att det, efter alla Reinfeldts ändringar måste till ett nytt skattesystem. Men att acceptera jobbavdraget och vilja utöka det är ingen lite fotnot, som man kan tro av DN-artikeln. Jag är tveksam till om de största skattesänkningarna i miljarder räknat – jobbavdraget – verkligen kan kompenseras genom höjd progressivitet. I så fall innebär det förstås mindre pengar till nödvändiga satsningar i den offentliga sektorn. Eller, vilket i och för sig vore väldigt önskvärt, en kraftig översyn av överutnyttjandet av våra skattemedel.
Att arbetsmarknadspolitiken – inte utan relation till ovannämnda problem – inte lyckades är helt klart. Men de signaler som har kommit ut i det fallet: att börja peta i om folk skall kunna bo kvar i glesbygden, eller ännu hårdare poängtera arbetslinjen ser åtminstone för mig ut som en anpassning till Reinfeldt.
Jag tror att det Örjan Nyström och Anders Nilsson konstaterade i sin s-valanalys har många poänger: den s.k. insider-outsiderproblematiken är ett svårt dilemma. Den skärpta internationella konkurrensen sätter Sverige under ett starkt tryck: lönsamhetskraven gör att tempot höjs och att människor som inte arbetar till 110 procent inte längre får plats i arbetslivet. Jag har tidigare skrivit om att det är otillräckligt med en regim som ser som sin uppgift att få arbetsmarknaden att flyta smidigt, mestadels med utbildning som huvudverktyg. För när den inte gör det med vanliga medel hamnar man till slut i läget som uppstod under 2006: krav på hårdare tag, större kontroll mot de arbetslösa. Sedan några år är denna lösning kompletterad med den märkliga idén om att småföretagandet på något sätt skall suga upp de sista i potten av arbetslösa. Jag är mycket tveksam till det: de flesta småföretagare jag ser omkring mig utför ett jobb på frilansbasis som tidigare fanns i större företag, med en trygg anställning. Och jag är inte säker på att vad Sverige behöver allra mest de närmaste åren är frisörer och pizzabagare.
Jag tycker – även om det naturligtvis sätter mig helt i frysboxen i all samhällsdebatt – att vänstersidan i Sverige snarare skall kunna tänka utifrån samhälleliga behov. Det finns en rad områden där marknaden inte självmant har löst problem. Och det gäller inte bara traditionella offentliga områden som vård och skola. Hela den miljöomställning som sker i alltför långsam takt idag skulle, med offentliga satsningar kunna gå mycket snabbare.
Det behövs både en diskussion om hur arbetslivet kan bli uthärdligt och en diskussion om att skapa framtidens arbeten. Och – jag hoppas jag har fel igen – det har jag inte sett till.
söndag 23 september 2007
Trondheimsmodellen i SvD
Idag publicerar Svenska Dagbladet min debattartikel om Trondheim. Några har också kommenterat den där. Bland de första kommentarer som jag fått hittills handlar som ett inlägg här om att Trondheim skulle vara naturligt disponerad som stad för vänsterstyre (det är många studenter, det är en slags norrlandskommun, arbetarrörelsen har historiskt starka traditioner etc). Om det nu vore så, är det förstås omöjligt att förklara varför högerpartier till alldeles nyligen styrt Trondheim i 14 år. Dessa statiska demografiska resonemang kan överhuvudtaget inte förklara politiska svängningar - befolkningen i större städer är trots allt tämligen konstant mellan ett val och nästa. Men kommentarerna säger något om vår skenbart icke-politiska samtid. På något sätt verkar allt lättare att förstå än att politiskt innehåll och mobilisering kan göra skillnad. Men det gör det: även i Fremskrittspartiets fall. Det är ingen slump att FrP arbetar efter Arbeiderpartiets gamla organisationsmanual.
torsdag 20 september 2007
Dog bites man
Det här skulle onekligen kunnat skapa lite rubriker, om det hade passat bättre in i det etablerade världsbilden. Jag har tidigare skrivit om det i Sverige otänkbara fenomenet med en våldsam högeropposition, men Venezuela är också ett land där medelklassen inte sällan bär vapen. Det är ju helt okänt i Sverige, men det udda i dagens medielandskap är trots allt att medier inte längre verkar kunna följa den gamla man-bites-dog regeln: om någonting inte går in i den förväntade omvärldsanalysen, kommer det helt enkelt inte med!
Eftersom det inte var några vänsterkrafter som hotat yttrandefriheten så slipper vi garanterat läsa om det i tidningen. Någon som sätter en hundring emot?
För övrigt har ni säkert sett att det nya numret av Flamman anlänt. Vi har bytt golv i redaktionslokalerna, så uppdateringen av hemsidan och bloggen blev sen.
Eftersom det inte var några vänsterkrafter som hotat yttrandefriheten så slipper vi garanterat läsa om det i tidningen. Någon som sätter en hundring emot?
För övrigt har ni säkert sett att det nya numret av Flamman anlänt. Vi har bytt golv i redaktionslokalerna, så uppdateringen av hemsidan och bloggen blev sen.
onsdag 19 september 2007
Vad är Trondheimsmodellen?
Efter påstötning från läsare måste jag förklara vad Trondheimsmodellen är. I den bemärkelse jag använder den handlar det om att fackföreningar
1. frågar sina medlemmar om vilka krav som är viktigast för dem i en valrörelse.
2. använder dess krav till att få svar från partierna om hur de ställer sig i konkreta sakfrågor och
3. aktivt arbetar för och för en dialog med en allians av partier som är villiga att genomföra denna politik
Precis som det gjort i den norska staden Trondheim i valet 2003 och 2007.
I en lite vidare bemärkelse handlar den i min bok om partier och fackföreningar som arbetar med en liknande radikalt demokratisk approach.
Roligt nog finns det även en annan Trondheimsmodell (se ill.). Den har dock vad jag kunnat se inget att göra med min bok eller den rödgröna styret i Trondheim. Därför måste jag antagligen återkomma jag med grafer och scheman. Hittar någon en tredje Trondheimsmodell vet jag inte vad jag tar mig till. 
Norge goes Etzler
Efter stort intresse från Norge kommer vi att släppa boken där ordentligt inom två veckor. Hittills har boken uppmärksammats på några ställen:
Här en intervju i konservativa Aftenposten (Norges största morgontidning, närmast motsvarande Svenska Dagbladet i Sverige)
En debattartikel i oberoende (social)liberala Dagbladet, en av de två tabloider som distribueras i hela Norge.
Här en artikel ur veckotidningen Byavisa i Trondheim.
Slutligen, en intervju i riksradion, från själva valvakan i Trondheim, som Norges största radioprogram, Her og Nå, sände dagen efter valet. Själv har jag haft problem att lyssna – förmodligen på grund av en missriktad brandvägg. Men det skall gå. Lyssna på filen från den 11.09 klockan 15.05. Någonstans 40 minuter in i inslaget kommer en kort intervju med er förtrogne.
Här en intervju i konservativa Aftenposten (Norges största morgontidning, närmast motsvarande Svenska Dagbladet i Sverige)
En debattartikel i oberoende (social)liberala Dagbladet, en av de två tabloider som distribueras i hela Norge.
Här en artikel ur veckotidningen Byavisa i Trondheim.
Slutligen, en intervju i riksradion, från själva valvakan i Trondheim, som Norges största radioprogram, Her og Nå, sände dagen efter valet. Själv har jag haft problem att lyssna – förmodligen på grund av en missriktad brandvägg. Men det skall gå. Lyssna på filen från den 11.09 klockan 15.05. Någonstans 40 minuter in i inslaget kommer en kort intervju med er förtrogne.
tisdag 18 september 2007
We shall overcome, etc.
Från en trång radiostudio i riksdagen upplevde jag idag Reinfeldts regeringsförklaring.
Riksdagens högtidliga öppnande påminner om en mycket påkostad skolstart. Orkestrar spelar, inbjudna gäster i kostymer anländer makligt och rektorn håller ett välmenande tal som skall ta upp allt och ändå inte förarga någon. Detta är naturligtvis en svår konst.
Fredrik Reinfeldt har uppenbarligen insett att hans publik förväntar sig att höra någonting om jämställdhet. På Alliansens tvådagarskonvent förra våren ägnades två minuter åt detta för regeringen helt perifera ämne. (Och tro mig, det var inga roliga minuter.)
Efter valet 2006 förstod Reinfeldt att jämställdhet var ett område som krävde mer retorisk omsorg. Det är därför och inte på grund av något annat som hans första regeringsförklaring hade med den idag historiska meningen ”Ett aktivt jämställdhetsarbete kommer att prägla regeringens arbete”. Ett år senare, under vilket ingen i Sverige levande människa har hört talas om något jämställdhetsarbete dyker ämnet upp igen. Statsministern måste nu göra något dramatiskt. Något som uttrycker en stenhård övertygelse och ändå helt saknar innehåll. Det blir en mening att vara stolt över: ”Att kvinnor och män skall ha samma livschanser är en självklarhet.” Ljuvligt. Har detta redan hänt, eller är det tänkt att vara en del av framtiden? Oavsett vilket löste denna mening problemet för dagen. Sekunderna efter kunde Reinfeldt andas ut och konstatera att regeringen skall fortsätta att konkurrensutsätta sjukvård, göra om sjukförsäkring och a-kassa så att den bestraffar människor som jobbar deltid eller vårdar sjukt barn och utöka tjänstefolket. Det är en helt könsneutral politik: män kan faktiskt också städa i Täbyvillor och vårda barn. Kanske var det så Reinfeldt menade. Kanske är Reinfeldt själv helt könsneutral: det hade lika gärna kunnat vara en kille från, säg, Örebro som skötte hans egna barn för 32:50. Paret Reinfeldt kan ha singlat slant - och så blev det istället en tjej från Litauen.
I retorikens grundkonventioner finns regeln att undvika att fel ämne och fel talare kombineras. Redan står där: Direktörer bör inte skämt på personalfesten och tyskar får inte skämta om förintelsen. Under regeringen Bildt kunde vi konstatera att borgerliga integrationsministrar inte heller bör sjunga ”We shall overcome”. Det är dags att utöka regelboken: statsministrar som inte bryr sig om göra någonting åt skillnader baserade på kön bör strunta i att tala om det. Eller åtminstone göra det betydligt bättre än Fredrik Reinfeldt.
Riksdagens högtidliga öppnande påminner om en mycket påkostad skolstart. Orkestrar spelar, inbjudna gäster i kostymer anländer makligt och rektorn håller ett välmenande tal som skall ta upp allt och ändå inte förarga någon. Detta är naturligtvis en svår konst.
Fredrik Reinfeldt har uppenbarligen insett att hans publik förväntar sig att höra någonting om jämställdhet. På Alliansens tvådagarskonvent förra våren ägnades två minuter åt detta för regeringen helt perifera ämne. (Och tro mig, det var inga roliga minuter.)
Efter valet 2006 förstod Reinfeldt att jämställdhet var ett område som krävde mer retorisk omsorg. Det är därför och inte på grund av något annat som hans första regeringsförklaring hade med den idag historiska meningen ”Ett aktivt jämställdhetsarbete kommer att prägla regeringens arbete”. Ett år senare, under vilket ingen i Sverige levande människa har hört talas om något jämställdhetsarbete dyker ämnet upp igen. Statsministern måste nu göra något dramatiskt. Något som uttrycker en stenhård övertygelse och ändå helt saknar innehåll. Det blir en mening att vara stolt över: ”Att kvinnor och män skall ha samma livschanser är en självklarhet.” Ljuvligt. Har detta redan hänt, eller är det tänkt att vara en del av framtiden? Oavsett vilket löste denna mening problemet för dagen. Sekunderna efter kunde Reinfeldt andas ut och konstatera att regeringen skall fortsätta att konkurrensutsätta sjukvård, göra om sjukförsäkring och a-kassa så att den bestraffar människor som jobbar deltid eller vårdar sjukt barn och utöka tjänstefolket. Det är en helt könsneutral politik: män kan faktiskt också städa i Täbyvillor och vårda barn. Kanske var det så Reinfeldt menade. Kanske är Reinfeldt själv helt könsneutral: det hade lika gärna kunnat vara en kille från, säg, Örebro som skötte hans egna barn för 32:50. Paret Reinfeldt kan ha singlat slant - och så blev det istället en tjej från Litauen.
I retorikens grundkonventioner finns regeln att undvika att fel ämne och fel talare kombineras. Redan står där: Direktörer bör inte skämt på personalfesten och tyskar får inte skämta om förintelsen. Under regeringen Bildt kunde vi konstatera att borgerliga integrationsministrar inte heller bör sjunga ”We shall overcome”. Det är dags att utöka regelboken: statsministrar som inte bryr sig om göra någonting åt skillnader baserade på kön bör strunta i att tala om det. Eller åtminstone göra det betydligt bättre än Fredrik Reinfeldt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
